honungsbit på jakt

hejdå för stunden och tack

2010-12-22T17:12:00.000+01:00

Tyvärr kommer jag sluta skriva här för tillfället.

Jag har ju redan blivit sämre och sämre på att skriva den senaste tiden. Men nu sker det stora förändringar i mitt liv och jag väljer därför att snart börja skriva en mer privat, mindre anonym blogg för att vänner och familj ska kunna hänga med i mitt liv.

Den här bloggen kommer ligga kvar, och det kan hända att jag fortsätter här en dag, men för stunden blir det ett längre uppehåll.

Snabb uppdatering innan jag försvinner:

Jag är fortfarande singel.

Jag kommer ut för fler och fler nu och är nöjd med att vara flata :p

Jag mår betydligt bättre psykiskt och är redo för att komma vidare i livet.

Tack för den här tiden och för att ni velat läsa om mitt liv. Den här bloggen hjälpte mig att komma ut både för mig själv och andra.

Tack!

(det går fortfarande att kontakta mig via mail: honungsbit(a)gmail.com, om någon skulle vilja)

just move on i guess

2010-09-29T19:40:00.004+02:00

Sen är det ju lustigt när man väl, efter flera års väntan, äntligen får ha sex med en tjej för första gången och det inte riktigt blir som man velat. När man väl ligger där i sängen och plötsligt inser att man är bättre på det hela än tjejen i fråga så kommer det som lite av en chock. Speciellt då tjejen har många års "erfarenhet" med det hela och påpekat detta vid flera tillfällen.

omladdad efter trevliga dar

2010-08-29T19:46:00.000+02:00

Ibland är det jäkligt skönt att komma bort från storstan i några dar. Att få vara i en mindre stad och njuta av tystnaden och lugnet. För det är mycket tystare och definitivt lugnare när man kommer bort från Stockholm, även om man vanligtvis bor i en förort och inte inne i själva centrum. Det lugnet som finns i småstäder går inte att uppnå här. Ändå älskar jag Stockholm och känner mig som mest hemma här. Men ibland, som med allt man älskar, behöver man en paus.

Detta var en bra paus. Jag fick chansen att ta det lugnt, ha jäkligt kul och ladda om. Det var kul att umgås med ett gäng flator, delvis för att det är en ovana för mig, delvis för att de var helt underbara. Jag fick prova på något jag inte gjort förrut, besöka ännu en stad jag inte varit i förrut och uppleva allt som pågick där, ha trevliga middagar med intressanta samtal och till sist vara lite typiskt svensk nere vid vattnet. Sen hade jag väldigt mysiga och trevliga stunder med bruden som jag åkte dit på grund av. Vi hade många långa samtal och djupa och viktiga saker som förde oss närmare varann. Eller så låg vi bara på en gräsmatta och myste under solen. Eller satt och såg lesbiska draman på tv och skrattade gott. Vid ett annat tillfälle satt jag under tak på en bänk med hennes huvud i mitt knä och tittade på regnet. Till och med det fick mig att koppla av en stund och njuta.

Vi kommer nog ses igen. Det hoppas jag. Vi har kul tillsammans på ett avkopplat sätt som känns väldigt bekvämt för mig just nu. Och så skadar det ju inte att detta är en jäkligt härlig brud som både är snygg, sexig och rolig.

ett nytt försök

2010-08-19T20:27:00.001+02:00

Sen kan det bli sådär att man inte riktigt egentligen vet vad man känner. Att när mobilen ligger där och vibrerar av samtal och sms och man väljer att inte svara så gör det ont någonstans inom en. Och det slutar med att man ger sig lite grann i form av ett svar och ett löfte att prata. Sen väcker det samtalet det man inte visste att man kände. Det man inte visste att man ville. Ändå försökte jag vara hård, bestämd, fast på vad jag tyckte och tänkte. Men ibland måste man låta folk få förklara sig. Och sen måste man tänka efter ordentligt. Så att det inte blir fel, så att man inte tar fel beslut och mår dåligt. Ärlighet är så jäkla viktigt, och om man klarar av att ha det i sitt liv så blir många saker bättre. Om man kan komma överens om att sätta ärligheten först och skjuta spelen och löjligheterna åt sidan, så kan man kanske ändå röra sig framåt.

En klok person sa till mig häromdan att "man ångrar ofta mer det man inte gjorde än det man gjorde".

done.

2010-08-15T14:50:00.000+02:00

Nu är det avklarat. Jag har meddelat henne vad jag tycker om folk som är oärliga och inte kan säga sanningen rakt ut. Hon vet nu att jag inte vill träffa henne igen. Och det spelar ingen roll vilken taktik hon prövar nu (först bitchig och avfärdande sen be om ursäkt och verka svag), ingenting kommer få mig att ändra vad jag tycker om det här.

Och det är inte för att jag är sårad eller förstörd över detta. Inte alls. Jag hade inte direkt hunnit utveckla några starka känslor för henne. Däremot är jag pissed off som fan över vad hon skrev. Och nu lättad att jag lyckades vara stark i att berätta för henne att jag inte accepterar ett sånt beteende.

Ett tips: om du bara är ute efter en sak, säg det. Berätta gärna anledningen också. Har du tur, kanske du ändå får det. Annars kan du åtminstone få respekt för att vara ärlig.

hört talas om ärlighet?

2010-08-14T15:00:00.001+02:00

Om man inte vill att folk ska få reda på saker, ska man fan inte skriva ut det på nätet där vem som helst kan se det! Speciellt inte om personen ifråga även vet att det är där man skriver saker. Lite mer vett än så måste ju finnas! Hur man kan tro att när man skriver personliga saker på nätet så förblir de personliga, det förstår jag inte, speciellt när man inte skriver det anonymt.

Om det nu inte är så att det skrevs för att man egentligen ville att personen i fråga (alltså jag) skulle läsa det? När jag tänker efter fick jag i förbigående höra "jag sitter och skriver något". Var det ett sätt att få mig att läsa? Ett litet, kanske omedvetet, sätt att lyckas säga det till mig på det fegaste av fega sätt?

Jag tål inte oärliga människor. Jag pallar inte när folk ljuger för mig. Säg sanningen istället, jag klarar det! Skriv inte saker rakt ut på nätet och få mig att se dålig ut. Så att jag ser ut som den dumma lilla bruden som går och tror fel saker. Som ett misstag du har gjort och nu måste ordna på nåt sätt. Försök inte få sympati för att du är för feg för att berätta sanningen och istället fortsätter spela. Nu blir det din tur att få höra sanningen.

(Och, ja jag vet att jag nu skriver ut något som vem som helst kan läsa. Men denna blogg är för det första anonym, max tre personer vet både vem jag är och vem jag pratar om. Sen kommer denna sanningen komma fram så fort jag får chansen att prata med personen jag skriver om. Sist så är detta inget som jag vill hålla för mig själv, utan något som måste komma ut.)

vidare planer

2010-08-13T17:48:00.004+02:00

Biljetterna är bokade. Om en och en halv vecka, cirka, bär det av neråt i landet och då blir det min tur att vara gäst. Det är bruden från den senaste tiden som ska hälsas på, och tre dar blev fler när vi skulle fixa biljetter till mig. Det kommer bli annorlunda, först pga att det var ett tag sen jag bodde hos andra, för det andra för att jag flyr storstan för "landet". Men det kommer vara kul att träffa henne igen. Sen får vi se vad som händer, distans är inte det roligaste, men när man hittar någon som henne är det något som måste övervägas.

med andra ord: en bra helg

2010-08-09T14:09:00.005+02:00

Långa samtal vid köksbord och på säng.

Någon att andas med.

Armar runt kroppar som somnar sakta.

Lätta fingrar som smeker mage och rygg.

Vackra ögon att läsa ur.

Ljud av njutning som överröstar åskan.

En axel att vila mot, en axel att kyssa.

Hår som stryks undan från en vacker panna.

Skratt som fyller rummet med glädje.

Allvar som ökar närheten.

Tiden rusar iväg, men det spelar ingen roll.

Mjuka läppar finns att kyssa.

i natt

2010-08-07T15:54:00.004+02:00

Vid ett tillfälle i natt vaknade jag till, såg mig om och där låg en otroligt fin tjej bredvid mig och sov djupt.

Det känns nästan overkligt, som att det inte riktigt händer. För en vecka sen var det här bara önsketänkande. Igår trodde jag att det var lite mera möjligt att det skulle ske snart. Och i natt har jag för första gången på över två år somnat med någon i mina armar.

Ibland löser det sig bra när det händer saker i andra människors liv som ändrar på planer.

huvud/centrifug

2010-08-05T20:57:00.000+02:00

Ibland blir huvudet så fullt av saker att det bara känns som att det ska sprängas. Så är det i dag. Mitt huvud är på overload med framtidsplaner, vad som händer nästa år, vad som händer i höst, tankar på bruden från förra veckan, stress över plugg som ska vara klart nästa vecka osv. osv. I detta har jag idag försökt ta in ännu mera information på grund av nämnda plugg. Kurslitteratur skummas igenom och ska skrivas om in i datorn, och jag vet inte om jag lyckas ta in något överhuvudtaget. Stundvis blir huvudet så fullt att jag bara blir irriterad, börjar fräsa om någon pratar med mig och slänger och bankar saker omkring mig. Detta är inget bra tecken. Mitt huvud dunkar av värk och tankar. Det är inte heller ett bra tecken. Helt plötsligt smäller jag ihop datorn argt, dunsar ner i soffan och med ett huvud som snurrar snabbare än en centrifug, faller jag in i någon sorts halvsömn, där jag inte riktigt sover och inte riktigt är vaken. Detta är absolut inget bra tecken. Allt detta tillsammans tyder på att det är alldeles för mycket just nu. Och vilken dag som helst blir det ännu mer.

Visst kommer det bli bättre i slutet av nästa vecka, tänker jag, då kommer arbetena vara inlämnade och saker vara överstökade förhoppningsvis. Men då kommer allt det där andra som jag har skjutit upp. Då ska jag tillåta mig att börja planer, skriva listor, plocka och sortera, leta jobb, diskutera ekonomi och viktiga beslut, läsa igenom viktiga papper och ta itu med saker.

Mitt huvud snurrar igen.

Men två små ljus hjälper mig att överleva, att fortsätta kämpa just nu. Det ena, det mindre ljuset, är att i helgen får jag nog träffa henne igen. Får se in i de där ögonen och glömma allt det jobbiga en stund. Även om jag inte vet vad som händer sen, så är det nog ändå värt det.

Det andra, mycket större ljuset, är det stora som ska hända snart. Förändringen som skett där och hur mycket bättre den förändringen gör det hela. Hur mycket bättre det kommer kännas om några månader när det är dags. Hur allt mitt jobb och kämpande just nu, då kommer att vara värt det.

lycka!

2010-08-02T17:17:00.003+02:00

Jag och Sötnos ska tillsammans erövra en ny del av världen! Jag kommer inte längre att vara ensam på detta nya äventyr utan kommer att ha min underbara syster vid min sida, precis så som det ska vara :)

Jag älskar dig Sötnos!

kan en vecka som volontär bli bättre än såhär?

2010-08-02T11:25:00.005+02:00

Och så var Stockholm Pride slut för i år också. Har hänt så galet mycket den senaste veckan att jag knappt har sett skymten av min dator.

Det har förstås varit fullt upp med mitt volontärsjobb för Pride, vilket är så kul och givande att det nästan inte känns som jobb alls. Kanske först när benen börjar protestera för att man knappt har suttit ner på flera dar, inser man hur mycket som egentligen har gjorts. Det har varit jobb, hjälpa en massa underbara besökare, häng i Pride Park, tjejfesten, och så volontär för paraden med avspärrningar och hålla ögonen på den fantastiska publiken så att ingen skadades. Det har kort sagt varit en fullpackad och fantastisk vecka. Det är något alldeles särskilt med Pride och alla människorna där, besökare som volontärer, som gör det hela så bra.

Och mitt i allt det här, hände nåt jag inte hade trott. Långa samtal, skratt och småflirtande växlade snabbt över i armar som slöt sig runt mig när ingen såg på, händer som sökte sig efter varann under promenader i Parken, fantastiskt vackra ögon som såg in i mina och sa allt det där som talet inte kunde. Plötsligt spelade värken i benen igen vidare roll, tröttheten efter tjejfesten märktes knappt av. Istället fick jag kraft och ork av små lätta beröringar när tillfälle fanns och längtan efter att få vara ensamma åtminstone en liten stund...

Känner mig så oerhört tacksam för årets Pride, alla underbara människor, flera från förra året, alla de som kämpar för att hålla igång denna otroliga festival och fortsätta att göra den bättre, och speciellt för denna människa som nu tagit sig in i mitt liv och mina tankar.

Årets Pride lyckades enligt mig slå förra årets.

nyklippt och gråhårig

2010-07-15T15:00:00.000+02:00

Fick mitt hår klippt av Sötnos, det var dags nu. Egentligen var meningen med klippningen bara att stå ut med värmen bättre, för mitt hår hade blivit alldeles för långt (fast fortfarande vad de flesta skulle kalla väldigt kort) och eftersom jag har så tjock hår blev det för varmt för mitt stackars huvud.

Så jag bad Sötnos att bara jämna håret med huvudet praktiskt taget, eftersom jag inte stod ut längre. Men när hon hade kommit till att klippa bakhuvud riktigt kort så började hon leka och experimentera lite. Hon bestämde sig för att göra mig "Pride-snygg" och det blev jag faktiskt. Lite liknande en frisyr jag haft förr men mycket kortare och svalare. Kan inte sluta klappa mig själv i nacken och känna hur det nästan bara är ludet där.

Men det chockerande var när hon plötsligt utbrister "Kolla här! Du har ju ett grått hårstrå!", klipper bort ett specifikt hårstrå och ger det till mig. Det var verkligen grått, eller snarare vitt, men det är de ju ofta. Det var inte bara ett väldigt ljust eller solblekt hårstrå, utan det var tjockt, helt pigmentfritt och kritvitt.

Så nu har man tydligen gått och blivit gammal :p Det var mitt första och jag tyckte väl att det var lite väl tidigt.

mammas 17-åriga son

2010-07-13T11:21:00.005+02:00

En så märklig sak hände häromdan. Märklig och fruktansvärt komisk.

Jag var ute och gick med min mamma och så stötte vi på en kvinna som bor i närheten, som vi har träffat förr. Hon är en sådan kvinna som pratar på, sen bestämmer sig för att gå vidare på egen hand, bara för att sen tvärt vända tillbaka och fortsätta prata ett bra tag till. Så hon följde oss en bra bit på vägen, delvis för att få prata, delvis för att hunden var så glad i vad hon hade i midjeväskan. Vid ett tillfälle hamnade jag efter, hundsötnosen blev för varm och ville stanna till och vila lite i skuggan en stund, vilket jag tyckte var en bra idé.

Då hör jag i alla fall att kvinnan pratar på med mamma om mig, men allt jag uppfattar är något om "..din dotter". När jag sen kommer fram frågar hon mig "hur gammal är då, 17-18?", jag tittar roat på henne och svarar "nej, 24". Då ryggar hon tillbaka lite chockat, för att sen skratta generat och inte veta vad hon ska säga mer än "jaha".

När vi sen gått åt olika håll, får jag veta vad hon sa till mamma när jag inte hörde:

Kvinnan: Är det din dotter?

Mamma: Ja...

Kvinnan: Först trodde jag nämligen att det var din son. Men nu ser jag ju att det är din dotter.

Efter detta kunde jag inte sluta skratta på ett bra tag.

Mamma har alltså inte någon son, så det var inte förväxling det handlade om utan att hon helt enkelt trodde att jag var en kille, och det var faktiskt första gången för mig. Mamma var rädd att jag skulle ta illa upp och började skylla på att hon är lite märklig, den där kvinnan, men jag tyckte bara att det var kul. Nu hör jag tydligen till gruppen "flata eller kille?" :)

Söndagens citat

2010-06-20T20:36:00.001+02:00

"Jag litar på dig fullständigt, till hundra procent.

Alltså, om du skulle säga att nåt var fult,

då skulle jag ju ta av mig det."

singel för länge?

2010-06-18T12:47:00.002+02:00

Igår hamnade jag bakom ett gulligt lesbiskt par på bussen och det gjorde nästan ont i mig. Tror nu att jag kanske har varit singel lite för länge. Kanske speciellt eftersom mitt singelliv har varit nästintill celibat, inget dejtande eller nåt sånt. Och nu känns det ju nästan dumt och onödigt att börja, för jag vill ju inte hitta den rätta nu bara för att sen meddela att jag snart flyttar härifrån. Men lite oskyldigt dejtande kanske skulle funka, vem vet. Det är ju iallafall Pride snart igen så vi får väl se.

Dagens citat

2010-06-17T20:35:00.001+02:00

"Har du inga idéer,

så kom inte med dem!"

tankar om livet

2010-06-13T11:12:00.004+02:00

Ibland är livet läskigt. Jag sitter här och tänker och försöker skriva en uppgift till en kurs jag går, och så kommer alla tankar om mitt liv dundrandes in i huvudet. Hur det ser ut nu och hur mycket det snart kommer att förändras. Nästa år har jag ett nytt liv på ett nytt ställe långt borta och det är ganska skrämmande. Sen är det svårt att se vägen dit, från mig nu till mig då. Nu sitter jag fortfarande mest hemma, har mycket personligt att ta itu med, har inte särskilt många vänner och de jag har kan jag bevisligen inte riktigt lita på. (se förra inlägget)

Sen har jag förstås min underbara familj. Och finns det någon bättre kombination än sommar, fotbolls-VM och Sims med Sötnos? :)

Samtidigt är det just nu sådär att jag har svårt att se vad som händer om bara några veckor, ibland om bara några dar, och plötsligt behöver jag kunna se mycket längre in i framtiden och förbereda mig för vad som kommer då istället för nu. Och det är ju helt fel, det är bättre att ta allt som det kommer, just nu ska jag t.ex. försöka koncentrera mig på vad jag pluggar, att få en bra och lugn sommar med de jag älskar och att få en del sol. Resten får jag ta när det kommit lite närmre tror jag :P

jag är din vän, är du min?

2010-06-06T12:35:00.001+02:00

Att få veta att en av mina närmaste vänner känner sig obekväm att kramas med mig på grund av min läggning var inte kul. Tydligen hade hon pratat med en annan vän till mig på en fest och berättat att sen jag kom ut blir hon ibland orolig att när jag kramas och gosas med henne så har jag andra avsikter. Till de som inte vet det är jag en väldigt gosig person. Jag kramar alla jag känner och älskar att sitta och mysa i soffan. Detta betyder självklart inte att jag är intresserad av mina vänner på minsta sätt. Bara för att jag är flata betyder inte det att jag inte kan skilja på vänner och älskare. När det kommer till mina vänner så tänker jag inte ens tanken på att jag skulle vilja något mer med dem, jag ser inte på dem på det sättet. De skulle lika gärna kunna vara syskon, eller män för den delen.

Så detta gjorde mig ganska ledsen och faktiskt besviken. Jag har märkt att vissa andra vänner har verkat smått obekväma runt mig sen jag kom ut, med vad de säger eller så. Men inte så att de har gått och berättat det för andra eller verkat tveksamma till att krama mig. Sen är det väl också det att detta är en vän som jag trodde mig stå väldigt nära och har berättat fruktansvärt mycket personliga saker och hemligheter. Nu vet jag inte längre vad jag ska tro.

tidigt gay utan konflikter

2010-06-05T23:14:00.002+02:00

Jag har hamnat i en period av mycket tänkande just nu. Mycket funderingar om mitt liv, både vad som ska ske nästa år, och vad som skett hittills.

Även ännu mer sökande i hur jag var som yngre och hur många tecken på min läggning som egentligen fanns i mycket tidig ålder. Jag var t.ex. aldrig en särskilt flickig tjej som barn. Utan alltid lite mer av en pojkflicka. Den vanliga prinsessperioden som de flesta små tjejer har hoppade jag över, jag har aldrig valt att klä mig i rosa eller paljetter eller dyl.

Sen hoppade jag även över hela tjejiga fjortisperioden i puberteten. Min mer tjejiga, klä sig i klänning hela tiden, period kom istället mycket senare, i ungefär samma vända som jag började festa och skaffa pojkvän. Men det var väl på nåt sätt ett sista desperat försök att passa in bland alla tjejkompisar som bara pratade killar och var så feminina och självsäkra. Det var ju tydligen så man som tjej skulle vara och så man fick tag på en kille, vilket då verkade vara det stora målet. I övrigt har jag alltid valt byxor framför kjol eller klänning, bekvämt och baggy framför tajt och högklackat. Jag kan gärna fortfarande slänga på mig en klänning ibland och jag ser mig ändå som en relativt feminin tjej, men jag känner mig oftast mest bekväm i byxor :p

Hamnade i en intressant diskussion om detta häromdan och även det att jag och min mamma aldrig har haft stora konflikter mellan oss, i alla fall inte på samma sätt som mina syskon. Och hon hade en teori om att detta kunde bero på min läggning, även om mycket var innan jag var säker på att jag var gay. Att jag på nåt sätt inte gick emot min mamma på samma sätt eftersom jag inte hade behovet att definiera min kvinnlighet på det sättet. Jag tror att många straighta tjejer i tonåren bråkar med sin mamma för att de känner att de vill ha sina egna erfarenheter och bilda sina egna uppfattningar om män och inte gå efter vad deras mamma säger. Men genom att vara gay går man emot mammans erfarenheter på ett annat sätt och då kanske inte samma sorts konflikter behöver uppstå.

Detta är förstås bara helt mina egna, kanske helt overkliga, teorier. Men det är kul att fundera över. Om det kanske, i alla fall i mitt fall, var så det var.

re-connect

2010-04-18T23:24:00.000+02:00

De senaste helgerna har verkligen varit fulla med olika aktiviteter, allt från födelsedagar till att re-connecta med vänner. Jag märker hur jag så lätt har glidit ifrån i stort sett alla mina vänner sen jag gick in i väggen för över ett år sen. Så det har varit skönt att träffa några av dem igen :)

Igår var det middag med de underbara brudarna. Det var ett bra tag sen nu upptäckte vi när vi gick igenom vad som hänt sen sist :p Kvällen var otroligt trevlig med god mat och som vanligt roliga samtalsämnen. Också kul att höra från personer jag älskar att de läser min blogg ;) Kvällen slutade med lovande planer för den närmaste tiden.

Sen passade jag på att träffa Ex R i veckan, och det var väldigt bra för oss båda. Känns ibland löjligt att vi kallar varann ex bara eftersom vi nu känns mer som riktigt goda vänner som känner varandra otroligt bra och alltid kommer trivas bra ihop. Det är så skönt när det har kommit så långt att allt romantiskt och dyl är totalt bortblåst. Dit det tyvärr inte går att komma med alla ex, i alla fall inte från båda håll. Eller så ersätts det för ofta med ilska och en ovilja att någonsin ses igen.

Med andra ord en helt ok vecka med en del höjdpunkter. Hoppas det fortsätter så.

det sa klick direkt...

2010-01-30T00:05:00.003+01:00

När man går igenom en jobbig period i livet är det viktigt att ha någon att prata med. Eller t.o.m. några stycken. De flesta har ju vissa personer i livet som de kan lita på att berätta allt för. Det har jag med. Men i alla relationer, vare sig det är vänner, familj eller kärleksrelationer så är det viktigt att båda parterna får prata om sitt och att båda två lyssnar på varandra och hjälper så gott det går. Ibland behövs det lite mer än så. Ibland finns behovet av att få prata bara om sitt, om sig och sina problem. Visst, det kan låta själviskt, men det tycker inte jag att det är. Jag tror det är viktigt för personer som mår dåligt att åtminstone då och då få fokusera totalt på sig själv. Och detta får man hos en terapeut. Tyvärr är det inte alltid det lättaste att hitta en bra sådan. Jag har själv gått igenom en del terapeuter av olika sorter och olika grader av hjälpsamma, och jag känner fler som varit med om en hel del. Det är inte alltid så lätt att hitta den där kemin som behövs mellan terapuet och patient för att man ska få det mesta möjliga utav samtalen.

Jag har precis hittat den rätta terapeuten för mig. Jag har haft några som varit bra förr, men det här var helt annorlunda. När man sitter och drar över tiden och kan inte sluta prata och känner sig mer bekväm med en helt främmande människa än vad man någonsin gjort förrut, då vet man att något har klickat direkt. Och jag är så extremt lättad. För det är svårt att leta ny terpeut när man mår dåligt och behöver hjälp. Men nu, tack vare några underbara människor, har jag hittat rätt och nu känns det som att jag äntligen kommer att få den hjälp jag vill ha och behöver. Det känns nu som att jag hittat det som kan få mitt tillstånd att vända. Jag vet att det kommer ta tid och kraft, men det känns lite mer möjligt nu :)

"utsikten är ju bara rakt in i en vägg!!"

2010-01-18T00:05:00.008+01:00

En fullpackad helg har det blivit. Fredagen bestod av besök av Popcorn och vilda diskussioner om religion, homosexualitet och våra liv. Vi har varit vänner för evigt, träffas för sällan och hamnar väldigt ofta i givande, ibland vilt galna, argumentationer om allt möjligt.

Gårdagen började med en härlig timmespromenad ute i skogen med mamma och hundarna. Så underbart att se dem små sötnosarna springa omkring helt lyriska i snön och utforska. Sen blev det totalröjning av garderoberna, dags att få bort gammalt och in allt nytt jag köpt på senaste. Slutligen blev det hem till Mumin för att fira att Sötnos finns i våra liv. Det blev en kväll full med Guitar Hero, flummande och drinkar. I mitt fall bestod "drinkarna" av hemmagjord flädersaft, ren :p

Idag däremot var det dags för lägenhetsvisningar, det börjar bli flyttdags och det var spännande. Speciellt kul var det att testa vår taktik om att högljutt klaga på alla fel vi såg för att försöka avskräcka de andra intresserade =)

Många runt om mig verkar få form på sina relationer just nu känns det som. Ronja har blivit tillsammans med någon hon har varit intresserad av från och till sen tonåren och är superkär, Popcorn har ny kille och verkar lycklig, Ex R ska flytta ihop med sin tjej när hon snart flyttar till Sverige, Fröken Röd är singel igen och njuter av det (inge mer dyke-drama!), Henne letar hus och planerar barn inom en snar framtid, osv. Nog känns det lite märkligt, samtidigt som jag är superglad för dem allihop. Det här året kan kanske komma med mycket gott till våra liv. Förhoppningsvis kommer även mitt relationsliv att ändras.

Det är väl alltid en bra start på veckan att gråta vid köksbordet?

2010-01-10T20:58:00.000+01:00

Förra helgen var det besök av morföräldrar. Det är inte direkt mitt största nöje här i livet. Jag tycker självklart om dem, men det är ganska påfrestande att umgås med dem länge. När de kommer måste man vara på sin vakt ständigt. Allt man säger, gör, hur man ser ut, vad som finns hemma, allt, blir kommenterat och/eller granskat. Ännu en gång upptäcker jag att min morfar går in och snokar i mitt sovrum, vilket självklart inte känns bra alls. Sen kan jag inte berätta för dem om min läggning, i alla fall inte nu. De skulle inte ta det bra, så istället får jag stå ut med frågor om pojkar och gömma regnbågsflaggor och annat avslöjande från dem.

Annars har nästan hela veckan bestått av att hjälpa Sötnos med plugg. Att saker jag själv aldrig studerade kunde vara intressant var en kul upptäckt :) Min belöning för att jag hjälpte till bestod från en början av godis, vilket självklart tog slut innan plugget. Sen gick den underbara lilla galningen och köpte mig en jacka som tack. Och inte vilken jacka som helst, utan världens snyggaste skinnjacka och jag är så lycklig att jag inte vet vad jag ska ta mig till :p

Det kanske låter överdrivet, men jag har så länge letat efter en perfekt vår och höstjacka som man kan ha till typ allt, och nu hänger den där i mitt rum! Att man kan vara så glad av materiella saker är ibland löjligt :p

ett nytt år, så mycket förväntningar...

2010-01-01T23:29:00.000+01:00

Tolvslaget kom och jag stod i ett fönster med en lurvig sötnos i famnen, ett glas asti i handen, mamma och lurvig sötnos 2 bredvid och tittade ut på den fyrverkerifyllda himmelen. Det gick en pirrande, smått nervös känsla genom magen precis när klockan slog tolv. Som om hela min kropp var medveten om precis när det blev ett nytt år. Ett år som ligger i mörker för jag kan inte se vad det kommer att innehålla.

Ser jag tillbaka ett år ser jag ingen större skillnad på livet, jag är nu var jag var då ungefär. Ett helt decennium har gått sen det stora läskiga millenieskiftet. Då var jag en liten förvirrad tonåring som var ganska övertygad om att vara lesbisk men inte vågade berätta det för någon. Jag var utseendemässigt i min värsta ålder, men det är väl så det ska vara i de tidiga tonåren. Den lilla tjejen visste inte hur rätt hon hade. Efter det lyckades jag gömma mig i garderoben igen, kika ut igen som bi, skaffa pojkvän på pojkvän utan att fatta varför det aldrig kändes rätt, hitta mitt drömyrke och på nåt sätt tappa det igen, slutligen krossa sönder garderoben helt och hållet och lyckas stå för vem och vad jag är, gå in i väggen och sen tog det stopp. Stod stilla för ett tag.

Nu börjar året då det ska hända saker. Jag vill skaffa lite nya vänner inom gayvärlden, träffa en trevlig tjej, komma nån vart med mitt liv karriärsmässigt, må bra, kunna sova, träna, vara med dem jag älskar så mycket jag kan och så vidare. Det finns möjligheter för en hel del av dessa. Det kan bli ett bra år.

milk

2009-12-27T23:35:00.002+01:00

Ikväll lyckades jag äntligen se Milk. Jag har självklart tänkt att se den filmen hur många gånger som helst, men det har av en massa jäkla anledningar inte blivit av. Men idag, tack vare mitt underbara nya PS3 som klarade av att spela format som dvd-spelaren inte klarade, så sågs den. Och jag kan direkt säga att de som inte sett den än, bör verkligen se den. Jag visste redan en del av historien, vem Harvey Milk var och vad han startade, men det var verkligen intressant att se hur det hela utspelade sig. Den ska tydligen hålla sig riktigt bra till de verkliga händelserna också. Jag måste erkänna att jag mer än en gång fick tårar i ögonen och åtminstone en scen fick mig att vilja storgrina. Det hela började där på sätt och vis, hela gayrörelsen, pride, homosexuellas rättigheter i samhället, det var tack vare dessa människor som vi har det relativt bra i många länder idag. Visst, det är en lång väg kvar för alldeles för stora delar av världen. Men hur hade det sett ut utan Harvey Milk och hans anhängare? Det är skrämmande att tänka att det hela hände 1978, alltså bara lite över 30 år sedan. Och då var det i USA, världens mest framgångsrika land. Innan gayrörelsen tog fart blev homosexuella nerslagna av poliser i USA, bara för att de var homosexuella. Polisen ansågs sig ha rätt att göra så just därför. Så nog har vi kommit långt på 30 år. Idag har flera länder i världen röstat fram könsneutrala äktenskap. Det visar förhoppningsvis hopp för de länder där homosexuella fortfarande blir förtryckta och inte har några rättigheter.

Sammanfattningsvis en film värd att se om man vill veta hur det hela, så att säga, började. Hur folk slogs och blev slagna för homosexuellas rätt till rättigheter. Till deras rätt att bli behandlade som människor.

krav-lista

2009-12-13T23:47:00.001+01:00

Idag fick jag frågan från Sötnos om jag inte skulle ta och blogga. Jag förklarade att jag inte visste vad jag skulle blogga om i så fall. Då kom hon på idén att skriva en lista på mina krav för en framtida partner. Vad är det jag vill och inte vill ha hos en partner med andra ord. Vad är det som är viktigt för mig för ett bra förhållande. Så vi började på en lista och den lyckades, med hjälp av både Sötnos och mamma, bli ganska lång. Våra gemensamma erfarenheter har lärt oss en hel del av vad jag vill och inte vill ha. Den är väl inte helt klar än, men såhär långt kom vi idag:

Min krav-lista

Inte för ung/gammal. Vill gärna kunna ha samma barndomsminnen.
Inte super-ultra-butch.
Någon som kan bry sig om sitt utseende. Fortfarande vara tjej.
Helst uppväxt i liknande kultur.
Humor! Stort sinne för humor, fatta sarkasm och ironi.
Vilja ha barn i framtiden.
Respektera karriärs-behovet.
Attraktiv. Jag har lite svårt för hela inte raka sig-grejen, eller som Sötnos sa: "Använd rakhyvel ffs." :p Gärna tränad kropp.
Inte vegan och ultra-feminist (hata män osv.)
Tatueringar och/eller piercingar, sure ;)
Kunna svenska/engelska! Antingen båda eller åtminstone ett av dem riktigt bra.
Snygg naken.
Inte 3 ggr större än mig, men lite större är ok.
Stimulans av intelligens.
Förstå skönheten i tv- och datorspel men inte behöva spela hela tiden.
Acceptera personlighet. Alla de där som egenheterna som alla har.
Fullständigt ärlig.
Komma överens med familjen, vilja umgås med dem. Både min och hennes.
Respekt fullt ut.
Gilla djur
Vara hygienisk
Livserfarenhet. Gärna ha rest lite och upplevt en del.
Ha stort hjärta för omvärlden
Tobaksfri
Drogfri
Bok-intresse
Kunna se barnfilmer men samtidigt vara vuxen
Tålamod
Kunna leva varsitt liv och ett tillsammans
Ha egna mål i livet, drivkraft
Ingen drama-queen!
Inget kontrollbehov
Jämställdhet i relationen
Ha minst gymnasie-kompetens
Inte för svartsjuk
Ingen ADHD
Ingen latmask
Ska kunna ligga och mysa
Inget närings-freak
Sova tillsammans!
Mycket fysisk kontakt
Vara ett kärleksväsen
Gilla romantik
Gilla att ge och få uppmärksamhet
Kunna ta emot och ge gåvor
Kreativ
Social kompetens
Kunna göra roliga saker ihop
Ha grundläggande kunskaper i hushållssysslor
Ingen över-pedantisk människa
Även kunna hålla det realativt rent
Generös
Självständig
Ingen energi-tjuv
Inte ha legat med halva Sverige
Både ge och ta i sängen
Kunna säga vad som är skönt i sängen
Inte fråga "Hur är det?" 340 ggr om, i sängen
Tycka det är kul att testa nya saker, inget rutin-sex konstant!
Kunna ta kritik rätt
Inga knäppa fetischer
Samma sexuella drivkraft
Trogen
Uthållighet i sängen
Kunna hångla
Vilja hångla
Inget förnedringssex
Kunna läsa kroppsspråk
Samma sexuella preferenser
Kunna visa sig naken

Sen är det ju oftast så att vissa krav kastas bort när man väl träffar någon som känns perfekt ändå. Vissa saker är självklart mer viktiga än andra. Men det var lite kul att verkligen tänka på vad man vill ha i ett förhållande, vilken sorts person osv. Sötnos frågade mig även två frågor till. "Är du säker på att du är tjej?" och "Är du säker på att du är flata?" Svaret på båda frågorna är starkt ja. Jag är äntligen fullkomligt säker på båda två.

förhållanden

2009-12-05T18:29:00.006+01:00

Igår satt jag och såg Ellen och Portias intervju på Oprah på youtube och då sa Ellen något som träffade helt rätt. Hon pratade om hur svårt det var som komiker att leva med en sån stor hemlighet som ens läggning, och hur rädd hon var att folk inte längre skulle skratta och tycka att hon var rolig om hon kom ut. Men att hon mådde mycket bättre som öppet gay, hon var lyckligare och mer sig själv. Ungefär samma sak pratade även Portia om, hur hon trodde att det skulle förstöra hennes karriär om hon kom ut som homosexuell.

Jag har ju det senaste året kämpat med att lista ut vem jag är. Jag kom äntligen ut, både för mig själv och andra för över ett år sedan, men det blir så mycket mer än så. På ett sätt känns det äntligen som att jag är mig själv, på ett annat har jag inte listat ut vem detta mig själv är. Det kanske hade varit lättare om jag hade lyckats komma ut genom att jag träffat någon. Visserligen var det förmodligen bättre att jag lyckades komma ut helt själv, bara genom att vara sann mot mig själv. Men det känns lite som att man vill bevisa, eller bekräfta, det hela genom att ha sitt första lesbiska förhållande. Det känns lite som att påstå utan bevis. Eller så känns det bara så eftersom jag har varit singel så länge och börjar tröttna på det. Jag tycker ändå att man inte ska kasta sig in i ett förhållande bara för att man vill ha ett heller. Utan hittar man någon speciell så gör man det, annars får man leta vidare. Jag, och andra i min närhet har fått lära sig att det inte är bra att stanna i ett dåligt förhållande. Utan hur svårt det än kan vara så är det bäst att avsluta det om det inte går som man vill och hoppas. För man är värd ett bra förhållande, ett förhållande som man får ut det man vill och behöver av. Min mamma brukar säga det, "fråga dig själv vad du får ut av förhållandet, är det vad du vill ha?".

ett försök att bryta tystnad...

2009-11-24T00:14:00.002+01:00

Jag vet att det har varit helt tyst på den här bloggen ett tag. Anledningen är att jag är på väg in i mitt "helvete" från i våras igen. På väg in i väggen igen. Eller har den ganska redan träffat mig? Eller är det kanske t.o.m. så att jag aldrig riktigt lämnade den? I vilket fall som helst är det illa igen och jag är tillbaka till dålig sömn, ingen ork och hemsk depression. Jag hoppas nu att mitt besök hos läkaren och resultatet av det ska lösa åtminstone en del av det hela. Vi får väl se. Hittills märker jag bara att jag är ständigt hungrig plötsligt. När man knappt orkar vakna på morgonen och sen bara går omkring i en slags sömning klump-i-halsen dimma hela dagarna är det svårt att hålla en blogg igång. Men jag ska försöka igen att göra mitt bästa. Tyvärr vet jag inte om mitt liv just nu är särskilt intressant att läsa om :p

Kanske kan kampen att försöka hålla bloggen igång hjälpa mig att få lite ork tillbaka. Vi får se, jag ska göra ett försök.

fest i "muminhuset"

2009-11-23T14:44:00.000+01:00

I helgen var det fest. Mumin har alltid de bästa festerna varje år och alla ser fram emot dem. Även denna blev väldigt lyckad. Kvällen för min del gick för det mesta ut på att snacka lite med folk jag nästan bara träffar på dessa fester en gång per år, prata mycket mer med några av mina närmaste vänner som jag träffar alldeles för sällan och inte dricka något annat än Fanta lemon. Allra mest hängde jag nog med Henne. Det var kul för jag träffar henne så sällan och vi fick chansen att prata ganska mycket. Under kvällen blev hon ganska full, vilket var helt förståeligt eftersom hon tydligen knappt dricker längre. Sen var det lite kul när Pojken kom och var helt övertygad att jag och Henne var tillsammans. Han tyckte att han såg något mellan oss och tyckte att vi passade bra ihop. Vi tyckte självklart att det var gulligt av honom men fick förklara hur Hennes fästman också var på festen och hur hon då alltså var straight och förlovad med en kille. Att det bara var jag som var gay. Sen tyckte Henne att det var skitkul och fortsatte berätta det resten av kvällen :p

Men det verkar i alla fall som att en hel del av det här "gänget" som träffas på dessa fester har nu förstått min läggning. Och i vissa fall accepterat den :) Det beror förstås på förra årets fest då jag hade Blyger med mig, vilket var första gången de alla såg mig med en tjej på det viset. En killkompis sa att han tänka ta mig på gayklubb någon gång för han trodde att tjejerna skulle kasta sig över mig. Det är i alla fall kul att höra. En annan försökte "diskret" viska till polare att jag var gay när jag stod bredvid och kunde höra honom klart och tydligt :D

Jag avslutade festen ganska tidigt för min egen del. Valde att gå hem när jag började känna mig trött, vilket gav mig vuxenpoäng av Hennes fästman. Sen blir det allt mindre kul att vara nykter på en fest när alla börjar bli lite väl fulla :p Så det var hem för att ta en bit kladdkaka, en glas Sprite och ett kort samtal med mamma innan jag gick och la mig och somnade ovanligt fort.

Sammanlagt en helt ok kväll för mig ändå, fastän jag numer brukar ha svårt när det blir så mycket folk runt mig på samma gång. Kanske det också kommer bli bättre och lite lättare snart :)

jag sa stopp

2009-10-21T23:44:00.004+02:00

Ibland är det bara att inse att det blir för mycket. En person kan inte klara vad som helst. Inte hur mycket som helst. Det är viktigt att kunna sina gränser. Veta när det är dags att säga stopp. Ibland måste något offras för att klara sig.

Jag fick igår inse att jag tagit på mig lite för mycket stress igen. Och jag måste se mig för så att jag inte faller tillbaka i gamla mönster. Jag vill inte tillbaka till där jag var. Så jag fick helt enkelt stanna upp och med hjälp av min älskade mamma se hur det jag försökte göra inte var möjligt. Att gå från att vara utbränd och knappt orka upp på mornarna till att plugga på heltid kanske inte var det smartaste draget. Därför har jag fått komma att förstå att jag kanske måste misslyckas lite också. Skippa vissa saker för att förhoppningsvis orka ta igen dem senare. När jag insåg att stressen över min kommande tenta höll på att slita sönder mig var det dags att sluta kämpa. Jag klarade inte riktigt av det själv, men vad har man annars mammor till? Så jag bestämde mig för att inte ens försöka. Det finns inte en chans att jag skulle klara av att plugga in allt som behövs på knappt en vecka till. Istället ska jag använda de här dagarna till att ta igen mig så gott det går innan nästa kurs börjar. Det var just det som var mitt problem tidigare. Att jag inte satte stopp. Att jag trodde att jag skulle klara allt och med bäst resultat. Att jag inte behövde vila och sova ut ibland. Men nu var jag tvungen. Sömnen har jag inte fått tillbaka än, men jag måste ta så mycket jag kan få. Beviset på min överdrivna stress fick jag när jag vaknade i morse. Efter beslutet tagits igår kväll kunde jag ändå inte släppa stressen över natten. Jag vaknade med tanken på hur mycket jag var tvungen att läsa in i dag. Jag var tvungen att påminna mig själv om mitt beslut och sen plocka undan böckerna innan jag kunde börja koppla av lite.

Jag måste inse att jag inte kan lyckas med allt. Kanske kommer jag inte kunna fortsätta den här utbildningen och i så fall för jag ta det. Det kanske inte var rätt i alla fall. Jag får ta det som det kommer, när det kommer. Det kommer nog hjälpa mig i slutändan.

det slutar med huvudvärk

2009-10-18T16:16:00.005+02:00

Huvudet snurrar över den hemskt invecklade kurslitteraturen jag sitter och försöker läsa. Resten av mig känns bara seg och gråtfärdig och trött på allt. Det är lite som att allt går emot mig just nu. Jag älskar mitt nya hår, men det är svårt att få det att se ut som jag vill. Jag ligger sjukt mycket efter med plugget och riskerar att misslyckas med tentan. Jag skulle åkt iväg på en kul grej igår men lyckades inte få med mig någon och kände att jag inte skulle klara av att vara ensam bland en massa människor jag inte känner. Och så har jag svårt att släppa besvikelsen som två tjejer, som jag trodde kunde komma att betyda mycket för mig, har gett mig på senaste.
Den ena var hon jag hade mailkontakt med ett bra tag. Vi skrev om hela våra liv till varann och allt det där "förarbetet" som brukar bygga upp mot en dejt eller dyl. Plötsligt har hon träffat någon, en manlig någon. Och jag förstår att det kan bli så att man träffar någon. Men inte att hon då beter sig mot mig som om det endast var vänskap från första början. Frågar mig hur det går för mig "med kärleken". När jag sen svarar att tydligen händer där ingenting så slutar hon att höra av sig.
Sen kommer tjejen jag själv tänkte att här blir vi nog bara vänner, men kan bli väldigt bra sådana eftersom vi har gått igenom väldigt liknande saker när det gäller vår sexualitet och förvirringen runt den. Ändå känner jag mig där sviken, för det känns som att även om hon ständigt kontaktar mig om att träffas så verkar hon inte så glad över att umgås med mig när vi väl ses. Istället springer hon iväg hela tiden och hänger med en massa andra personer. Sen svarar hon inte på mobilen så att jag inte ens vet var hon är.

Jag förstår inte detta alls. Och en dag som denna irriterar det mig extra mycket, så mycket att jag inte kan plugga ordentligt. Och då är det så lätt att jag istället försöker distrahera mig med andra saker. Som att känna att jag verkligen måste städa och tvätta. Jag börjar pyssla med saker, blogga. Samtidigt vet jag att jag har en hel bok att läsa ut till imorrn då jag måste ge den till en klasskompis, men den är så jävla svår att läsa och med allt annat som snurrar i mitt huvud just nu slutar det bara med huvudvärk.

Folk klagar alltid på måndagar, men söndagar är inte så kul heller...

trött och festande

2009-10-14T20:04:00.004+02:00

Nu har jag några sådana där dagar igen, då det känns som jag har pms fast jag inte har det. Jag blir irriterad på nästan allt och vid minsta lilla motgång vill jag bara lägga mig ner och gråta. Förmodligen är det bara stress. Jag är så otroligt stressad just nu över plugget och hur det går med det. Terminens första tenta närmar sig alldeles för fort och jag ligger redan efter. Men just nu har jag väldiga problem med att sova, och sen nästan ännu värre problem med att vakna. Det låter märkligt jag vet, men just nu försvinner min väckarklocka bara in i mina drömmar och jag snoozar utan att riktigt vakna. I morse vaknade jag först tio minuter innan min buss gick och då hade jag snoozat i över en timme. Då gick det bara inte. Det var bara att somna om och skita i det.

Men det har varit lite bra de senaste dagarna också. I helgen träffade jag en massa människor från Pride i somras. Det var underbart för det var flera stycken som jag inte hade bytt nummer eller dylikt med så det var kul att ses igen och få prata och flumma. Eller, början av kvällen var kul, sen blev det som vanligt att jag kände mig lite bortglömd och ensam och till slut stack de jag kommit med utan att säga till mig.
Detta var andra gången jag var ute de senaste veckorna och jag känner att även om det är kul så händer inte så mycket. Första gången var det nästan bara killar ute den kvällen. Plus så blev jag raggad på av just en kille, på ett gayställe!, fastän hälften av de jag var där med var straighta tjejer så var jag självklart mig han gick på. Jäkla pucko. Sen känner jag hur jag mot min vilja ofta fastnar med de jag redan känner och inte får chansen att träffa nytt folk. Men så blir det väl ibland. Får försöka bättra mig på det.

Sen fick jag äntligen mitt hår klippt igen. Hade gått alldeles för långt och frisyren började allt för väl likna en tant-frisyr. Så nu är det nytt och kul, helt annorlunda från nåt jag haft innan. Det är lite som en bred mohawk med väldigt kortklippt på sidorna. Nu saknas bara färgen.

om acceptans och dejting

2009-10-04T23:44:00.000+02:00

Ordet acceptans har kommit att betyda mycket för mig de senaste dagarna. Att det ska vara så svårt för människor att klara av att acceptera andra förstår jag inte. Varför ska det vara så att när någon som har ansetts vara straight men blir tillsammans med någon av samma kön ska behöva stå ut med skit? Kan det verkligen vara så jävla svårt att vara glad för en annan persons skull? Speciellt om det är någon man tycker om. Jag vet att folk har fördomar, så har det alltid varit och kommer nog tyvärr alltid vara. Men när det handlar om personer som inte har visat någon tydlig homofobi tidigare så blir jag helt ärligt chockad när de plötsligt har problem med det. Själv blir jag bara så jävla glad när personer jag bryr mig mycket om hittar kärlek, oavsett kön. Allt jag bryr mig om är att personen i fråga är bra och att kärleken är äkta och inte skadar någon. Det sårar mig när andra inte kan känna så. Eller när dessa måste låtsas vara superokej med det hela och det är så tydligt att de inte är det. Jag hoppas bara att de kan komma över det fort och visa att de faktiskt är glada och kan acceptera det hela.

Annars börjar jag undra över hela dejting-grejen. Jag börjar undra om det ens är någon idé. På senaste tiden har jag ju börjat tänka att det kanske skulle vara lite kul att åtminstone komma ut och träffa lite nya människor, kanske dejta lite också. Det finns inte direkt något stort "hitta den rätta"-behov hos mig just nu, bara en nyfikenhet över vad det finns för tjejer där ut. Hittills har jag blivit besviken. De tjejer jag har haft lite kontakt via nätet eller dyl på senaste har visat sig vara så helt jävla fel. Antingen har de varit en player, bara varit intresserade av vänskap, börjat dejta en kille istället eller visa sig vara ute efter en tjej att ha vid sidan av sin kille. Jag menar, hur går det att hitta någon när det ser ut så? Sen kan man tycka att det kanske skulle finnas något när man går en utbildning med en stor majoritet av tjejer. Men när nästan alla ser "normala" ut i sina långa hår och naglar, och när man visar sig vara den enda som har koll på varför den första maj i år var en stor dag, så ser det inte så ljust ut längre.
Nu känner jag att jag blir väldigt negativ här, vilket är lätt efter några jobbiga dagar, men jag släpper inte hoppet att det kan vända. Någon dag.

"...för om du är det så är jag det också..."

2009-10-01T01:28:00.005+02:00

Har precis sett klart Fucking Åmål. Hade inte sett den på flera år känns det som. Ändå kan man alla repliker. Jag älskar den filmen, har alltid gjort. Plötsligt togs jag tillbaka till högstadiet. Tänk om man hade varit så modig då som Elin och Agnes. Vilket annorlunda liv jag hade haft. Jag minns hur jag brukade dagdrömma om att berätta om mina känslor för Henne. Jag vet inte hur många gånger jag formulerade det hela i huvudet. Ändå vågade jag aldrig. Lyckades inte ta itu med situationen jag ville ha. Men det fanns ju inte riktigt i min värld att folk hade homosexuella förhållanden i vår ålder. Om de gjorde något så var det för att experimentera. För det var ju "normalt" i den åldern. Jag kom att tänka på när jag såg ett par i skolan, hur killen stack handen innanför tjejens tröja och drog den utmed korsryggen på henne. Det var inte mer intimt än så. Det var precis där tröjan och byxorna möttes, han bara lät handen glida över hennes hud. Och jag minns det så tydligt för när jag såg det ville jag göra så. Inte att någon skulle göra så på mig, utan att jag skulle få glida min hand över någons korsrygg. Och den ryggen satt helt klart inte på någon kille. Jag kan inte ens minnas att jag på den tiden någonsin tänkte sexuellt om killar. Det pratades om det med kompisarna såklart. Det var ju det man "skulle" prata om, vilka killar vi kunde tänka oss att ligga med. Men när jag fantiserade och dagdrömde så var det kvinnokroppar jag såg framför mig. Jag hade en liten bok, har kvar den fortfarande, som jag fick av mamma när jag var typ tolv eller tretton. Det var en liten ordlista med ord som handlade om sex och kärlek, och en hel del om kroppar. När jag tänker på det nu så var det nog den tecknade bilden på det kvinnliga könsorganet och fortplantningssystemet som intresserade mig mest. Jag lärde mig hur det skulle se ut och vad som var vad. Jag har inget minne av samma intresse för det manliga könsorganet. Just nu kan jag inte ens komma på hur den bilden såg ut.
Om jag hade vågat tala högt om mina tankar och känslor då, eller bara skrivit om det i min dagbok (t.o.m. där står det bara om killar) så kanske det hade sett annorlunda ut. Kanske hade jag förstått mig själv mer. Kanske hade jag varit mer modig. Kanske hade jag inte gömt de där tankarna på att vara lesbisk djupt nere och låtsas glömma bort dem i nästan tio år.

Men man ska inte tänka tillbaka och säga "tänk om...", istället ska jag vara glad att jag tog mig hit tillslut. Hit till den totala övertygelsen om att den där förvirrade tonåringen hade rätt. Lustigt nog vågade jag tänka de tankarna då, de som jag nu vet är sanna, "är jag lesbisk?". Om jag nu bara kunde få uppleva allt vad detta innebär.

plugg och brev

2009-09-11T12:30:00.002+02:00

Att skriva till någon. Att ha någons mail att se fram emot. Det är en stor grej. Att få ta del av någon annans liv utan att faktiskt träffas. Det är lite som det gamla med att skriva brev och vänta på att det ska komma nåt tillbaka. För även om mail går så mycket snabbare, så vet man inte när den andra person har tid att sätta sig ner och läsa. För att sen svara. Det är skönt att ha något så litet som ett mail att se fram emot.

Det är mycket som händer nu. Studierna har dragit igång för fullt och fått med sig stress och migrän. Klarar inte av det hela så bra hittills, men det är ju självklart en invänjingsperiod i det hela. Men snart är redan den första kursen slut. Sen ska den som alla verkar prata om med fasa dra igång, så vi får väl se hur det går.
Sitter just nu med högar av böcker och papper runt om mig och försöker förstå vad de alla vill säga mig och vad jag sen ska göra med den informationen :p

Någon gång i början av sommaren, när jag började må lite bättre, gick jag med på en av alla dessa dejtingsajter som finns numer. Började känna mig lite redo att åtminstone ta reda på om det fanns något/någon därute. Däremot tog jag mig inte ut tillräckligt för att se det med mina egna ögon, så datorn fick hjälpa till lite :p
Har inte hänt så mycket hittills. Har mailat lite med några tjejer. Träffade en under Pride, men det kändes nog från oss båda ganska fort att det var ingen vidare matchning där inte. Men nu håller jag på och mailar med någon som känns ganska speciell. Vi skriver sjukt långa mail där vi pratar om allt möjligt. Det är en härlig känsla. Vem vet om det någonsin kommer bli nåt mer mellan oss? Vem vet om vi ens kommer gilla varann om vi skulle träffas? Men just nu känns det bra. Känns skönt att prata med någon som inte vet något sen innan. Någon som lär känna mig på nytt, så som jag är nu :)
Det är lite mysigt att ha.

Tillbaka till plugg!

nu börjar allvaret

2009-08-26T23:34:00.002+02:00

Mycket har hänt på bara några dar. Jag fick reda på att jag kommit in på utbildningen jag sökt på universitetet och nu kommer allt igång på riktigt. Det känns lite som att jag kastas in i något som jag inte vet hur jag ska hantera. Jag har fått en milslång litteraturlista och inte hittills fått tag på en enda bok, och det har inte varit utan försök. Jag har fått så mycket information inproppat i mig så det känns som om mitt huvud ska sprängas. Direkt ska allvaret börja med en kurs som verkar bli svår och väldigt krävande.
Hittills har jag lyckats stöta på två självklara flator på utbildningen. Sammanlagt finns det max femton män bland oss nya. Alltså är det lite svårt att orientera sig bland alla tjejer. I min klass känner jag mig lite udda, som den enda tjejen med riktigt kort hår, de flesta har långt, böljande sådant matchat med väldigt lika klädval och väskor.

Det finns definitivt en oro i mig att det hela ska gå åt helvete. Jag kan inte säga att jag har återhämtat mig helt från utbrändheten. Lite socialt obekväm skulle jag nog kalla mig själv just nu. Det är som att jag har tappat en del av skillsen som behövs för att föra ett normalt samtal. Jag är inte heller bekväm alls med att stå i centrum, vill inte vara den som alla lyssnar och tittar på. Flera gånger har jag varit tvungen att lugna ner min andning och påminna mig själv om att det är det här jag vill göra och jag behöver inte lyckas med allt direkt. Det finns fler chanser än en på den här nivån. Jag måste bara vara försiktigt att inte lägga för mycket på mig själv för fort så att jag faller tillbaka. Och jag känner redan av stressen.
Men jag är glad, det klart jag är. Jag har ju kommit in där jag ville. Och med alla dessa tjejer borde jag känna mig ganska bekväm. Vi får helt enkelt vänta och se.

skydda sig vid sex?

2009-08-11T19:44:00.005+02:00

Under Pride kom självklart diskussioner om sex upp och om hur tjejer som har sex med tjejer egentligen ska skydda sig. Man har ju hört det om att klippa upp en kondom och använda som slicklapp, och det var det tipset som användes av flera utav kondomutdelarna. Men så hölls ett seminarium om det hela, som hette typ "för kvinnor som har sex med kvinnor". Jag var inte själv på det men pratade med en som var där. De som höll i seminariet ville tydligen krossa myten om att klippa upp kondomer. Det ger helt enkelt inte tillräckligt med skydd. Detta fick mig att ge mig ut med uppdraget att hitta hur man då ska göra. Så jag frågade runt. Slicklappar kan man tydligen också glömma, för det första eftersom de inte ens finns att köpa i Sverige utan måste beställas från typ USA eller nåt, och för det andra eftersom de tydligen inte heller ger tillräckligt med skydd. För att få tillräckligt med skydd från vätskor osv skulle man egentligen behöva någon slags plasttrosa eller dyl och det kan man ju själv lista ut vad det skulle göra för sexlivet :P "Vänta lite snygging, jag måste bara leta reda på plasttrosorna."

Så hur ska man göra för att skydda sig då? Svaret är läskigt enkelt. Det behövs inte. Jag hittade en person som verkligen verkade veta vad hon snackade om. Då fick jag veta att för det första är det väldigt sällsynt att man blir smittad av hiv om man är tjej som har sex med tjejer. Det smittar ju mest genom blod och sperma, så det man ska tänka på är att strunta i sex när någon har mens. Eller åtminstone strunta i gnugg- eller gnidsex, och istället låta händerna leka. Det vanligaste att smittas av är ju alltid klamydia, som de flesta vet. Men klamydia blir bara farligt om det inte upptäcks. Så om man regelbundet testar sig för klamydia och tar itu med det om man nu smittats, så löser även det sig. Klamydia är inte svårt att bli av med, det är som jag har förstått det, bara att gå på en antibiotikakur i typ 10 dar. Det som är lite allvarligare är kondolym, som kan leda till livmoderhalscancer. Alla som är över 23 vet att man från det året man fyller 23 blir kallad till cellprovtagning vart tredje år. Cellprovtagning gör man för att se om det finns några förändringar som kan tyda på cancer. Om man är duktig och går på dem varje gång man blir kallad, så upptäcker man ifall man har kondylom, det är tydligen det enda sättet att upptäcka. Och det räcker tydligen att kolla vart tredje år. Det finns också en annan sorts kondylom som ger vårtor, där nere alltså så det upptäcker man själv, men den sorten fick jag veta kan inte leda till livmoderhalscancer.

För att korta ner det hela är det alltså detta som gäller. Inget sex vid mens, regelbundna klamydiatest, cellprovtagningar, byt kondom om två tjejer delar dildo eller dyl. Gör detta så ska det vara lugnt. Du slipper bära runt på kondomer och sax, om du nu gjort det vill säga :P

(Hittade precis en artikel om just detta på rfsl som bekräftar det jag skrivit :) Där kan man också ladda ner hela studien som gjorts om man vill det.)

min första pride

2009-08-03T16:35:00.007+02:00

Först Pride och sen förkyld, men nu mår jag bättre och kan äntligen blogga om priden.
Vilken vecka. Den var både lång som flera månader och alldeles för kort. För nu är det över. Stockholm Pride 2009. Min första Pride, som jag aldrig kommer glömma. Nu ska jag försöka sammanfatta den.
Jag har jobbat för fullt, och det har varit hur kul som helst. Det var härligt att stå där i sin neongröna volontärströja och på det sättet direkt antas höra till hbt-kulturen på något sätt. Det är så underbart att för en gångs skull antas vara gay istället för straight. Nu var ju inte alla volontärer homo, bi eller trans, men jag skulle säga att majoriteten var det. Allihopa var de iallafall helt fantastiska människor. Det är så härligt att vara runt människor som man känner sig riktigt hemma med. Där man kan känna att här hör jag hemma. Samtidigt känner man att man gör något jävligt bra genom att vara volontär på något som är så viktigt som detta.
Sen hann jag med en hel del när jag inte jobbade. Välkommen till familjen-kvällen som Pride House hade på kulturhustaket var skitkul med öppen scen, breakdance-tävling och ett underbart framträdande av God-des and She. Sen var jag på två underbara föreställningar, The Big Bög Show och Kyss min plysch. Den första var en komma ut enmansföreställning som hade spelats på en massa skolor för klasser från åttan och uppåt. Och jag satt där och tänkte att det var just precis en sådan föreställning jag hade behövt se i den ålder. Då kanske jag hade förstått att jag inte var "konstig och onormal". Så det var skönt att se att det finns de som hjälper ungdomar med det.
Jag har träffat en massa underbara människor också, flera som jag verkligen hoppas att jag kommer ha fortsatt kontakt med.
Paraden var helt fantastisk. Vi bara hoppade in nånstans utan så värst mycket tanke på vilka vi hamnade hos och sen gick vi bara och njöt av alla fantastiska människor, både de som gick och de som såg på.

Det var helt enkelt en av de bästa veckorna någonsin och det är så tråkigt att den är över. Längtar redan till nästa år :P

lesbisk, flata, homo, gay - kalla det vad du vill, that's me

2009-07-20T00:51:00.005+02:00

Jag har flera gånger fått frågan: "varför måste du definiera vad du är?" när jag pratar om min sexualitet. Och på senaste när jag pratat om att jag nog är lesbisk och inte alls bisexuell så får jag ofta reaktionen: "men du måste ju inte bestämma dig, låt det bara vara och se vem du faller för" eller "det som är bra med att vara bi är ju att du blir kär i personen istället för könet". Men varför ska jag hindra mig själv för att definiera vad jag är? Om jag behöver ställa mig upp och säga att jag är lesbisk, för att jag behöver förstå vem jag är, för att det är det jag känner mig som, ska inte jag få göra det? Jag har även fått reaktionen: "men du har ju varit tillsammans med killar, har du inte haft känslor på riktigt då eller?". Det klart att jag har. Men jag, som många andra homosexuella, har gått igenom en lång process för att förstå vem och vad jag är. Och under den perioden har jag trott mig först vara straight och sedan bi.

Det är svårt att inse vilken sexualitet man verkligen har när man har vuxit upp i ett heterosamhälle. De enda homosexuella jag kan minnas från hela min barndom är ett bögpar som var vänner till mina föräldrar och som vi bara träffade lite då och då. Och jag vet inte ens hur mycket jag förstod då. Jag kan minnas en gång när vi var på besök hos dem och jag märkte att de bara hade en säng i huset. Då frågade jag min mamma om de sov tillsammans, och hon svarade att de var gifta. Jag kan inte minnas exakt hur jag reagerade på det, men jag tror att jag förstod då. Annars har alla runt mig varit hetero. Alla mina vänner, min familj. Jag kan inte ens minnas att det fanns några som var öppet homosexuella i skolan. För mig var det alltid en självklarthet att jag skulle hitta en man en dag. Men nån del av mig kände sig ständigt obekväm. Och det är den delen som har vuxit. Så att när jag började träffa killar så märkte jag att nåt alltid var fel. Jag äcklades av tanken att ha sex med killar, men hade det ändå. Jag tyckte inte att en naken kille var sexig eller påtändande, men låtsades. Ibland kände jag mig äcklad när jag tänkte på vad jag gjort med min pojkvän.

Men jag har aldrig varit äcklad av tanken på sex med en tjej. Jag har alltid sugit åt mig av allt i närheten av homosexuellt i min omgivning. När homosexualitet kommit på tal är jag alltid med direkt och är försvarande. Det känns lite som att få små glimtar av den värld jag egentligen hör till. Jag står bara utanför och tittar in, önskar att jag vore en del av "den" världen.
När jag tänker på att vara lesbisk och leva resten av mitt liv som lesbisk så känns det bra. Det känns rätt. Jag längtar efter att kunna starta det livet. Kunna vara öppen och ärlig och slippa dumma kommentarer. Det gör nästan ont i mig när jag tänker på hur jag vill leva. Hur mycket jag saknar den biten av mitt liv. Av mig själv. Jag har fortfarande aldrig gjort mer än hånglat med en tjej. Och det måste nu vara tio år sen jag för första gången trodde att jag var lesbisk. Tio år har det tagit mig att komma hit. Ett år som singel och helt utan sex har hjälpt mig att komma hit. Även om det inte var ett val.
Nu börjar det kännas som jag vet vem jag är och vad jag vill. Och jag vill inte behöva bli ifrågasatt om det. Om jag känner att jag är gay, så låt mig vara gay. Det känns som att det som hindar mig att verkligen skrika ut det, är alla dem som säger åt mig att jag inte behöver "bestämma mig". De håller mig tillbaka, får mig att tro att jag kanske inte är det ändå, att jag kanske kommer sluta med en man till slut. Innerst inne vet jag att det inte är sant.

Jag är gay, homosexuell, lesbisk. Deal with it.

priden närmar sig

2009-07-17T17:14:00.008+02:00

Saker börjar hända nu. Det känns som om motorn som styr mitt liv och länge stått stilla nu sakta men säkert börjar röra på sig igen. Det verkar som jag kommer börja plugga igen i höst. Hittills står jag som reserv på mitt första och andrahandsval, men tredjehandsvalet kom jag faktiskt in på, så det kanske blir det om andra urvalet går dåligt. Så äntligen har jag lite mer sikt framåt.
Sen är det bara lite mer än en vecka kvar till Pride nu, och jag börjar verkligen se fram emot det. Jag kommer jobba några av dagarna och de andra har jag fria att utforska resten av festivalen. Idag läste jag i DN att det är 550 volontärer som ställer upp under Pride, plus de ca 100 som jobbar längre än så. Det är ganska många ändå, och i år hör jag till dem :)
Reklamen för årets Pride är också helt klockren. Det är precis så det är.

Annars har jag tillbringat dagen med att för första gången klippa en hund, vilket knäppt nog inte var så annorlunda från att klippa en människa. Men jävligt kul var det och hunden blev sötare än väntat.
Senare ikväll blir det in till stan för att se Brüno, som blivit bannlyst i Ukraina "eftersom filmen innehåller ”homosexuella sexscener och ord” som anses ”olämpliga och obscena”".

det börjar se soligare ut...

2009-06-29T11:29:00.003+02:00

Idag vaknade jag och det kändes lite bättre. Känner mig lite piggare och gladare. Förutom att värmen nu är här, finns det vad jag kan komma på fyra anledningar till detta. Alla fyra inträffade igår.
Det första är att vi äntligen satte upp ett nytt myggnät i fönstret i mitt rum. Jag säger vi, men mamma var inte till så mycket hjälp :P Hon satt och gullade med hunden medan jag stod och slet med kardborrband och nät och nästan trillade ut, detta efter att jag redan fixat myggnät i hennes fönster också. I alla fall, detta resulterade i att jag har sovit med öppet fönster, vilket i mitt rum gör det både svalare och lättare att andas.
Sak nr 2 är att Mumin är hemma i Sverige igen! Mumin har alltså varit borta för länge och är nu tillbaka, brun som en pepparkaka, och förgyllde min kväll igår.
Nästa grej är att jag fick ett så trevligt mail igår av en läsare. Det är alltid kul att få höra att det finns dem som uppskattar och kanske tom drar nytta av att jag skriver den här bloggen. Och det är just sånt som får mig att vilja komma igång igen och skriva lite oftare.
Den fjärde och sista grejen är att jag igår äntligen fick veta att jag ska få jobba på Stockholm Pride. För den som inte visste det är Pride nästan helt uppbyggt av volontärer, och i år kommer jag vara en av dem :) Det kommer kännas så skönt att komma igång och göra något igen. Och att jobba på Pride en vecka känns precis lagom just nu. Sen kommer det vara kul för jag har fortfarande aldrig varit på Pride, så detta blir ett perfekt sätt att uppleva det första gången. Förutom alla jag kommer träffa när jag jobbar, kommer jag under min lediga tid ha tillgång till resten av Pride. Så nu har jag verkligen något att se fram emot under sommaren.

Snart ska jag nog försöka gå ut och lägga mig i solen lite för att se om jag kan få nån färg också :)

mörker

2009-06-24T12:38:00.002+02:00

Vad ska man göra när man ingenting orkar? Man vill så mycket, men inget händer. Det känns som om jag ständigt väntar men vet inte på vad. Det känns som om jag går omkring i ett mörker. Utbrändhetens mörker. Depressionens mörker. Och nu måste jag hitta det som ger allting en mening. Det som ska ge mig viljan att komma ut härifrån. Ibland känns det som om jag nästan hittat det, men så glider det ur handen på mig. Det finns det som ständigt ger mig lite ljus, min familj bl a. Och tiden gör att jag ständigt kämpar mig ut. Långsamt. Jag letar efter det som ska lysa upp min värld igen, så som den en gång har varit. Inte gå tillbaka dit utan framåt. Mot nya saker. Problemet är att jag ännu inte vet vad det är jag söker. Är det en ny partner? Ett jobb, en utbildning, en vänskap? Inte vet jag. Jag hoppas jag känner igen det när jag ser det. Och håller fast.

vad jag saknar

2009-06-13T01:37:00.003+02:00

Umgås en del med Ex R just nu. Och det är kul, han är en jävligt bra kille. Men en del av mig väcks till liv. Den delen av mig som ständigt viskar att jag inte har haft nån särskild "action" på snart ett år. Den delen som verkligen saknar att ha någon där.
Det är över ett år sen som jag senast somnade med armarna runt någon. Och det börjar verkligen kännas nu. Fyfan vad jag saknar det. För hur jävligt livet än är för tillfället, hur skit allting kan kännas, om man när natten kommer ibland kan få krypa ner hos någon och somna med armarna om den någon (eller med dens armar om sig förstås) så känns det lite bättre. Det blir lite lättare att ta sig igenom dagen som kommer sen. För den natten har man sovit lite bättre, lite tryggare och lite lugnare. Kanske har man till och med sovit med ett litet leende på läpparna. Det är sånt som gör livet lite enklare att leva. Även om det inte är varje natt, eller något regelbundet, så är det skönt om man kan få det ibland. Jag har inte haft en sån natt sen senaste gången jag sov med Ex R, och det var som sagt för mer än ett år sedan. Inte konstigt att jag har såna hemska sömnproblem. Det hade jag säkert haft ändå, med tanke på allt annat som händer just nu. Men om jag åtminstone nån gång då och då fick en tryggare natt med lite kroppskontakt. Att få ligga med örat mot någons bröstkorg och lyssna på hjärtslagen. Att få matcha sin andning med någon annans. Det är ett sätt att känna sig mindre ensam. Att sova lite bättre på. Att känna en samhörighet.

Just nu känner jag mig hemskt ensam. Jag vill somna nära någon. Även om det bara är för en natt, så vill jag känna någon i mina armar...

att passa in

2009-06-01T20:17:00.001+02:00

Även när man strävar efter att sticka ut märker man att man kämpar för att passa in. Man känner sig ständigt styrd av normer och mallar och specifikationer, även när man vill vara en av de "annorlunda".
Ta mig som exempel, jag har aldrig haft det där stora behovet att passa in hos de "populära", de coola, de som alla vill va med. Men nu känner jag mig ändå styrd. Jag känner hur jag fastän jag inget vet säkert, kämpar för att vara flata. Hittills har jag bara varit i förhållanden med killar, men jag vill inte säga att jag är bi, för jag vill vara annorlunda, utstickande och allt annat som folk ser en som när man är lesbisk. Och då kommer vi till det där man att passa in i utstickandet. Jag känner att för att visa världen att jag är lesbisk så måste jag SE lesbisk ut. Så genom bloggar och hemsidor jag läst på, personer jag sett på tv, så bildas en uppfattning om hur man "bör" se ut om man är flata. Av någon anledning känner jag då att jag måste passa in i den bilden, istället för att bara vara mig själv och på så sätt tillföra det till bilden. Lesbiska tjejer "ska" ha pösiga kläder, kort hår, inget smink, inga tjejiga smycken eller accessoarer. Och visst jag har kort hår, men det är för att jag trivs bäst i det och det är så jag känner mig som mig själv. Nu låter det självklart som att jag ursäktar mig, men faktum är att mitt beslut att kapa håret för en massa år sen var nåt av det bästa jag gjort.
Men jag försöker kämpa emot behovet att passa in. Försöker att bara vara mig själv. Vara ärlig mot mig själv och visa vem jag är. Klä mig i kjol om det är det jag känner för.
Jag har insett vikten i att vara jag.

ett års bloggande

2009-03-29T00:01:00.000+01:00

Nu har denna blogg funnits i ett år. Jag kan knappt fatta det själv. Ett helt år sen satte jag mig ner och funderade på vad jag skulle skriva som första inlägg. Vad skulle va intressant nog för andra människor att läsa? Då blev det att jag skrev om mitt jobb och vad jag ville i mitt liv. Vad jag då syftade på var min vilja att hitta en tjej att ha något sorts umgänge med utöver vänskap.
En hel del har hänt under det här året. För precis ett år sedan hade jag ett jobb jag trivdes på, pluggade det som är min stora passion, hade precis avslutat ett årslångt förhållande och ville nu ut och utforska den andra delen av mig, den mer nyupptäckta. Jag såg ljust på framtiden då. Nu idag har jag inget jobb, min utbildning är slut, jag har gått in i en vägg som är hårdare och mer brutal än jag trodde, jag har inte haft nåt nytt förhållande (bortsett från mitt korta misstag med Poeten i somras) och jag har knappt utforskat min lesbiska sida. En gång på gayklubb och två små träffar med Blyger kändes inte tillräckligt direkt. Nu ser jag ingen framtid alls och vet inte hur jag ska få tillbaka mitt hopp och ljus som jag hade om mitt liv.

Men min blogg finns kvar. På senaste har jag försummat den som det mesta andra i livet, men för den som aldrig varit utbränd ska jag meddela att man knappt orkar ta sig upp ur sängen på mornarna och alla krafter går åt att göra nåt mer än att ligga på soffan hela dagarna. Så bloggen har fått vänta. På nåt sätt känns det ändå som det inte gör så mycket, för jag har inte märkt att jag direkt har många läsare. Jag vet att min mamma läser, och en och annan bloggare också.
Fast jag kanske skriver mest för min skull, det gör jag nog. Det är faktiskt skönt att skriva om sitt liv som om man berättar det för främmande människor, folk som aldrig hört nåt om det förrut.

Jag tror att anledningen till att jag startade den här bloggen var att jag ville dela mitt äventyr med andra i min situation. För har man bara haft pojkvänner och plötsligt inser vad det var som alltid kändes fel så kan man behöva lite hjälp att hitta rätt, att hitta en väg in i den andra dejtingvärlden. Jag tänkte att om jag berättar om min väg, min kamp att leva som mig själv så kunde andra känna sig mindre ensamma i det hela. Samtidigt kanske jag kunde hitta lite hjälp själv, för ärligt talat känner jag mig också ensam i detta.
Däremot har bloggen och att läsa andras bloggar hjälpt mig på vägen att förstå mig själv och inse vad jag är och vad jag behöver. Och fortsätta blogga tänker jag absolut göra, min väg har bara börjat och jag tänker fortsätta berätta min historia för den som vill lyssna.

bara trötthet och sömnlöshet

2009-02-04T16:25:00.003+01:00

Jag tänker nu avbryta detta oplanerade blogguppehållet jag haft i en månad.
Det har inte haft någon särskild anledning förutom att jag knappt har suttit vid datorn eller för den delen haft något att skriva om. Sen jag slutade att ha något att göra så har min utbrändhet verkligen kunnat slå till. Jag har ju inte låtit min kropp eller mitt huvud få chansen att vila upp sig eller försöka reda ut alla tankar. Men nu kom det ofrivilligt och har tagit över min kropp och min hjärna så att jag ständigt är trött och inte orkar med någonting alls. Mina dagar spenderas mest bara i soffan där jag läser böcker eller ser på tv. Intressantare än så är det inte just nu och har inte varit hittills det här året. Men som sagt så orkar jag inte. Mitt första uppdrag nu är att försöka sova igen, för det går inge vidare bra. Inte för att jag inte vill sova eller brist på trötthet, utan för att jag helt enkelt inte kan somna.
Man blir också ganska trött av att inte veta vad man vill eller ska göra med sitt liv. När man inte vet var man är om ett år, eller halvår eller nästa vecka. Ok, nästa vecka antar jag att jag fortfarande är där jag är idag, men ändå. Visst, just nu behöver jag ta det lugnt och ladda om, men det är ganska frustrerande att göra det. Min terapeut uppmanar mig att upprepa att jag faktiskt får ta det lugnt för mig själv flera gånger om dan, för att min huvud ska lyssna bättre på min kropp, men jag tror inte de kommunicerar särskilt bra. Jag jobbar i alla fall på det.

en god jul och ett gott(?) nytt år

2008-12-30T16:49:00.007+01:00

Nu börjar 2008 äntligen närma sig sitt slut. Jag säger äntligen efter att jag och Fröken Röd hade en diskussion häromdan om vilket jävligt år detta har varit och att vi nu sätter alla förhoppningar på 2009. Vi hoppas att det nya året kommer bli betydligt bättre. Hoppas utan att riktigt tro är det väl tyvärr. För vi har förvandlats till ett par pessimister. Iallafall när det kommer till förhållanden och kärleken med stort k. Praktiskt taget alla förhållanden omkring oss rasar samman och för oss båda har det inte gått nå vidare på väldigt länge. Så vi har börjat tappa tron på att vi kommer hitta dit någon dag, hitta "den rätta". Däremot hanterar vi det lite olika, Fröken Röd och jag. Jag, eller min kropp, eller mitt undermedvetna eller vad som nu styr sådant har hanterat situationen genom att ta bort minsta spår av sexlust ur mig. Den finns helt enkelt inte där. Jag har absolut ingen som helst lust att ha sex helt enkelt. Eller att delta i något som skulle kunna leda till sex, som att flörta, spana, dejta osv. Fröken Röds sexlust verkar det däremot inte vara något fel på, däremot är hon helt ointresserad i allt som skulle kunna leda till ett förhållande. Ok, vissa skulle säkert här tycka att sex i sig är något som skulle kunna leda till ett förhållande. Men det behöver det nödvändigtvis inte göra så länge man är på det klara med vad som gäller.

Sen var det ju jul med allt som hör därtill. Och det gick väl bra och smärtfritt med både uppskattade julklappar och mindre uppskattade sådana. Men det bästa med hela julen var när jag äntligen fick avslöja min hemliga julöverraskning. För en månad sen var jag nämligen och tatuerade mig. Min allra första tatuering. Den är underbar och otroligt vacker och lätt att dölja. Men jag har behövt hålla den hemlig fram till jul eftersom den är en symbol för min kärlek till Sötnos och för att visa att den kärleken och mitt stöd alltid kommer finnas. Det är bara några få som har vetat om tatueringen och det har varit lite kul att ha den som en hemlighet och kämpa för att inte råka visa den av misstag.
Ögonblicket när det var dags för Sötnos att få se den var ändå det bästa med hela julen. Det blev ett sånt där ögonblick som jag aldrig kommer glömma, speciellt reaktionen och ansiktsuttrycket jag fick se.

ja, det var det tydligen

2008-12-19T12:17:00.002+01:00

Plötsligt var min utbildning bara klar. Det känns lite tomt nu. Utan att gå dit varje dag och träffa alla underbara människor där. Samtidigt har jag haft några fantastiska år där och lärt mig mer än jag kunnat ana. Avslutningen var fin men sorglig och nu är det väl meningen att man ska gå vidare och göra saker som är ännu mer storslagna än vad man gjorde där. Men just nu känner jag som om jag står inför ett vägskäl som jag inte ens kan se. Jag vet inte hur många vägar som finns eller vart någon av dem leder. Innan jag tänker oroa mig för allt det där så tänker jag fira jul och ta det lugnt i alla fall. Har ju haft så fullt upp nu mot slutet att jag knappt köpt en enda julklapp heller. Vilket betyder att jag måste ut i Stockholms värsta julrusch och försöka överleva med alla värdesaker i behåll :P

i really don't know how to choose them...

2008-12-08T19:33:00.007+01:00

Var ska jag börja? I helgen var det fest, Mumin skulle firas. Och det innebär att alla var där såklart. För det är på Mumins fester saker händer. Och när jag menar alla så menar jag alla, inkl Sötnos, Drottningen, Exet G, Popcorn och Henne. Sen hade jag bjudit dit Blyger också, så hon kom efter några timmar. Och det var där det började bli jobbigt. Hon var ju inte ett dugg intresserad av att prata eller umgås. Visst hon satt och pratade med folk ifall jag var borta nånstans och hon inte hade nåt val så att säga. Men om jag var där så hängde hon bara på mig heeela tiden! Och då menar jag hängde också. Hon skulle röra vid mig hela tiden, dra i mig, hålla om mig, kyssa mig osv osv. Det verkade vara det ändå som var intressant för henne, att hångla med mig. Och visst det var väl trevligt, men jag hade inte planer att spendera hela kvällen med henne. Det här var alla mina vänner, flera av dem som jag bara träffar några få gånger om året. Och hon ville inte prata med mig heller. Jag försökte starta samtalsämnen några gånger men det slutade alltid i hångel, vilket som sagt var var det enda hon ville. Efter ett tag blev det riktigt påfrestande. Här hade jag vågat bjuda med henne till en fest med praktiskt taget alla mina vänner, efter att inte ha träffat henne på över en månad och så beter hon sig bara respektlöst. Plus så var det första gången jag tagit med en tjej för att träffa mina kompisar och flera av dem visste inte ens om att den möjligheten fanns så att säga. Men värre blev det. Ju längre kvällen pågick, ju fullare blev hon. Till slut var hon så borta att det knappt gick att nå fram till henne. Hon mumlade osammanhängande på tre olika språk och ingen förstod henne överhuvudtaget. Och så höll och på att spilla ut en massa saker över Mumins golv hela tiden, som hon sen inte ens försökte torka upp, utan jag fick krypa runt med en massa servetter och torka så gott jag kunde. Under tiden stod Blyger bara där och tittade på och frågade sluddrande om jag var arg på henne. Efter det höll hon på att somna på mig flera gånger och började fråga när vi skulle gå. Då förstod jag att hon förväntade sig att få följa med mig hem. Som om jag ville ha med en full jäkla brud med mig hem som inte verkar intresserad av mig som person utan bara som ett ligg eller nåt.
Plus så inser jag där någonstans att jag inte kände något för Blyger alls den här gången. Och faktum är att med hur mitt liv ser ut just nu med allt jag har att göra så har inte jag tiden eller orken att starta något nytt. Varken ett förhållande eller något meningslöst strul. Plus så har jag absolut ingen sexlust numer, den brukar försvinna när mitt liv är för stressat och pressat. Så jag kände bara då att jag ville göra allt för att slippa ta med henne hem. För det kändes bara fel alltihop, riktigt jävla fel. Med hjälp av Exet G och Henne så kollade vi upp hur hon skulle ta sig hem och sen gick jag helt enkelt och meddelade henne när bussen gick. Att säga helt enkelt är egentligen att ljuga. Det var skitjobbigt att behöva göra det och hon blev ju så jävla upprörd. Nu var hon som sagt riktigt packad, men hon började alltså skälla ut mig och säga elaka saker om mig osv. Och visst det kanske inte är det schysstaste att skicka hem någon, men samtidigt är det inte schysst att bete sig på det viset hemma hos främmande människor.
Exet G var däremot en ängel hela kvällen. Han hjälpte mig med hela Blyger-grejen, följde t.o.m. med mig ut till bussen med henne, han satt och pratade med mig både innan och efter jag körde hem henne och var ett stort stöd. Det är så skönt att vi är så bra vänner nu för tiden. Det har ju kommit till den punkten att jag inte längre ser honom som ett ex utan som en kompis jag ett kort tag var tillsammans med.
Om man bortser från hela Blyger-grejen så var det en riktigt lyckad fest. Alla var där som sagt och hade sådär kul som bara det här gänget kan ha. Det var kul att träffa alla igen och ta reda på vad som händer i deras liv. Och det var kul att dansa och flumma med Sötnos och Drottningen, mina små partajande älsklingar :) De muntrade verkligen upp mig när Blyger hade gått.
Men jag måste säga att det tar rejält på krafterna att bli utskälld så mycket under samma vecka. Och att bli kallad en elak och hemsk människa. Först Poeten och nu Blyger. Fyfan.

expert i ignoreringskonst

2008-12-04T16:26:00.006+01:00

Jag är så jävla trött. På allt, men speciellt alla jävla människor som inte kan bete sig normalt utan bara ska hålla på och plåga andra. Jag pratar så klart om Poeten. Igen. Den jäveln verkar ha allvarliga psykiska problem. Och det säger jag inte bara för att jag är arg, utan för att jag faktiskt tror det.
Fyra månader hade gått, och inget stort eller särskilt hade hänt, utom det vanliga provocerandet med att blanda sig in i mina samtal och sätta sig mittemot mig osv för att försöka få mig att typ av misstag prata med honom. Men jag har klarat mig bra, har blivit expert i ignoreringskonst. Sen hände det, två veckor sen tror jag att det var, som han helt plötsligt fick för sig att både prata med mig och röra kort vid mig. Vilket självklart gjorde mig förbannad som in i helvete. Men sen hände inget mer. Förrän häromdan, då jag helt plötsligt har flera missade samtal och meddelanden på telefonen. Och från meddelandena får jag veta att jag "måste" ringa upp honom får det är nåt han vill prata med mig om och sen hotar han med att om jag inte gör det så kommer han prata med mig ändå, men i så fall i skolan. Jag som såklart fortfarande är uppe i mitt ignorerande struntar ju i att svara på några meddelanden eller att ringa upp och förstår då att jag får förvänta mig försök till samtal i skolan. Så när dagen kom då vi båda var där samtidigt så tror jag att det är just det jag får, försök till en konversation. Detta för att han kommer fram och frågar om vi kan prata i nåra minuter, jag säger då lugnt med bestämt nej till detta eftersom jag inte har det minsta möjliga intresset av att snacka med honom. Men detta gör honom förbannad så att han börjar skrika och gorma på mig, där mitt framför alla andra. Och sen fortsätter han skrika i tio-femton minuter. Allt jag får ut av detta är att få höra vilken hemsk och förfärlig människa jag är som inte vill hålla kontakten med någon som jag dumpade i somras efter det mest destruktiva förhållandet jag haft hittills. Och hur kan jag behandla någon som jag aldrig älskade men nu hatar på det sättet? Och hur kan jag totalt strunta i den kärleken som aldrig fanns och iallafall för mig inte heller finns kvar? Och allt han ville var ju att vi skulle vara trevliga mot varann nu när det är två veckor kvar och det vore väl inte helknäppt efter att vi har ignorerat varann hela terminen hittills och jag tydligt visat att jag inte vill ha nåt med honom att göra? Och varför skulle jag inte vilja vara trevlig mot någon som står och skäller ut mig inför hela skolan och kallar mig en hemsk och kall människa?
Enligt honom var detta alltså allt han ville. Att vi ska vara lite trevliga och hälsa på varann. Yeah right! Sen när vi väl har börjat hälsa så kan vi väl börja prata också, och sen, ja sen kan vi väl träffas utanför skolan också och kanske gå på bio eller nåt, eller varför inte gå hem till honom? Är det det han räknar med eller vaddå? Jag blir ju bara så jävla trött.

mitt upptagna liv

2008-11-26T15:25:00.004+01:00

Nu blev det så där ruskigt fullt upp med saker som ska göras i livet. Och det resulterar i sig tyvärr i att min blogg inte får se nån aktivitet. Jag ber om ursäkt och hoppas att ni som läser har överseende med detta :)
Så varför har jag haft fullt upp undrar man ju då? Jo, min utbildning är nu inne på slutspurten, bara tre veckor kvar nu cirka och detta gör min sjukt deppig. Jag har en sån stark kontakt med min klass och vill inte förlora det vi har. Eller dem för den delen. Samtidigt är det jävligt kul just nu med allt vi håller på med. Men det tar upp mycket tid och mycket ork. Speciellt för mig som fortfarande är på gränsen till att bli utbränd och ändå ständigt tar på mig för mycket ansvar. Men så är jag lite för van vid att om man inte tar itu med det själv så blir det inte gjort. Detta resulterar i att jag fortfarande inte kunnat gå tillbaka till jobbet, vilket i sin tur resulterar i att mina pengar börjar ta slut. Och det närmar sig jul. Ingen bra kombination. Sen har jag varit i processen att byta terapeut, vilket har gått bra, men det betyder att man måste ta om allt det där som hänt för den nya terapeuten och det betyder att man måste återuppleva mycket.
Samtidigt gör Poeten allt i sin makt för att göra mitt liv ännu en liten bit värre, både irl och om nätterna i mina drömmar, och ger mig visserligen på det sättet ännu mer att snacka med nämnda terapuet om.
Sen kan jag fortsätta rabbla ett tag, men det orkar jag inte med. All min ork går ju som sagt åt till allt jag har att göra.

På brudfronten är det inget nytt. Jag har fortfarande smskontakt med Blyger till och från. Vilket för det mesta handlar om varför våra liv är så upptagna och försök att bestämma en ny tid att träffas. Vilket vi fortfarande inte lyckats med. Så nu vet jag inte riktigt vad som kommer hända. Jag vet helt ärligt inte vad jag vill heller. Det kan ju vara så att jag ska vara singel ett tag till. Har ju klarat mig bra de senaste fyra och en halv månaderna. Och vem vet, jag kanske behöver mer än så. För just nu har jag som sagt var knappt tid för nåt extra i mitt liv eftersom det är fullproppad på gränsen att svämma över.

Men nån ljuspunkt finns det ändå. För cirka två veckor sen fick Sötnos ett av sina underbara infall. Som vid tidigare tillfällen resulterat i semesterresor, ommöbleringar och diverse oväntade presenter. Denna gången resulterade det i en ny familjemedlem som just nu ligger på golvet vid mina fötter och leker med en liten elefant =) Det är underbart med lite mer liv i huset. Visserligen har vi en hel del, vi är stora djurälskare i den här familjen och har alltid varit, men det här är nåt nytt. Nåt nytt på det bra sättet.

lycka

2008-11-05T20:38:00.005+01:00

Idag känns på många sätt som en ganska bra dag. Det började redan igår med att jag fick besök av en underbar budbil som bar på ett underbart paket. Min nya MacBook, av den allra senaste modellen hade äntligen kommit! Titta så fin den är:

Och nu har jag svårt att slita mig från den överhuvudtaget. Vill bara stirra på den hela tiden för den är så vacker och så underbar och har så många nya roliga funktioner att jag bara vill testa mer och mer. Det var längesen jag var så kär i en pryl, kan t.o.m. ha varit sist jag köpte en ny dator. Vilket var ganska många år sedan och just därför det var dags för en ny nu. Och detta är då också slutet på de två och en halv datorlösa veckor som jag har fått genomlida.
Sen blev dagen bara bättre när jag vaknade av beskedet att Obama vunnit. Och jag anser verkligen att det var nåt av det bästa som kunde hända. För om ett land som USA med alla sina fördomar och ideal kan vändas om på det här viset, vad kan då inte resten av världen? Ännu mer övertygad om detta blev jag när jag såg hans tacktal tidigare idag. Det tycker jag att ni ska se själva också. Ärligt talat fick jag tårar i ögonen mer än en gång.

väggen behövdes inte

2008-11-02T15:24:00.004+01:00

Det var igår som jag sagt att jag skulle ställa Blyger mot väggen om varför hon inte hört av sig. För att inte gå runt och tänka på detta hela dan så bestämde jag en tid. Det klockslaget skulle jag skicka iväg smset som jag länge försökt formulera i huvudet. Vad händer inte då tio minuter innan jag ska skicka det? Jo, hon smsar mig. För första gången på sex dar. Tio minuter innan jag ska ställa henne mot väggen. Men jag bestämde mig för att inte bara glömma bort hur dissad jag känt mig, så jag frågade ut henne ändå. Om varför hon inte hört av sig, om hur jag känt mig dissad, om hur det faktiskt bara varit jag som hört av mig osv. Sen blev det en massa meddelanden som flög fram och tillbaka mellan våra små telefoner och till slut var allt avklarat och förlåtet. Jag kan ju inte hjälpa att tycka att hon är så jävla söt. Det går bara inte att ignorera. Speciellt inte när hon sen ringde mig och ville prata om att träffas på kvällen. Detta blev tyvärr inte av pga diverse fester som jag var på, trötthet och tunnelbanor som bara går en gång i timmen. Men det var iallafall ingen diss, och vi ska fortfarande ses igen, så nu mår jag lite bättre :)

fem dar är för lång tid

2008-10-31T15:38:00.004+01:00

Ibland försöker jag verkligen komma underfund med hur olika personer fungerar och tänker. Eller det är snarare ganska ofta, för jag har en tendens att bekanta mig med personer jag inte riktigt förstår mig på. Är det så enkelt som att alla är olika? Eller är det så att alla är olika mot olika personer, för att man hela tiden diskret sänder ut signaler om hur man vill förhålla sig till personen i fråga? Det är svårt att inte veta. Och är det inte så att om man är intresserad av någon så går man runt och tänker på den personen en ganska stor del av dagen? Och om man nu gör det, tänker man då inte på att kanske slänga iväg att sms till den personen? Och tar man sig då inte den minuten det tar att skicka det smset från sin kanske annars väldigt upptagna dag för att se till att den personen vet detta?

Nu har det gått fem dagar sen jag hörde något från Blyger. Och visst då kanske man undrar varför inte jag kontaktar henne. Saken är den att det nästan alltid har varit jag som har kontaktat henne först. Sen får jag alltid ett svar när jag gör detta, även om det kan ta en stund, eller några timmar. Nu vill jag ju inte verka desperat, plus så vill jag veta om det finns något intresse från hennes sida. Så tänkte jag för några dar sen och valde att inte kontakta henne just den dan, för att se om hon då kontaktade mig. Det gjorde hon inte. Då tänkte jag, jaja men då kommer det väl nåt imorrn istället. Det gjorde det inte. Och nu har det som sagt gått fem dar och jag börjar känna mig lite väl bortglömd. Jag har försökt att inte lägga för stora förhoppningar på henne. Det är ju den första tjejen jag kommit såhär långt med, och vem har sagt att jag skulle lyckas pricka rätt direkt? Men de tankarna hindrar ändå inte mig från att gå runt med mobilen i fickan hela tiden och kolla den lite för ofta. Jag tycker att ifall det är så att är man inte intresserad, eller har tappat det intresset man hade av någon anledning, så kan man faktiskt meddela den personen det. Jag förtjänar väl ändå att veta ifall hon dissar mig. Det jobbiga är att jag inte förlorat hoppet. Att jag fortsätter hitta på ursäkter i mitt huvud för varför hon inte hör av sig. Och så går jag omkring med någon slags skuldkänslor hela tiden. Skuldkänslor för att jag inte kontaktar henne. För tänk om hon går omkring att tänker som jag, säger den lilla rösten i mitt huvud. Tänk om hon tror att det är jag som dissar henne? Men, säger den andra lilla rösten, hon borde väl vara medveten om att det alltid är du som kontaktar henne och att det faktiskt är hennes tur? Sen börjar rösterna bråka och då lägger sig resten av gänget i mitt huvud sig också i, sen kommer polisen och försöker reda ut det hela och det slutar med att hälften blir arresterade och den andra hälften hemskickade och då sitter jag där ensam kvar utan någon röst alls att hjälpa mig med tankarna.

Men det är ändå de två svarsalternativen som är det jobbigaste av allt. 1. Om hon nu plötsligt faktiskt kontaktar mig så kommer jag väl bara ignorera alla dessa tankar och glatt springa henne till mötes. Eller 2. att hon faktiskt har dissat mig och att allt det jag kände mellan oss bara var från min sida.
Har jag inte hört något innan imorgon kväll så blir det jag som slänger iväg ett sms. Men då blir det inget trevligt "hej hur är det?" utan något mer i stil med "om du inte vill ha mig så kan du väl säga det direkt". Då kommer jag iallafall ha ett svar. Även om jag kanske inte gillar det.

Suck. Varför ska det vara såhär? Det är det jag inte kan förstå. Varför vissa personer har en förmåga att få andra att må såhär. Att tveka på sig själva och sin förmåga. Att bli desperata och hålla dagarna så fria som möjligt ifall att. Och att vid varje pip från mobilen, för varje liten sms-symbol som dyker upp i fönstret så hoppar hjärtat till och vill så gärna att det ska vara just denna gång som.... Men nej, alltid samma sak. Antingen en kompis som försöker få med en hit och dit eller ett ex som vill berätta nåt knäppt som hänt.
Eller är det kanske jag som överreagerar? Den tanken har också slagit mig. Är det kanske jag som tycker att fem dagar är mycket fast det egentligen inte är det? Nej, nu får jag sluta upp med detta. Jag är inte desperat, ok? Jag hoppas iallafall att jag inte är det. Vilket jag nu, efter detta för långa inlägg, förstår att det kan bli svårt att bevisa.

tack för en underbar dag

2008-10-27T18:02:00.009+01:00

Ja, vi träffades. Först var det lite pinsamt och så, som Blyger själv beskrev det "det känns konstigt att bara sitta såhär och prata efter allt i fredags..." Men det gick bra ändå. Efter en del pinsamma tystnader och generade leenden över kaffet så kunde vi komma igång och prata. Och det visade sig att vi hade mycket att prata om och även att vi hade mycket gemensamt. Så vi pratade om allt mellan himmel och jord och en hel del som ligger utanför det också. Jag måste säga att det verkligen var skönt att prata med någon som gått igenom mycket av samma tankar och problem runt sin sexualitet som jag har gjort. Som också har trott att de känslor man känt för tjejer kanske inte var verkliga och istället praktiskt taget tvingat in sig själv i ett, eller flera, heterosexuella förhållanden. Det är en väldigt svår och får många lång process som man går igenom när man inser att man inte följer "normen" och alla tankar man får om ifall det är normalt eller inte, och hur man ska kunna våga vara sig själv och komma ut, inte bara för familj och vänner, utan även för sig själv. Om man då umgås i kretsar där man inte känner någon som är homosexuell och inte har kontakt med någon som kan visa på att det är minst lika normalt att vara attraherad av någon av sitt eget kön som någon av det motsatta. Sen kom vi förstås in på samtalsämnen som homoäktenskap, homofobi, komma ut för släkt och vänner osv. Och visserligen är det frågor som jag ganska ofta diskuterar. Men det var verkligen en helt annan sak att diskutera det med någon som är homosexuell, något som jag aldrig gjort förr.
Sen var det ju också första gången jag var på någon slags dejt med en tjej, och även det är väldigt annorlunda från att träffa en kille. För det första känns det direkt mer rätt. Med killar kändes det alltid så krystat och jag kände hur jag hela tiden satt och tänkte på hur jag såg ut, hur jag rörde på mig för att verka snygg, sexig, tjejig osv. och hur jag hela tiden var väldigt noga med vad jag sa och hur jag sa det. Så var det inte alls nu, jag kände istället hur jag kopplade av och bara kunde vara mig själv. Visst var jag nervös och tänkte lite på vad jag sa och hur hon skulle tolka det, men jag kände inte att jag hindrade mig från att säga vissa saker, eller hur jag försökte lägga fram det på något särskilt vis. Jag brydde mig inte om hur jag satt eller hur jag lät när jag skrattade. Och skrattade gjorde jag, en hel del.
Så vi satt och snackade i över sex timmar och ju mer tid som gick ju lättare blev det att prata och skämta och ha riktigt kul. Hon är en väldigt trevlig och gullig tjej och jag trivs jättebra med henne. Sen blev det bara bättre när vi skulle säga hejdå och inte klarade av att släppa taget om varann. Vi ville bara stå där och hålla om varandra i evigheter. När vi tillslut lyckades slita oss och åka tror jag att jag hade ett leende som inte försvann på resten av kvällen.
Nu vet jag inte när vi ska träffas igen, men träffas det ska vi.

Och så insåg jag att det här var rätt. Så jävla jävla rätt. Och då menar jag inte nödvändigtvis rätt med Blyger, utan rätt med en tjej. Allt det där jag har hållt på med de senaste åren med killar har bara varit så fel, och det är väl också därför det har gått som det har. Jag har lurat mig själv att tro att jag, som alla runt omkring mig, hörde ihop med någon kille därute. Men jag hade ju helt fel. Och nu har jag hittat rätt. Det är tjejer jag ska vara med och inget annat. Och jag är så tacksam, både för kvällen jag hade förra veckan, och för att jag träffade Blyger, för det var det som har fått mig att komma hit. Att hitta rätt äntligen, och känna mig mycket mer hemma i mig själv.

imorgon...

2008-10-22T21:09:00.003+02:00

Ok, såhär är det. Jag har haft kontakt med tjejen jag träffade i fredags, låt oss kalla henne Blyger, och nu ska vi förmodligen ses imorrn. Så självklart är jag nervös som fan och vet inte riktigt hur jag ska bete mig eller nånting. Men jag är glad ändå. Hon verkar vara en jättetrevlig tjej och är hur söt som helst, både utseendemässigt och till sättet. Och jag känner verkligen att jag vill träffa henne igen, i nyktert tillstånd och nånstans där man faktiskt har möjligheten att prata och lära känna varann lite mer. Det sköna är att det är det hon säger att hon vill också. Vi båda är lite blyga av oss och vad som kommer hända när vi ses har jag ingen aning om. Men jag ser fram emot det. För även om det inte skulle bli något mellan oss, så kanske jag kan få en vän som är lite mer hemma i gayvärlden. I vilket fall som helst vill jag bara träffa henne. Så jag hoppas det blir av imorrn, och det verkar så.
Uppdatering kommer antingen imorrn eller nästa gång jag får låna min mammas dator :p Ny dator ska beställas väldigt snart och då kommer jag kunna skriva mer ofta igen.

"i kissed a girl..."

2008-10-19T12:31:00.003+02:00

Att det kan hända så mycket på så kort tid. Ibland är det fan i mig otroligt.
Det hela började i fredags. Jag, Mumin och Sötnos hade bestämt oss för att dra på gayklubb för första gången för oss alla tre. Nu är visserligen de andra två straighta men de tyckte det skulle vara kul ändå, och så gjorde de det så att säga för min skull. Så vi drog på Klubb G. Det hela började bra, jag fick ett gott skratt när Mumin och Sötnos kollade in några snygga killar och när jag påminde dem om att de var bögar så insåg de att kvällen kunde bli tortyr för dem. Men sen hade vi kul, dansgolvet kom igång och vi var mitt i det med alla härliga människor. Och nånstans där började jag andas ut. Äntligen kände jag att jag hittat rätt. Hittat det jag så länge känt att jag saknat men inte riktigt vetat var det var. Det är i den miljön jag vill vara, bland de människorna. Där de flesta killarna har tajtare kläder än tjejerna, där transorna är de längsta på hela dansgolvet pga att det är de som har de högsta klackarna, där det finns dem man måste titta på en gång extra för att se vilket kön de tillhör och där det finns underbara tjejer som tittar på en som att man är en av dem. Och som faktiskt spanar in en. Så hemma som jag kände mig där har jag inte känt mig på länge. Och det var så jävla skönt. Sen blev det bara bättre.

Helt plötsligt kommer en tjej fram till mig där vi satt, tror vi tagit en danspaus, och log. Då lyckades Mumin och Sötnos diskret försvinna och så var det bara hon och jag. Hon log och jag log. Hon var jättesöt och trevlig och ville dansa. Vi dansade och så kysste hon mig... Och det var underbart. Resten av kvällen var praktiskt taget bara ett enda långt hångel, med lite dans inblandat. Jag tror aldrig att jag har hånglat på det viset förr, eller så totalt förlorat mig i någon. Jag hade ingen koll vad de andra gjorde tills jag sprang in i Mumin när jag var på väg till toan. Hon hängde tydligen med nån söt bög och en av transorna, Sötnos hade hittat en tjej för kvällen.
Det blev en lyckad kväll och när det började närma sig att dra därifrån blev det lite sorgligt. Jag och min brud ville inte skiljas åt, hon ville ha med mig hem, men jag kunde inte. Jag hade lovat de andra två att vi skulle åka hem tillsammans alla tre, plus så skulle jag upp tidigt och gå på teater nästa dag. Så efter att hon försökte hålla kvar mig i en evighet, utan alltför mycket motstånd från mig, så bytte vi nummer med löfte om att höra av oss och så gick jag med de andra två. Vilket var tur, för Sötnos hade lyckats bli så full att jag nästan var tvungen att hjälpa henne hela vägen till sängen.

Nästa dag hörde jag av mig som lovat. Men jag fegade ur och vågade inte ringa så jag skickade bara ett sms. Eller bara och bara, vet inte hur lång tid det tog mig att formulera det. Som tur är svarade hon och sen smsade vi fram och tillbaka hela dan. Vi båda vill absolut träffas igen och jag ser verkligen fram emot det. Jag kan inte sluta tänka på henne faktiskt.

Förrutom det var dagen en blandning av händelser. Det började med att jag upptäckte att ett av familjens husdjur hade dött under natten. Vi visste att han mådde lite dåligt och hade planerat veterinärbesök, men det gick så snabbt att vi inte kunnat göra något.
Sen var vi på teater som sagt. Teatern var underbar och man fick många goda skratt. Men på kvällen kraschade min dator. Bara sådär, helt oväntat. Jag gjorde ingenting, skulle bara väcka den ur skärmsläckaren, och så började den låta jättekonstigt och sen kraschade den. Visst den var väldigt gammal så jag har hållit på att göra backup och jag var på väg att köpa en ny, men den har inte direkt krånglat eller så. Så nu sitter jag vid min mammas dator och hon ska sen hjälpa mig att koppla ihop våra datorer och försöka rädda det jag inte hunnit göra backup på. Men jag känner mig lite handikappad nu utan min dator.

hostmedicin, c-vitamin och dansande fötter

2008-10-15T23:06:00.004+02:00

Jag har varit sjuk. Om det var nån som undrade...
Riktigt jävla dunderförkyld också. Med den ständigt rinnande näsan, tappandet av rösten, växlandet mellan varm och kall, febrig osv osv. Men nu är jag bättre, inte bra, men bättre.

I fredags var jag ute på första gången på en evighet. Var ute tillsammans med Mumin, Drottningen och några till. Och vi hade jättekul. Det var relativt billigt på stället vi var på så vi drack en hel del. För att inte nämna att vi förfestat med tequila och nån äcklig grön sörja som såg ut att vara absint, men som var nån konstig blandning Drottningen hade hittat på. Kvällen blev iallafall lyckad, med en av killarna som jobbade där som nyfunnen vän, ett dött dansgolv som vi såg till att liva upp, möte med en gammal gammal skolkompis (det händer fan alltid oss!), tjejer med snygga tatueringar (ja, jag sa det till henne), fötter som dog i skorna vår vän hade tvingat i oss osv. Och ok, vi var inte direkt nyktra, det riktiga beviset på det var när vi stod på perrongen och väntade på tbanan hem och jag snubblar fram till ett gäng killar, som sen visade sig inte ens kunna svenska, för att meddela en av dem vilket hemskt klädval han hade gjort. Det resulterade i att han hade mage att förolämpa mitt hår! Och hans knäppa kompisar höll med honom! Då blev jag inte glad, så jag, i mitt druckna tillstånd, lyckades vara sådär vackert ghetto-bitchig och säga typ "whatever" med tillhörande handgest och sen svassade jag snyggt därifrån. Iallafall i mitt minne, vet inte hur bra jag kan svassa när mina fötter håller på och dör av allt dansande i de där jävla skorna och all den där alkoholen i mig. Sen övergav Mumin mig så det slutade med att jag sov på Drottningens soffa den natten. Eller, räknas det som natten när man inte somnar förrän efter halv fem? Men vi var duktiga, eller Drottningen var det iallafall, för hon fixade oss en rejäl måltid som lyckades suga upp det mesta av allt vi hällt i oss, innan vi sov, så ingen bakfylla. Nu är jag visserligen en av de där som nästan aldrig blir bakfull, mest för att jag håller mig till vodka, men ändå.
Så bakfull var jag inte, bara jävligt sjuk, med fötter som fortfarande inte hade förlåtit mig och som valde att inte göra det på två hela dar! Tänker aldrig mer falla för någon annans önskemål om skor. Inte när jag planerar att dansa.
De senaste dagarna har jag alltså lekt snörvlig och febrig soffpotatis, men imorrn ska jag och det andra paret av mina nyinköpta jeans ta oss hemifrån och göra lite nytta.

Vill bara tillägga att jag nu verkligen ska göra min tatuering väldigt snart. Håller nu på att letar efter den perfekta tatueringsstudion och jag har redan några kandidater. Sen ska jag bara bli klar med skissen och ta den till dåvalda studio och se om det som finns i mitt huvud går att få på min kropp. Jag känner att jag verkligen behöver detta nu, för min skull och ingen annans. Jag behöver det för att säga något till mig själv, bevisa något och förhoppningsvis må lite bättre över mig själv och mitt liv.

inget stort hände, så den kanske bara ville klaga den med

2008-10-04T23:36:00.002+02:00

Jag sitter här med ett tomt bloggfält (eller vad man nu kallar det) och försöker lista ut vad det egentligen är jag vill skriva om. För skriva det vill jag.
Vill jag skriva om att årets rosabandet-kampanj är igång och att jag redan har årets modell av detta rosa band på min väska?
Eller vill jag skriva om att jag jobbade idag för första gången på ett tag och hur det resulterade i att jag nästan började gråta och min kollega föreslog att jag borde sjukskriva mig?
Eller om varför min dator just nu gör en massa konstiga ljud som brukar betyda att nåt stort och kanske mindre kul är på väg att hända med den? (Nu får den faktiskt sluta, jag har bara ett program igång och bara detta fönster i det programmet.)

Nej, egentligen vill jag nog bara skriva för att det är mitt i natten och jag känner mig ensam. Och på nåt sätt hjälper det att blogga. Det är nästan som att prata med någon men ändå inte. Och jag känner inte riktigt för att sova än, även om jag borde för tyvärr ska jag jobba imorrn också. Det är jobbigt att känna sig ensam. Och det är jobbigt att inte kunna somna. Och just nu är det jobbigt att jobba. Men shit vad jag klagar hela tiden. Nu får jag ta och sluta.

Mina naglar ser underbara ut. Jag flippade ut lite häromdan och lekte med alla mina färgade nagellack. Detta resulterade i att jag har typ små regnbågsflaggor (inte helt korrekta i färgerna) på några av naglarna, med en vacker svart bakgrund. Det är sånt man gör när man är trött och uttråkad och inte orkar ta itu med nåt viktigt. Men då har jag iallafall något som får mig lite gladare att titta på. Och då har jag inte berättat hur mina tånaglar ser ut. Jag känner mig alltid mer nöjd med mina fötter när naglarna är målade, annars ser de så tråkiga ut.
Så, ok, liten analys här. För att sluta klaga börjar jag snacka om mina naglar som om det är dem som är ljuspunkten just nu. Vad säger egentligen det om mitt liv för tillfället?

vem vill vara min gayvän?

2008-10-02T20:51:00.002+02:00

Jag börjar känna mig lite låst faktiskt. Jag önskar verkligen att jag hade åtminstone EN vän som var gay. Men jag har ingen alls, inte ens nån liten bibrud. Jo, en men hon har ett väldigt seriöst förhållande med sin kille och har aldrig varit med nån tjej. Jag vill bara så gärna ha någon som kan hjälpa mig lite, ge mig en inblick. Någon som jag kan gå på gayklubb med eller som vet var man annars kan gå för att träffa lite lesbiskt folk. Det känns som att jag verkligen behöver få kontakt med hela den biten nu. Det känns som om det skulle hjälpa mig att må lite bättre. I alla fall med tanke på hur mycket det hjälper att bara sitta och läsa bloggar om flator och deras liv, eller att läsa qx. Jag känner verkligen ett starkt behov av allt det där. Ett stark behov att få mig första upplevelse med en tjej. Men jag inte riktigt hitta vägen dit känner jag. Det är som att jag är fast av all annan skit i mitt liv just nu. Och därför orkar jag inte riktigt ta tag i det. Därför skulle det vara så mycket lättare om jag hade någon som kunna hjälpa mig lite grann. Eller iallafall någon som kan förstå hur det känns. Någon jag kan snacka tjejer med på ett seriöst sätt. För det går inte riktigt med alla heteropolare jag har. De förstår det inte.

Annars har det inte hänt mycket. Jag lyckades vara så smidig idag att jag föll pladask i en rulltrappa, men det var väl det mest spännande som hände.
Jag tror att jag verkligen behöver någon sorts förändring i mitt liv just nu. Jag har redan tagit hand om håret, och det känns bra. Men det behövs något mer. Något som får mig att känna lite mer glädje över livet just nu. Någon som kan krama mig på ett annat sätt och låta mig andas ut en stund.

"du måste rycka upp dig!"

2008-10-01T18:40:00.003+02:00

Fan vad mycket det är på en gång just nu. Jag har ingen ork kvar alls. Har knappt ens ork att skriva ett inlägg. Men jag kan sammanfatta den senaste en och en halv veckan med några korta fraser.
Jag har fått min rygg skönt mörbultad för sista gången på ett bra tag.
Jag har börjat gå en krokikurs.
Jag är trött hela tiden och somnar på bussar, tbanan, i soffan, i väntrum, i bilen (jag kör inte) och överallt annars så fort jag sitter still.
Jag har lyckats sträcka båda mina knän.
Jag har fullt upp med texter att läsa och plugga in.
Jag tröstäter hela tiden och proppar i mig godis osv.
Jag har varit på teater.
Jag är allmänt irriterad på folk omkring mig och deras nonchalanta jävla stil.
Jag har äntligen beställt ny legitimation.
Jag har gjort ett depression-test med mindre bra resultat.
Och jag har brustit ihop och gråtit i skolan.

Men nu ska jag gå och sätta mig framför tvn ett tag och koppla av. Översättning: jag kommer förmodligen äta nåt mer och sen somna i soffan och på så sätt missa halva miami ink.

(Fråga: varifrån kommer min rubrik?)

en mohawk för mamma, och en....

2008-09-21T22:25:00.004+02:00

Jag vill bara leka med mitt hår hela tiden just nu. Eller åtminstone titta på det i spegeln.Det har nämligen klippts igen. Nu är så kort att det inte går att göra nåt med det alls, och jag älskar det. Det var min mamma som gjorde det åt mig och som vanligt bidrar det till en massa hårklippningsskämt. (Kanske bara är ett "som vanligt" som gäller i min familj, men så har min mamma klippt mitt hår i större delen av mitt liv också.) Den här gången blev det "Men du kan väl ha en liten mohawk i alla fall? För min skull?". När vi sen hade garvat klart åt den underbara kommentaren, var hon tvungen att stanna upp och fråga sig själv hur många mammor som säger så till sina döttrar. Det finns kanske inte tillräckligt många mammor som är så underbara och accepterande som min. Eller helt enkelt inte med den knäppa humorn som vi har.

Jag börjar verkligen jobba på det här att vara singel nu. Delvis känns det underbart och precis vad jag behöver för att verkligen lyssna på vad jag själv vill av ett förhållande och en partner, istället för vad samhället och de sjuka människorna i det vill. Men ibland för jag en liten krypande känsla av ensamhet också. Hittills lyckas jag handskas med den, och förhoppningsvis blir det ännu lättare ju mer tid som går. Eller vet inte hur mycket ensamhet det är i jämförelse med en gos-behov. Ett sånt gosande man inte riktigt får av vänner och familj, även om man kan gosa med dem också.

i väntan på vändningar

2008-09-17T22:42:00.003+02:00

Snart måste det vända. Jag orkar inte må dåligt. Jag är fortfarande rädd att jag är på väg att bli utbränd och gör just nu allt i min makt för att förhindra det. Tyvärr har jag lite för mycket stress just nu, lite för mycket som ska göras. Men jag jobbar på det, för jag gör saker i mitt liv just nu som verkligen är precis vad jag vill göra. Det är skönt att känna så. Att man gör vad man känner är helt rätt i sitt liv, och lever ut sina drömmar och försöker uppnå sina mål.
Om bara en viss person inte var en del av det hela, och alla mina nattliga drömmar just nu, så skulle det kännas ännu bättre. Om personen i fråga kunde sluta göra allt för att provocera mig hela tiden. Men även det måste väl till slut vända.

vad hände egentligen?

2008-09-10T23:29:00.003+02:00

Jag känner mig manipulerad och utnyttjad. Att det var det jag var under den där tiden. Jag gick totalt efter någon annans vilja och villkor. Och struntade samtidigt totalt i mina egna. Mina viljor och behov. Det läskiga är att jag nu inte kan förstå att jag lät det hända. Att jag lät någon ta kontrollen så totalt över mig, och t.o.m. (har jag med hjälp förstått) våldföra sig på mig. Det är hemskt och det får mig att bli rädd för mig själv på vissa sätt. Iallafall för min förmåga att låta mig själv utsättas för sånt. För jag var svag och gick med på för mycket. Var rädd och sa inte ifrån. Kände mig ensam och ville få någon uppmärksamhet även om det var av helt fel sort. Men nu vet jag vad som egentligen hände och har fått hjälp av flera runt omkring mig att förstå hur hemskt det egentligen var. Och att det inte var mitt fel alls, men jag kunde ha stoppat det om jag insett det tidigare. Men jag levde i en dröm och svävade omkring på tomma komplimanger och falska vackra ord. Däremot tog jag mig ur det helt själv. Stoppade det tillslut, även om jag inte då insett allt ännu. Det är jag iallafall lite stolt över. Att jag lyckades fly, relativt snabbt. Jag kunde ha fastnat totalt. Kunde ha suttit fast länge. Kunde ha behövt rejäl hjälp att ta mig därifrån.

Jag träffade Ronja för ett tag sen. Hon bara satt där, stirrandes rakt ut i luften. Det fanns inget annat att göra än att gå fram, sätta sig bredvid henne, hålla om henne och bara låta henne gråta. Och det var precis det hon behövde få göra. Hon har det svårare än mig nu. Mycket svårare.
Jag älskar dig Ronja, och jag finns här, närsomhelst.

wake-up-call

2008-09-07T23:32:00.004+02:00

Och än en gång hade jag ett snack med min kära kollega om vad jag egentligen har gjort den senaste tiden och vad jag har låtits göra mot mig. Och precis som förra gången fick jag ett wake-up-call. En än gång sa hon "Vad fan har du hållit på med?", men denna gång gick hon längre än så och sa "Jag känner inte riktigt igen dig längre. Var är mitt Honungsbi?". Och så får hon mig att inse hur dåligt jag måste må för att låta vissa saker göras mot mig. För det är inte mitt fel att det händer. Jag har bara för svårt att säga ifrån när det verkligen krävs, och det utnyttjar tyvärr folk. Folk som tror att ett icke-nej är det ja. Folk som tror att man ställer upp för att man vill och inte för att man känner sig tvungen.

Ett längre inlägg om allt detta och lite mer om vad som egentligen hänt är att väntas.

hångla, någon?

2008-09-02T23:36:00.003+02:00

Ibland får man det där extrema behovet av att blogga. Även om det är sent, man ska upp tidigt och man vet att man behöver sömnen för att komma över en hemsk förkylning. Men samtidigt känner jag hur jag har gett min blogg för lite uppmärksamhet den senaste tiden. Detta beror på att jag har haft fullt upp med jobb, filmkameror, bråk, teaterbesök och nycklar. Detta i kombination med allt annat som hänt denna sommar har resulterat i att min kropp börjar säga ifrån nu. Aj, skriker den. Du måste ta hand om mig lite och ge mig den vila och sömn jag behöver! Men hur kan jag göra det? undrar jag då, när jag har så fullt upp och samtidigt ska försöka ha tid för vänner och familj?

Förutom detta så börjar jag känna en ny sorts frustration växa djupt inne i mig. En frustration över att jag saknar närhet, mer specifikt, saknar ett rejält jävla hångel. Inget annat. (Eller jo, annat också men jag skulle faktiskt klara mig bra om jag bara fick hångla!) Jag har kommit fram till att det gått ett halvår, ja ett halvår, sen jag riktigt hånglade med någon. Och det känns bara usch. Kan inte bara någon riktigt söt och vacker liten varelse dyka upp, hångla upp mig mot något och få mig att må bättre? Och ja, självklart vill jag att den varelsen ska vara av det kvinnliga könet, för numer har jag bara kvinnor i tankarna.
Samtidigt går jag runt och tänker att jag nog gör bäst i att vara singel ett tag nu. Att göra ett medvetet val att vara singel, och inte bara vara det för att ett förhållande har tagit slut och då vara i väntan på nästa. Jag tror jag behöver lite tid för att upptäcka mig själv igen. Inse vem det nu var jag var och vad jag egentligen innerst inne vill. Inte bara luras in i vad jag tror att jag vill och sen efteråt se tillbaka på det och inte känna igen mig själv. För så där skulle jag ju aldrig göra? Jag har väl ändå mer vilja och självrespekt än det där? Men det skulle ändå kännas bra med lite hångel som sidedish till min nyvalda singelperiod.

"det är fullständigt skit faktiskt"

2008-08-22T19:33:00.005+02:00

Hur kan en och samma människa resultera i så jävla mycket skit om och om igen?
Hur kan en människa få mig att må så jävla dåligt och få såna extrema skuldkänslor för att den mår dåligt?
Om någon har ett svar vill jag gärna höra.

Jag är så jävla trött på att må dåligt. Jag är så jävla trött på att ständigt bli sårad och besviken. Och jag är så jävla trött på att aldrig ärligt kunna svara "bra" på frågan "hur är det?"

när ska jag veta helt säkert?

2008-08-18T12:03:00.005+02:00

Häromkvällen hade jag en lång diskussion med min mamma om mig, mina förhållanden hittills och varför det alltid blir som det blir. Mamma erkände under detta samtal att hon fortfarande inte är säker på min läggning. Hon tror att jag kanske är lesbisk iallafall och inte alls bi, som jag själv hävdar. Och än en gång får detta mig att tänka tillbaka till skoltiden. I högstadiet gick jag, som alla andra tjejer, omkring och pratade om alla killar man tyckte var snygga, om vilken kille man var kär i, om vilka killar man skulle kunna ha sex med osv osv. Men egentligen gick ju jag omkring och tänkte på Henne. Det var Henne jag kände mig kär i, det var Henne jag försökte vara nära hela tiden, Henne jag dagdrömde om. Förutom när jag tvingade mig själv att dagdrömma om alla de där killarna förstås. Och sen var det ju hon den där tjejen som alltid skämtade om att hon var kär i mig. Det fick mig oftast att rodna, vilket alla självklart asgarvade åt. Det lustiga är att jag träffade på henne ute på krogen för några år sen, tillsammans med en tjej! Tänk om hon inte alls skämtade.
Så hela högstadiet gick jag omkring och tänkte på Henne och trodde att jag var lesbisk. Samtidigt som KP och annan ungdomsinformation fick mig att tro att det kanske bara var en sån där fas som så många ungdomar tydligen går igenom i puberteten. En fas där man funderar över sin läggning. Det intalade jag mig själv och försökte en gång få bekräftat. Jag minns den händelsen så tydligt. Jag satt på en bänk utanför ett dagis med en av mina bästa vänner och frågade henne om hon nånsin undrade över sin läggning, om hon nånsin känt nåt för en tjej. Innan jag lätt henne svara drog jag självklart igång en "för du vet att det är heeelt normalt att tänka så i vår ålder, det har med puberteten att göra, det behöver inte BETYDA något.." Tyvärr fick jag ingen bekräftelse för hon hade aldrig tänkt på tjejer på det viset och var helt säker på att killar var hennes grej. Så då gick jag vidare i mina tankar om vad det betydde om mig, och vågade inte prata med någon mer om allt jag höll inom mig. Flera år gick och jag försökte tro att det kanske bara varit en fas, för visst var det en kille man skulle ha. Sen kysste jag min första kille. Detta ledde sen till att han några dagar senare sov över. Inget mer än hångel hände, jag ville inte plus så hade jag den perfekta ursäkten av att ha mens. Efter några dar i jag-är-kär-dimman så insåg jag att jag inte ens var i närheten av kär, att jag inte ville träffa honom igen och att jag äcklades av tanken att ha sex med honom. Efter det gick jag vidare till tanken att sex med någon kille överhuvudtaget äcklade mig och sen till att tanken på sex med en tjej däremot lätt mycket mer frestande. Det var då jag kom ut..... som bi. Efter första KILLEN jag kysste. Jag vet inte hur man ska tolka det. Det konstiga är att jag fortfarande inte ville släppa taget om att jag kanske var attraherad av killar ändå, fastän jag inte stod ut med tanken på sex med dem. Och tom idag säger jag mig vara bi. Nu har jag visserligen gått igenom några killar, och tyvärr fortfarande inga tjejer, men det slutar ändå alltid med att jag längtar efter en tjej.
Så kanske blir det så att när jag tillslut varit med nån/några tjejer så vågar jag äntligen släppa taget om killarna. De som jag alltid fått höra att jag borde vilja ha. Men kanske aldrig har velat ha egentligen.

life's too short

2008-08-15T23:49:00.001+02:00

Vissa säger att livet är för kort för att slänga bort en halvbra förhållande.
Det är fel.
Livet är för kort för att STANNA i ett halvbra förhållande.

För bättre ord om detta en mina, läs Sara Lövestams.

funderingar, önskningar och ärlighet

2008-08-06T22:04:00.004+02:00

Och så sitter man och funderar och funderar och det gör mig bara ännu mer frustrerad. Det är så mycket jag vill i mitt liv, så mycket jag önskar att jag hade. Som förmågan att faktiskt teckna exakt den där tatueringen som jag har i huvudet, så att den sen kan pryda min kropp. Som att vara bättre på att sy kläder. Som att få mig själv att äntligen få rejäl ordning på mina garderober, eller snarare kläderna i dem. Som att sätta mig ner och skriva ner allt det där jag vill skriva. Alla de där böckerna som har börjat skriva sig själv i mitt överfyllda huvud. Och förmågan att stänga av den där delen i mitt huvud som tillåter män att ta sig in i mitt liv och fucka upp det. Om och om igen.

Jag önskar att så mycket var annorlunda i mitt liv just nu. Att de jag älskar kunde vara glada och lyckliga och må bra. Att jag kunde vara glad och lycklig och må bra. Att jag slapp sitta och kämpa tillbaka tårar. Att jag slapp ursäkta mig själv från en underbar middag på en mysig restaurang på det som skulle varit en avkopplande semester, för att sätta mig på en nästintill tom strand och gråta ut min ensamhet. Det var den enda gången jag grät över allt som har hänt de senaste veckorna. Och jag hade behövt sitta där så mycket längre. Några timmar minst. Förmodligen några dagar. Men jag har inte tiden för det. Jag har inte orken. Jag vet inte hur mycket mer jag orkar gråta över att bli sviken.

Oj, det här blev ett djupare inlägg än planerat. Men det kanske är en del i min process att må bättre. Det känns iallafall som det här med bloggande är en bra grej för mig just nu. Så jag hoppas det hjälper. Och jag hoppas få upptäcka den sida av mig som ständigt blir undanknuffad av killar, straighta sällskap och bristen på någon som kan visa mig vägen.

välkommen hem till regnbågens stad

2008-08-04T13:52:00.005+02:00

Och så var man hemma igen. Och ensam igen. Och har ett nytt ex som gråter i telefonen och vill ha en tillbaka. Usch för det alltså. Jag är trött på att höra dem gråta. Jag är trött på skuldkänslorna som byggs upp inom mig. Jag är trött på att ständigt känna mig sviken och besviken, speciellt när det gäller män. För många gånger har det hänt, för många chanser har jag gett för att bara se dem förstöra ännu mer. För många vackra tjejer i bikinis såg jag på semestern för att inte längta efter nåt annat.

När jag satt i taxin från Arlanda häromdan hade jag för mycket blandade känslor om att vara hemma igen. Tankar på en skön säng och ett tystare område gjorde mig glad. Tankar på att jag skulle börja jobba igen direkt var inte lika kul. Saknaden efter stranden och värmen kändes. Men regnet var på nåt sätt uppfriskande ändå. Och så samtalet jag visste att jag skulle vara tvungen att ha. Sakerna jag skulle vara tvungen att säga rakt ut och stå för, för att inte gå tillbaka till ett helvete. Och då plötsligt såg jag skylten. "Välkommen till Stockholm. Hemstaden (eller nåt sånt) för Pride 2008." Och strax efter det var det nån som sa: "Titta! En regnbåge." Och jag tittade och jag såg. En perfekt regnbåge med alla sina färger och nästan hela halvcirkeln såg jag. Och så tänkte jag, vad kan vara mer passande än att det är en regnbåge på himlen just idag, under Pride som jag tyvärr missar, och när jag kommer hem till staden där folk åtminstone för den veckan för vara sig själva?

"jag ser ju genast mer lesbisk ut!"

2008-07-16T23:24:00.005+02:00

Så arg som jag är just nu är svårt att vara. Och så besviken och så irriterad och alldeles...alldeles...förbannad!

Jag är så trött på honom och hans jävla attityd att jag inte ens orkar tänka på honom. Och absolut inte prata med honom. Inte för att han verkar intresserad av det heller.

Men nu åker jag på semester i två veckor, och slipper allt detta. Det ska bli så skönt. Bara få ligga på en strand med 30 SPF, parasoll, solglasögon och en sisådär 10-11 böcker. Det är min drömbild av en perfekt semester.

Och så har jag äntligen kapat av mitt hår igen. Och då menar jag verkligen kapat. Det var väl ungefär en 3 dm långt kanske, nu är det längsta av det 5 cm, och bak i nacken är det knappt en enda cm. Så jävla skönt! Och gud vad jag har saknat det. Så blev det ju jävligt snyggt också. Och sen när jag kommer hem igen ska det få färg på sig också och då kommer det se ännu bättre ut, om det nu är möjligt. Har svårt att sluta se mig själv i spegeln just nu.

Gissa bara hur arg mr tjejer-ska-ha-långt-hår blev när han upptäckte vad Mumin höll på med där hon stod med saxen i högsta hugg. Så arg var det längesen jag såg någon vara. Om man inte räknar in hur arg jag själv är nu förstås. Men att inte säga ett ord, och då åker jag ändå bort för två veckor nu och han har fortfarande inte hört av sig sen dess. Suck alltså.

Innan allt det var jag och åt lunch med Mumin och Henne. Det hade hänt en hel del i Hennes liv också nämligen. Det hade tagit slut med killen, men hon har redan en ny. Så det var ju kul. Blev liksom både bra och dåliga nyheter på en och samma gång. Men så blev det ju från min sida också. Det var tydligen så längesen jag träffade Henne att hon inte hört något om Poeten överhuvudtaget. Så jag fick ju ta hela historien. Från den fantastiska början för en och en halv månad sen, till det inte så fantastiska slutet för en dag sen.

Två veckor. Två veckor av frihet från allt och inget. Underbart ska det bli och jag hoppas på att vara mindre arg när jag kommer hem.

smäll igen dörren lite hårdare tack!

2008-07-15T23:03:00.003+02:00

Hur kommer det sig att vissa människor blir så onödigt patetiska och barnsliga när de känner sig sårade? Och så får de då behovet av att attackera någon annan, ofta den de känner har sårat dem. Ok, det är inte bra just nu. Ok, du känner dig sårad och tycker att det är jag som dumpar dig och gör dig besviken. Men det finns fan i mig ingen jävla anledning att attackera mig för det! Att säga såna patetiska saker som att jag är kall och på nåt sätt skulle bry mig om min "stolthet". Känner du mig inte alls?! Hur fan kan du säga såna saker och sen bli arg på mig för att jag inte vill prata med dig? Hur tänker du egentligen människa? Eller är det kanske det du inte gör...

Låt mig förklara mitt lilla utbrott. Igår hördes vi inte av alls. Poeten (som jag valt att kalla denna nya kille jag på senaste skrivit om) och jag alltså. Och idag ringde jag honom på min lunch. Då är han av nån anledning piss-off som fan och säger bara en massa dumma saker som varför hörde inte JAG av mig och varför är jag så kall istället för att typ sitta och gråta i telefonen när vi pratar. På min lunchrast. På jobbet. Inför mina kollegor? Och sen säger han typ att han inte orkar prata med mig och är arg för att han anser att det är jag som alltid är upptagen och det är då därför han inte hör av sig. Suck...

Sen när jag något surt har avslutat samtalet med "vi hörs väl senare om vi vill." så får jag ett trevligt litet sms. (Notera sarkasmen på ordet trevligt.) När han skriker, i sms-form, på mig och förklarar hur han inte vill vara med en människa som inte kan visa känslor. Fine. Ett, han verkar inte känna mig alls helt plötsligt. Två, varsågod, nu slipper han för som jag anser det så om det inte redan var slut så är det definitivt det nu.

Jag börjar undra om jag kanske helt enkelt inte funkar med killar. Jag har ju sagt förrut att jag egentligen är så fed up på dem och önskar att jag bara kunde hitta en trevlig tjej istället. Inte för att jag säger att det då automatiskt skulle fungera bättre. Men det är nåt med just killar och deras sätt att tänka och handla som jag bara inte kan förstå mig på. Och som jag är så jävla trött på. Jag vet att jag alltid säger det efter ännu en kille, men jag vill inte ha med killar och göra längre. Iallafall inte på hela sex/fling/förhållande/blabla-sättet. Nu är det slut med det.

Ibland önskar jag verkligen att jag var helt lesbisk.

vart tog jag vägen nu då?

2008-07-12T22:47:00.004+02:00

Och sen är allt annorlunda än en gång.

För en månad sen kändes allt underbart och fantastiskt och otroligt. Ännu en gång hade en man plötsligt dykt in i mitt liv och fått mig att glömma alla önskningar, tankar och drömmar. Han var bara där och var underbar och fantastisk och jag trodde att jag hittat något jag aldrig hade trott jag skulle hitta.

Sen ändrades allt förstås, precis som det alltid gör. Nu, efter bara en och en halv månad, är allt bara bråk och irritationer och tankar om hur snart det kommer ta slut. För det kommer det göra, det är jag övertygad om, och snart förmodligen. Jag har verkligen insett att jag inte kommer kunna vara med honom särskilt länge till, och absolut inte livet ut... Det är för mycket som inte passar, för mycket som inte stämmer, för mycket jag irriterar mig på.

Och som alltid börjar jag fantisera om tjejer igen, och undrar var alla tankar jag hade åt det hållet tog vägen...

Än en gång låter jag en killes charm och det "naturliga, enkla valet" ta över och få mig att glömma mig själv lite grann. Få mig att glömma att det kanske inte är det här jag vill ha.

Det verkade bara så enkelt, så rätt. Men det gör ju lätt det när någon visar intresse och man tänker att denne någon kanske är nåt, kanske är någon som andra kommer tycka om och godkänna. Jag varnade mig själv för detta. Jag visste att jag har en svag punkt när någon visar intresse för mig. Men jag lurade mig själv, sa att denna gång var det annorlunda. Och det verkade det vara, iallafall i början. Han var så annorlunda en mina tidigare, han var speciell. Men nu känns det inte så längre. Det känns som jag är fast igen. Fast i ett förhållande där för mycket känns som mitt fel. Och så orkar jag inte ha det.

Vi får se när det tar slut. Jag åker utomlands om några dagar och är borta i två veckor. Det blir bra med lite distans. Och så ska jag klippa av mig håret innan dess. Så att jag får känna mig som mig själv igen :p

Jag önskar att jag kunde lära mig att lyssna på mig själv......

plötsligt händer det...

2008-06-10T09:59:00.003+02:00

Och plötsligt känner jag mig så skyldig och dum. För plötsligt har jag hamnat där jag inte trodde jag skulle hamna, och en massa saker jag inte trodde var möjliga har hänt.

Jag är kär igen. Det tror jag iallafall. Och jag går omkring och fånler och fnittrar som vilken liten korkad bimbo som helst. Men denna gången är det faktiskt annorlunda. Denna gången är det som att jag är med i min alldeles egna film.

Allt gick så snabbt. Samtidigt märker jag hur det nästan är en månad sen jag skrev mitt förra inlägg och jag känner mig lite skyldig för det. Både att det gått en månad sen jag skrev, och vad jag skrev om. För ja, allt jag skrev är sant, och allt var vad jag kände då. Men inte vad jag känner nu. För det hände ändå. Jag hittade någon jag inte visste fanns. Eller snarare inte visste funnits framför mina ögon i flera månader. Jag hade bara inte sett vad som faktiskt fanns där. Vilka möjligheter som fanns.

Plötsligt hittar man någon som man känner sig trygg med direkt. Någon man känner sig hemma hos helt enkelt. Som att man har väntat så länge och saknat varann så länge och så plötsligt är man där hos varandra och allt är sådär overkligt underbart som man alltid drömt om. Och ändå inte...

För så har man också gråtit mer de senaste två veckorna än man har det senaste året. Inte pga förhållandet, utan pga tryggheten man plötsligt har att släppa fram alla dumma känslor som legat och gömt sig och väntat på rätt tillfälle att slå till. Men nu är det på nåt sätt ok att de känslorna kommer fram, för det finns någon där att ta emot när man faller, någon som tröstar när man gråter och någon som verkligen, verkligen lyssnar. Lyssnar på det sätt man ska lyssna, utan ord men med ögon.

Och så undrar man hur det är möjligt. Att hitta den man så länge letat efter. Självklart är sen den personen inte alls i den storlek eller form som man trott. Inte heller hittade man varann på det sätt eller ställe man trott. Men det är väl så det ska vara. Så det alltid är...

usch för luftballongens trassliga rep

2008-05-16T14:09:00.005+02:00

Varför är det så att när man verkligen bestämt sig för något, som att man vill ge sig ut på en helt ny upptäcktsfärd, så kommer något från den gamla och sätter häftstift i luftballongen (ville inte säga "käppar i hjulet":P)

I mitt fall betyder detta min nya sökning i flatvärlden, och häftstiftet är att en kille i min skola har börjat visa intresse för mig. Jag tror iallafall att det är så, är så det verkar. Och jag skulle gärna lära känna honom och vara hans vän, men inte nåt annat. Har verkligen "stängt av" den delen av mig själv nu, eller vad man ska säga. Och detta har skett helt omedvetet. Jag känner bara inget intresse för killar för tillfället.

Men tyvärr är det ju just detta som hänt för. Jag på jakt efter en tjej, och så kommer en kille in i bilden och stör. Och jag har ju då tänkt, "oj, här är någon som verkar gilla mig! Det händer inte så ofta, det är nog bäst att jag gillar den här personen också då och att vi blir tillsammans för jag kommer nog inte hitta nån annan som gillar mig."

Har insett ganska nyligen att det är såhär jag måste ha tänkt.

Jag har aldrig varit en "populär" tjej som har en massa killar efter sig. Men jag har alltid haft pressen av att skaffa en kille, och då när det har varit någon som plötsligt visat intresse så har jag tydligen blivit kär i denne. Utan en enda tanke på att det förmodligen inte ens var en kille jag ville ha. De tankarna har alltid kommit sen, när jag redan trasslat in mig. Då kommer det fram, att jag egentligen ville ha en tjej, och att jag alltid har tänt mer på tjejer. För det kan väl inte vara rätt när man ibland behöver tänka på en tjej för att bli upphetsad, när man egentligen ligger bredvid en kille?

Och nu hade jag bestämt mig för att inte trassla in mig på det viset igen. Då kommer självklart en ny kille och visar intresse och de dumma tankarna kommer igen. Om hur sällan det händer och hur han kanske är en bra kille att vara med. Men jag vet ju innerst inte att det inte spelar någon roll hur bra han är, för han är fortfarande en kille. Tror jag behöver förstå det lite grann.

Och sure, man kan argumentera att allt jag säger är dumt, för jag är ju bi och "är det då inte så att man faller för personen och inte för könet?" Jo, visst så kan det vara, säger jag då, men ibland när jag tänker tanken på att vara med en tjej, och få henne att njuta, så skiter jag i det för jag vill verkligen bara vara med en tjej just nu. Jag vill veta hur det känns att smeka en kvinnas lena hud och former, jag vill veta hur hon smakar, hur hon låter när man rör vid henne, hur det känns att se henne djupt i ögonen och se vad hon önskar och sedan uppfylla de önskningarna...

...och mellanstadiet, och högstadiet...och vänta lite, ja, gymnasiet också!

2008-05-08T22:48:00.003+02:00

Det är märkligt hur man plötsligt kan märka att man tänker annorlunda helt plötsligt. Tänker annorlunda och beter sig annorlunda. Antingen har något nyligen hänt i ens liv, eller håller fortfarande på att hända, som kan få en att gå omkring helt ofokuserad hela tiden och inte tänka på något annat än vad man kan göra åt saken. Ska man ge upp allt annat i sitt liv och bara ta hand om detta? Det är ju ändå något så extremt viktigt. Och ibland känns det så, vad spelar plugg och jobb för roll just nu? Detta är större än så. Plus så kan man ju ändå inte riktigt koncentrera sig på nåt annat. Förutom när jag som vanligt bara går in i mitt transliknande tillstånd och bara gör allt det där jag behöver göra och nästan ingen märker att jag egentligen är någon helt annanstans. Det märkts bara om man tittar på mig när jag inte gör något. För då spacar jag bort, sitter ihopkurad på en stol, mitt i ett tomt klassrum och bara väntar på att lektionen ska börja igen så att jag kan hoppa in i transen och sen komma därifrån.

När såna saker händer i ens liv kan det också resultera i att inget blir gjort ändå. Eller att man sätter sig för att blogga om en helt annan tanke som lyckats ta sig igenom alla grubblerier och tankar som försöker göra sig hörda i rusningen i ens huvud, och så märker man plötsligt att man skriver om detta istället.

Sen finns det de där sakerna i livet som är annorlunda helt plötsligt bara av att man vill det. (Det var detta jag tänkte komma till.) Som att man plötsligt märker hur man ser på tjejer och killar på ett helt nytt sätt. På senaste har jag märkt hur min uppmärksamhet för folk omkring mig verkligen har bytt riktning. Istället för att spotta killar som kanske eller kanske inte ser okej ut, så håller jag koll på nästan alla tjejer jag ser. Försöker lista ut läggningar genom hår, klädstilar, smycken, hur jag ser på dem, hur de ser på andra runt omkring sig, hur de beter sig osv osv. Och samtidigt har jag totalt tappat intresset och den sökande blicken för män. De går bara osedda förbi nu. Utom ibland när jag ser någon och tänker, "den killen skulle jag säkert tyckt vara snygg för några månader sen". Och såna tankar är också nya och annorlunda för mig. De fick mig t.o.m. att börja undra varför jag brukade tycka att de killarna var snygga. Var det för att jag faktiskt tyckte det, eller för att jag fått för mig att jag BORDE tycka det och därför intalade mig själv undermedvetet att jag tyckte det? Kan det vara så? Att jag har blivit hjärntvättad av detta heterosexuellt dominanta samhället och tänker att dem och dem BÖR jag tycka är snygga, sexiga och heta? Det är dem jag SKA vilja ha sex med? Och dem som jag SKA flirta med och låta dem stirra ner i ens urringning på jobbet eller tafsa en på rumpan när de kramar en? Om detta är sant blir jag rädd. Rädd för vad för grupptryck man blir utsatt för utan att egentligen vara medveten om det.

Detta får mig faktiskt att tänka tillbaka till grundskolan, lågstadiet, när det var dags att bli kär i folk "på riktigt". Man hade ju knappt upptäckt sig själv eller vad kärlek överhuvudtaget var eller betydde. Och så plötsligt ska man vara kär i någon också. Och det var aldrig "ÄR du kär i någon?" utan det var "VILKEN KILLE är du kär i?" direkt. Man hann ju inte tänka nåt annat än, "oj, så jag måste vara kär nu, och det måste vara en kille, och så måste det vara en kille i klassen, och då måste det ju vara någon som man kan vara kär i utan att någon annan tycker att man är konstig eller dum i huvet så då...." Det slutade med att jag sa att jag vara kär i fyra killar samtidigt. That's right, fyra! Vet inte hur det gick ihop riktigt. Men kär i dem, det var jag, det visste jag ju!

Och sen fick man gå runt på rasterna med ryggen mot husväggen hela tiden, och då menar jag tryckt mot husväggen, för att ingen av killarna skulle komma fram och ta en på rumpan.

*Suck* lågstadiet...

jag älskar er, det är därför jag känner såhär

2008-05-03T22:10:00.002+02:00

Och när man har de där riktigt jobbiga dagarna när man bara vill springa skrikandes därifrån, det är då man önskar att man hade någon att springa till. Någon som stod med öppna armar, redo att fånga en, och som sa "Kom hit älskling och låt mig hålla om dig, så kan du, iallafall för en stund, få känna dig trygg och slippa tänka på allt det där jobbiga!"

Då vore de jobbiga dagarna lite lättare att ta sig igenom...

"för det var ju inte förutsägbart att de skulle vara borta när han vände sig om!"

2008-05-02T11:06:00.005+02:00

Igår var jag äntligen tillbaka på gymmet igen. Var för länge sen och det märktes. Men så har diverse jobb, halsar som flussar, tröttheter och skakande hjärnor stått i vägen. Men det var skönt att få träna igen, och ha alla diskussioner med Drottningen som man bara har när man springer på varsitt löpband och ser Smallville utan ljud på tvn som hänger där på väggen. Sen är det alltid lika kul att se vad andra pysslar med, eller snarare att höra hur andra låter när de tränar och tänka tankar om vad man hade trott att de gjorde om man bara hört det utan att veta var de befann sig. Och så kan jag inte sluta le smått för mig själv åt de stora starka männens blickar när de ser oss stretcha varann, och undra vad de tänker då, för vi vet hur icke-normalt och "nyskapande" det ser ut.

Nu sitter jag här och räknar minuterna tills jag måste till jobbet, och tänker på allt jag borde hinna med innan dess. Samtidigt plockar jag bort små gröna trådar som finna överallt på sängen och nu på mina kläder, och hoppas att jag inte ska hitta nån kvarglömd knappnål i sängen också. Detta alltså efter att jag igår dumt nog valde att sitta på sängen och påbörja syendet av mina kläder till pjäsen, inget annat. Och där är självklart ännu en sak jag borde hinna med innan jobbet, att fortsätta sprätta och faktiskt börja sy.

Och så sitter jag här istället, nyduschad, och räknar blåmärken efter veckans lektioner och är väldigt medveten om vilka muskler som snart kommer börja skrika i träningsvärk. Men de är nog snälla nog att vänta med det tills det att jag är på jobbet och måste röra på mig hur ont jag än har.

Men nu har minuterna minskat och jag måste åtminstone hinna med att äta något och klämma i mig i några av mina jobbkläder, som alltid får mig att känna mig som någon annan än mig själv.

dans+dans+jobb=muskelknutar

2008-04-29T19:44:00.006+02:00

I lördags blev det utegång för första gången på länge för min skull. Vi skulle fira att jag och två av mina kompisar fyllt år nyligen. Så vi var ett gäng som drog ut, inklusive Ex R som på vissa sätt tjatade sig till att följa med. Jag tyckte det var lite jobbigt, men gick med på det med löftet om att få vara ifred och göra vad jag ville med mina kompisar. Och det jag ville var att dansa. Vilket också var vad jag gjorde praktiskt taget hela kvällen. Tror jag var den enda i gänget som var uppe nästan hela tiden. Fick flera gånger frågan "vart tog du vägen?" och svaret blev alltid "jag dansade!" Och som vanligt när man går till köttmarknader så har man minst en kille på sig hela tiden, ibland fler. Och det hade jag. Först var det en kille som slängde sig på mig praktiskt taget och vägrade sluta vara på. Till slut blev jag räddad av min vän Fén, vilket då självklart resulterade i att han hoppade över till Mumin och så fick vi hjälpas åt att rädda henne. Helt räddade från den killen blev vi av ett gäng 18-åriga killar, och sen blev jag räddad från en av dem av två asköna tjejer som började dansa, ganska intimt faktiskt, med mig. Och det var när jag dansade med den ena av dem, den som var mest på, som Ex R självklart gjorde sitt enda besök på dansgolvet under kvällen. Blev ganska kul att höra hans reaktion på att jag dansade på det viset med en tjej. Och sen ännu roligare när han fick reda på att jag bytt nummer med henne. Detta efter mycket tjat från Fén som praktiskt taget knuffade mig fram till tjejen för att fråga.

Så det blev första gången jag bytte nummer med en tjej på det viset. Vet ännu inte säkert om hon faktiskt är lesbisk, men jag fick ju helt klart en del vibbar från henne när vi dansade. Samtidigt gav hon mig helt andra vibbar när jag föreslog att vi skulle byta nummer. Då såg hon mer lite fundersam och tveksam ut, som att hon var rädd att hon gett mig fel signaler. Så jag vet inte om jag kommer kontakta henne. Men det var kul att dansa med henne och jag skulle iallafall inte ha något emot att göra det igen.

Natten var kul, men resulterade i att jag var hemma halv fyra på morgonen och skulle upp vid åtta för att åka till jobbet. Min rygg var helt paj den dagen. Först dans i musikvideon på fredagen, sen dans ute hela kvällen, och sen jobba i sju timmar. Och det var lönehelg, vilket är lika med kaos. Så det är ju bara att föreställa sig hur jag mådde när jag kom hem i söndags. Vill inte ens veta hur många muskelknutar jag hade vid det laget. Vid åtta började ögonlocken att kännas tunga, och det var dags att duscha och sova för att orka upp före sju nästa dag för skola och jobb till åtta på kvällen. I detta fall jobb som mest innebar att göra iordning den hög vi brukade kalla butik, efter den kaotiska helgen.

bli teaterbesökare istället!

2008-04-26T01:01:00.002+02:00

Igår var jag och såg Edvard den andre på Stadsteatern, med Rikard Wolff i huvudrollen. För er som inte vet det, så handlar pjäsen om kungen Edvard den andre som var bög och hade manliga älskare och hur detta påverkade hans liv som kung. Så där satt hela publiken, majoriteten var självklart pensionärer som vanligt, bara några meter från två män som passionerat rullade runt på golvet och hånglade, och känslan var att det var det mest naturliga i världen. Och alla förfärades av hur hemskt Edvard behandlades för att han var bög och ville vara med den man han älskade.

Samma morgon läste jag i metro om det homosexuella par som misshandlades på t-centralen bara för att den ena mannen lade sin arm runt den andre. Varför kan inte hela samhället vara som teaterbesökarna och tycka att det är helt naturligt med två personer av samma kön som älskar varann och inte vill dölja det för resten av världen?

Han lade sin arm runt honom! Inget mer. Varför förtjänar det en misshandel?

Och samma dag som det står i tidningen kunde man alltså se denna underbara pjäs där ALLT hångel var mellan olika män. Ok, i en scen hånglade en man med en kvinna, men den kvinnan spelade man i pjäsen! Vilket också är något som förgyllde pjäsen, att flera av de manliga rollerna spelades av kvinnor. Och lustigt nog var det de "tuffaste" männen. Och pjäsen var underbar, och Rikard var underbar, och jag och min syster satt och skrattade och log hela tiden, och sken upp varje gång Rikard tittade på oss. Men så satt vi längst fram också, och skrattade nog mer än många andra. För vi tycker verkligen att han är underbar och beundrar honom som skådespelare, och det var inte heller första gången vi fick honom att le åt hur mycket vi log.

Så där sitter en massa människor och ser en bög spela bög i en pjäs med homosexualitet som mittpunkt, och bara några tiotal meter bort blev två män misshandlade för att de var bögar. Ser någon mer än jag hur fel det är? Förlåt om jag tjatar men jag kan inte riktigt komma över det. Han lade bara sin arm runt honom! Och då hoppar de där killarna på dem och misshandlar dem både på tunnelbanan och sen vidare ut på perrongen! Varför?!

De borde ha gått på teater istället....

en massa av "tänk om"s

2008-04-25T14:47:00.004+02:00

Satt ute i solen för en stund sen, bredvid min syster som låg och solade för första gången i år, och skrev praktiskt taget ett helt blogginlägg i huvet, med en massa smarta tankar och funderingar. Tyvärr var jag tydligen inte smart nog att komma ihåg det :p

Därför får jag nu skriva ett mindre genomtänkt inlägg om vad jag kom och tänka på häromdan. Då mindes jag plötsligt den där tjejen som jag faktiskt flörtade med under den termin jag läste engelska på universitetet. Hon gick i min klass, en liten söt asiatisk tjej med ett underbart leende och ett underbart hår, och som jag minns det så var det på första lektionen som vi arbetade ihop. Man skulle intervjua varann och sen redovisa detta för klassen, eller något sådant. Och vi kom bra överens och satt och log mot varandra hela tiden. Det var detta som sedan fortsatte resten av kursen. Varje gång vi såg varann så klövs båda våra ansikten av stora leenden. Jag ertappade även mig själv med att sitta och stirra på henne under lektionerna en hel del, och ganska ofta möttes mina blickar av ännu ett av dessa glada leenden. Men det var också allt som hände. Insåg väl inte helt fullt då vad det innebar, och vad det skulle kunna innebära. Jag minns däremot att jag några veckor efter kursen länge funderade på att ringa henne, med hjälp av klasslistan med allas nummer som vi fått, men jag visste inte vad jag skulle säga, så detta blev aldrig av. Nu i efterhand inser jag mycket klarare hur dumt det förmodligen var, för jag tror att det faktiskt var något där, eller i alla fall kunde ha blivit något. Och hade det blivit det, så kanske jag mycket tidigare insett vad jag egentligen vill och sluppit de närmaste åren i mansdjungeln med alla vandrade pinnar (vilket alltså är mitt nya smeknamn för heteromän, tycker det är ganska passade faktiskt) och ständigt bli indragen i dans eller nerdragen i knän av killar som jag annars inte skulle närmat mig frivilligt.

Men nu måste jag duscha, för att sen åka iväg och klä mig i färgglada trikåer för att vara med och dansa i en musikvideo. Som vilken vanlig fredageftermiddag som helst! :D

lite mer om att komma ut..

2008-04-19T09:55:00.004+02:00

Satt nyss försjunken i brudens hemliga, när något jag läste fick mig att tänka på en diskussion jag haft med en av mina systrar vid åtminstone två tillfällen, det senaste häromdan.

Hon frågade helt enkelt varför man gör en sådan stor grej av att komma ut. Hon har svårt att förstå varför man ska ta tiden på sig att berätta för folk vilken läggning man har. På sätt och vis är det ju gulligt i tanken att det vore bättre om man slapp berätta det om och om igen och folk kunde förstå det ändå, men så är inte världen, förklara jag för henne. Om man inte berättar vad man är så antar folk oftast att man är hetero. Och det vill man ju inte. Plus, sa jag sedan, så är det ju en process man själv går igenom, att själv inse vad och vem man är. Då vill man ju självklart dela det med de man har omkring sig. Man vill ställa sig på ett berg och skrika ut "jag vet vad jag är och jag är stolt över det!"

Första gången vi hade den diskussionen var nämligen när jag kom ut, och började berätta för mina vänner att jag var bi. Då kunde min syster inte riktigt förstå varför jag gjorde en sån grej över att berätta det för dem. Då svarade jag henne: "men om jag inte berättar så vet de ju inte vem jag egentligen är. Varför ska jag vara den enda som vet det?" Jag hade ju då gått igenom en lång process av tvekande och trevande och äntligen kommit fram till att ja, det är så här det ligger till. Jag var äntligen helt säker, och då ville jag inte gå omkring och hålla det för mig själv längre. Och det är nog så många andra också känner.

Sen har vi ju hela den biten, som jag tycker är intressant, att se hur personer reagerar när man berättar något sådant, och se vilka som ändrar sin attityd mot en och vilka som inte bryr sig (på ett bra sätt inte bryr sig, alltså att man kan ha vilken läggning som helst och de kommer fortfarande att älska en). Och vilka som säger som en av mina vänner: "Ja! Kan inte du skaffa en flickvän då? Jag har alltid velat ha en lesbisk kompis!"

"jag är bisexuell, mamma"

2008-04-19T00:28:00.005+02:00

Skulle det kunna vara möjligt att en dag vakna upp och inse att man är lesbisk, efter 22 plus x år som först hetero och sedan bi? Jag vaknade ju en dag och insåg att jag var bi med en större dragning till tjejer än killar. Skulle det kunna vända helt? Eller är jag nu för alltid fast i att fortfarande ha ett intresse för killar med? Ett intresse jag helst skulle vara utan. Det var ju efter en kort historia (och då menar jag kort, tror det var tre dar) med en kille, som jag matchade så dåligt med som en nyckelpiga matchar en hund, som jag till hundra procent insåg att det var bi jag var, och ett sådant bi som helst vill dela sitt liv med en underbar kvinna bredvid sig. Lustigt hur det kan te sig så att det är killarna i mitt liv som får mig att längta efter tjejerna jag vill ha i mitt liv. Men nu har jag iallafall äntligen tagit ett beslut att göra något åt mina önskningar. Det har ju visat sig att jag skulle klara av det här med att "leva i den lesbiska världen". När jag kom ut till mina bästa kompisar t.ex. så blev de inte ett dugg förvånade, en av dem sa till och med att hon vetat det länge. Det gjorde mig bara glad.

Eller när jag berättade för Henne, hon som var den första tjejen jag någonsin ville vara med, att det var så jag hade känt det, att det var just hon som fick mig att börja fundera över min läggning en gång för miljoner år sedan. Hon som fick mig att misstänka att jag kanske t.o.m. var lesbisk. När jag för nästan två år sen, alltså många år efter att jag känt allt det, berättade för henne om detta, att hon var den första, så log hon och berättade att om hon hade varit lesbisk eller bi eller liknande så var jag den enda tjej hon kunde tänka sig att vara med, och sen lutade hon sig fram och vågade för första gången pussa en tjej på munnen. Nu är det visserligen så att detta inte betydde något vidare än så. Jag hade inte kvar de känslorna för henne längre och hon var och är fortfarande helt hetero, men det var stort för mig iallafall, jag fick en liten bekräftelse på att jag var på rätt väg att lista ut vem och vad som är mitt rätta jag.

Tänkte bara slänga in att gårdagen blev lyckad och resulterade i att jag nu totalt har försjunkit mig i Sara Lövestams bruden-värld. Hennes två böcker var nämligen en väldigt önskad present som min underbara mamma hade lyckats skaffa mig. Min mamma är en av de få som jag kan prata öppet med om alla mina tankar om tjejer och läggning och önskningar om framtiden. Och det är skönt att ha en sådan mamma, en sån vars reaktion till "jag är bisexuell, mamma" är "jaha, vad trevligt" :)

födelsedagsfirande och tjejtankar

2008-04-17T17:04:00.004+02:00

Så var man äldre igen :p

Häromdan fyllde jag 22. Tyvärr blev det inget firande då, eftersom jag har fått halsfluss, igen. Var bara två månader sen jag hade det sist, men visst, varför inte få det igen? Det visar ju bara på min vanliga otur.

Som tur var kom jag till läkaren ganska fort den här gången och fick penicillin i lördags. Så nu har jag ätit det i sex dar, så smittar inte längre eller nåt sånt, men känner ändå av att jag har det i kroppen. Har ingen vidare ork osv. Blir typ helt slut av att vara i skolan några timmar. Som i tisdags när jag bara kom hem och somnade på soffan nästan direkt. Sen satt jag visserligen och spelade The Sims med min älskade syster resten av eftermiddagen och kvällen, så jag fick en lugn kväll iallafall.

Men ikväll, alltså om några timmar, så blir det lite firande för mig iallafall. Lite middag, och jag har stått och bakat brownies och bullar, så det ska förhoppningsvis bli trevligt. Mina systrar ska komma hit, och min allra bästa kompis, Mumin, som är som en till syster.

Jag märker hur jag börjar bli nästintill besatt av tanken på att vara med en tjej. Har börjat tänka på det sjukt ofta. Hur det skulle vara, hur det skulle kännas, hur folk skulle reagera omkring mig osv. Men just tanken på att ha en tjej bredvid mig som är något mer än en vän, får mig att nästan få ont för att jag vill ha det så mycket. Sen vet jag fortfarande inte hur jag ska "hitta" denna tjej, men det löser sig väl nog tillslut hoppas jag. Är det nåt jag har lärt mig så är det att man inte hittar någon fören man har slutat leta :p

Så jag får helt enkelt inte leta alls, så kanske hon en dag står där framför mig och ler, vem vet?

Jag har verkligen tänkt mycket på det där med hur det skulle vara till skillnad från att ha en pojkvän. Jag tror jag skulle trivas bättre och slippa alla, "hur i helvete tänker killar?" tankarna. Jag har alltid känt mig mer bekväm runt tjejer och känner att dem kan jag faktiskt förstå, både dem och hur de tänker.

Så nu är det bara att hoppas, försöka att inte leta eller tänka för mycket, utan bara leva och låta saker ske. Eller nåt.

helt ologiskt

2008-04-09T14:55:00.004+02:00

Ja vad ska man säga?

Igår fick vi rollerna. Jag går en teaterutbildning där vi har börjat jobba på en pjäs som ska sättas upp framåt sommaren, och igår fick vi alltså reda på vem som skulle få spela vilken roll. And guess what, jag fick huvudrollen! Man ska väl egentligen säga "den kvinnliga huvudrollen" eftersom det finns en manlig huvudroll också, men det är faktiskt min roll som är den stora huvudrollen och den som pjäsen är uppkallad efter. Jag blev ärligt talat lite chockad över detta men samtidigt väldigt glad förstås. Det kommer bli en utmaning, men en kul utmaning. Jag har fått en känsla av att min lärare verkligen gillar mig, kanske därför som just jag fick rollen. Han har däremot en tendens att kritisera mig ganska mycket, inte negativt utan mer rekonstruktiv kritik som att jag måste jobba med min hållning, även detta får jag en känsla av att han gör för att han gillar mig och vill att jag ska förbättras som skådespelare. Jag hoppas verkligen att det är så.

För er som inte redan upptäckt detta ska jag meddela att facebook är farligt och kan bli beroendeframkallande :p Har just nu en "tävling" med min syster om vem som kan skaffa mest vänner. Jag lyckades faktiskt höja mitt antal med 11 pers bara från igår, och har fler jag väntar svar på, så det tyckte jag var kanske duktigt gjort av mig. Eller nåt. Gud, vilken nörd jag låter som just nu... Se bara vad facebook gör med en. Se upp!

Och över till nåt helt annat igen. Snön kom igen igår. Vad arg jag blev då. Det är ju den 9e april, och våren var ju på väg! Blommorna hade börjat komma, fåglarna kvittrade så fint, de flesta hade bytt till vårjacka och satt sommardäck på bilarna. Och jag fyller ju år om några dar, det ska inte vara snö ute då. Jag minns en gång när jag var liten, fyra eller fem år, då jag faktiskt sprang omkring barfota i en söt liten sommarklänning på min födelsedag. Ser inte direkt ut som om jag kommer kunna göra det i år. Ok, ok, jag vet, jag bor i Sverige, jag ska inte förvänta mig något annat. Speciellt inte i april. Annars hade vi inte haft något som heter aprilväder.

Nej, nu vet jag knappt vad jag skriver längre, känns som hela det här inlägget är helt ologiskt. Men så är det ibland, speciellt när man är lite yr och snurrig i huvudet.

och så blev man sjuk

2008-04-06T11:15:00.004+02:00

Vaknade igår och mådde bra, eller åtminstone som vanligt. Gjorde mig iordning, åkte till jobbet och jobbade. Efter några timmar började jag må illa. Riktigt illa. var tvungen att gå bak på lagret och ställa mig och andas lugnt i rädsla för att jag skulle spy över hela golvet. Trodde det blev bättre, drack lite vatten för att lugna ner magen. Detta visade sig förstås vara det dumaste jag kunde gjort. Vattnet gjorde mig bara mer övertygad om att jag skulle spy, så jag fick be min kollega att få sätta mig ner och vila en liten stund. Där satt jag och använda all min viljestyrka åt att inte spy. Då kommer självklart chefen. Som tur är har jag en snäll chef som såg hur dåligt jag mådde och föreslog att jag skulle lägga mig ner istället. Eftersom det inte finns så mycket att ligga på, ställde jag ihop tre stolar och la mig över dem. Min kollega kom och gav mig en halsduk att använda som kudde. Sen låg jag där, i över en halvtimme, och mådde illa och hela rummet snurrade runt mig. Efter ett tag mådde jag lite bättre och jag började frysa lite, så jag satte mig och åt lunch för att hoppas på att det kanske var hunger. Det kändes bättre en stund, sen började jag frysa ännu mer och skaka.

Så det hela slutade med att min mamma fick komma och hämta mig med bilen, en annan av mina kollegor var tvungen att komma in istället för mig och jobba på sin lediga lördag, och jag låg hemma och såg på Vänner och Sex and the City resten av dagen. Detta resulterade även i att jag är hemma idag och chefen blev tvungen att jobba mitt pass. Jag är sjuk helt enkelt. Vet inte vad för sjuk däremot. Trodde på influensan, men jag har ingen feber så det kan det inte vara. Men men, jag har marsmallows bredvid mig i en skål så jag kan väl inte klaga.

Oj, det där blev mycket snack om min sjuka helg. Kanske inte så intressant att läsa. Såg att min blogg har fått komma med på listan HBTQ-tjejer som bloggar och det är jag jätteglad och tacksam för! Var ju den sidan plus brudens blogg, numer Sara Lövenstams blogg, som fick mig att bestämma för att starta denna blogg :) Så tack ska ni ha.

Men nu försvinner jag nog in i New York-livet med alla sin sexproblem snart igen. (Egen tolkning på vilken av serierna jag väljer...)

döda kvalster och diskutera

2008-04-04T00:20:00.003+02:00

Det känns så jäkla skönt att städa. Detta är förstås något jag är dålig på att få mig själv att göra, men när jag väl gör det så gör jag det ordentligt! Jag får alltid en sån sjuk tanke och tillfredsställelse när jag dammsuger mattorna. Jag tänker nästan alltid: "Haha, dö kvalster dö!" Vilket kanske visar på en sadistisk sida av mig själv som jag knappt visste att jag hade.

Men nu är det så skönt här inne. Det är rent och dammfritt. Det går att gå på golvet utan att hoppa över saker, det går att andas luften, min säng ser läskigt inbjudande ut och så är jag helt nyduschad, för det finns ju inget härligare än att lägga sig, helt nyduschad, i en helt nybäddad säng.

Nu låter det kanske som att jag är värsta slusken som inte städar eller håller rent. Det är jag inte. Det är bara så att jag på senaste har haft så fullt upp med skola, jobb och privatliv att jag faktiskt inte haft varken tid eller ork att städa.

Hamnade i en ganska intressant diskussion idag vid middagen. Detta är visserligen inget ovanligt i min familj, middagsbordet är den plats vi diskuterar de mest bisarra saker vid. Och det är alltid lika kul när vi har gäster, speciellt killar, och där sitter vi döttrar och snackar öppet om sex med vår mamma. Aldrig direkta detaljer förstås, men vi är väldigt öppna och har alltid varit det. Idag iallafall kom vi in på samtalet om långa och korta killar. Min syster pratade om hur hon föredrog långa killar, men att många, inkl hon själv, ändå alltid faller för de korta komiska killarna. Mitt bidrag till diskussionen blev då: "Men JAG vill inte ha någon lång kille. Jag vill ha en söt tjej istället." Och där bryr jag mig faktiskt inte det minsta om längd :P På nåt sätt känns det tyvärr som om min syster inte tror på att jag någon gång kommer att skaffa en tjej, vilket förstås kan vara förståeligt eftersom jag aldrig haft någon heller. Men sen sa hon ändå att det skulle vara coolt att säga "min syster och hennes flickvän". Så det är väl ändå något. Därifrån kom vi självklart in på ämnet om min mormor och morfars reaktioner när de får höra att jag skaffat en flickvän. Själv tror jag inte att de skulle förstå vad det var vi menade. De skulle säkert tro att jag bara pratade om en ny tjejkompis eller nåt. De är lite blinda när det gäller saker som homosexualitet och sex. Ändå var det faktiskt de som en gång gav mig Fucking Åmål i present, och min morfar som kände sig manad att berätta att den handlade om två lesbiska tjejer. (Min morfar har en tendens att alltid ge sig in i en lååång förklaring av saker, som om man nyss kommit till jorden eller nåt. En gång fick jag genomgå en timmes förklaring på vad en frågesport är för något!) Så de vet ju att det "existerar" men jag vet inte hur de skulle reagera om det plötsligt fanns i deras egen lilla värld.

Jag börjar nästan känna mig mer och mer eggad att ta mig in i den "lesbiska världen", har bara väldigt dålig koll på hur. Kändes som att detta är något. Att starta en blogg och skriva om mina tankar och funderingar. Kanske få svar på några av mina frågor.

kvinnor kan

2008-04-01T19:48:00.002+02:00

Jag känner mig egentligen som en ganska tjejig tjej. Jag gillar att sminka mig, klä mig i kjol och klänning och gillar så kallade "tjej-serier", som Sex and the city. Samtidigt har jag väl en del pojkflick-egenskaper också. Jag trivs t.ex. mycket bättre i kort hår än långt (fastän jag har långt nu, väldigt långt och håller på och blir galen, men har många runt mig som praktiskt taget skulle gråta om jag kapade av det :P), jag bryr mig inte om ifall folk ser mig osminkad, jag föredrar oftast bekväma kläder (jag älskar udda kläder och knäppa outfits), och p.g.a. att jag lever i denna mansfria familj så kan jag mycket av det där som är "mannens uppgift". T.ex. så njuter jag nästan varje gång jag åker med mamma till soptippen, eller återvinningscentralen är väl det rätta namnet nu, för där är det nästan alltid bara en massa stora starka män och några stora starka kvinnor syns ibland. Och så kommer vi där, mamma, som visserligen ser ganska stark ut, men även är snygg och ser inte ut som en "arbetar"-kvinna, och så jag, en kort liten smal sak som springer omkring med alla kartonger och kassar och lådor mitt bland alla stora män. Det måste ju se ganska komiskt ut, men jag älskar det, skulle inte kunna tänka mig att ta hjälp av män för att göra sånt jag klarar så bra själv. Och så har vi varit länge i min familj, jag har fått växa upp med att klara av saker själv. Jag har helt enkelt fått lära mig att kvinnor kan de också!

oj vad mycket man har att tänka på nu...

2008-03-30T20:42:00.001+02:00

Idag var en väldigt trött dag.

Ibland går man runt och förstår inte riktigt vad man själv egentligen håller på med. Man hör ibland den lilla rösten som förtvivlat försöker berätta just detta, men så fort den börjar prata stänger man av och låtsas inte om den. Vilket är riktigt illa. En annan sak är det när det är en annan människas röst som säger de där sakerna rakt ut. "Vad håller du på med? Det här kommer bara sluta med att du mår dåligt." Detta fick jag äntligen höra idag och insåg då att den situation jag för tillfället har med mitt senaste ex förmodligen är oerhört dumt och skadligt för oss båda, men förmodligen mest för mig. Såhär är situationen. Mitt ex (som tyvärr är en kille, vilket denna blogg helst inte ska handla om, men bear with me, hittar förhoppningsvis snart tjejer att skriva om :) ) går igenom en svår tid just nu och behöver allt stöd han kan få. Tyvärr innebär detta mer än det borde. Vi är inte tillsammans igen, samtidigt är vi inte "bara kompisar".

Det jag däremot förstod idag, tack vare min kära kollega som fick mig att inse en hel del på vår gemensamma lunch idag, att vad jag håller på med är väldigt dåligt för mig själv.

Hela vad-vi-nu-har-för-nåt går ut på att han mår dåligt och behöver tröst och uppmuntring. Vilket förstås betyder att jag, som vanligt, sätter andra före mig själv. Alltså att jag gör allt i min makt för att trösta honom och struntar då fullständigt i mig själv.

Och detta har jag säkert vetat och känt är fel och dumt och kommer bara sluta i total katastrof och antingen jag eller han eller båda två kommer bli väldigt sårade.

Förmodligen är det också jag som i slutändan kommer må som sämst av detta, eftersom jag just nu gör en massa saker som jag kanske egentligen inte vill (eller som, när jag tänker efter, jag VET att jag inte vill) bara för hans skull, för att jag känner medlidande med honom.

Men idag kom jag som sagt till insikten om att detta måste sluta, helst så snart som möjligt, för detta är inget jag egentligen vill.

Känns som jag skrivit samma sak typ tjugo gånger, men det är kanske just det jag behöver.

Så jag ska ta itu med detta, så att jag sen kan gå vidare från det här förhållandet helt och hållet. För det är inte ett bra förhållande och inte heller något som jag skulle vilja ge en andra chans.

och så började man en blogg...

2008-03-29T18:56:00.000+01:00

Har länge tänkt att starta en blogg, har även gjort ett tidigare tappert men slutligen patetiskt försök med just en sådan. Men nu har jag bestämt mig. Det är så mycket annat jag vill ska hända i mitt liv så det är dags nu. Vill bl.a. komma in i hela hur-man-egentligen-hittar-en-tjej. För en sådan skulle inte vara fel att ha. Men hur hittar man en? Och hur visar man att man som tjej är intresserad av en annan tjej? Detta är sånt jag inte än har listat ut. Och detta är sånt som nu fyller mina långa dagar på jobbet när jag försöker vara snäll och trevlig och inte strypa kunderna...fastän jag vill, ibland. Speciellt när de inte förstår vad det betyder att inte stöka till hela tiden! Man går där och plockar och plockar efter dem och undrar varför minst 80% av arbetet går ut på att fixa i ordning butiken istället för att faktiskt hjälpa kunder och sälja, vilket man kan tycka är arbetsbeskrivningen. Men nej, folk förstår inte att välter man ner nåt på golvet så plockar man upp det. Suck.

Så för att överleva på detta jobb så fyller jag mitt huvud med tankar och funderingar på vad jag vill och vad jag önskar att jag hade och att jag var. Detta då förutom när mina kollegor fånar sig med att lyfta upp mig på kassadisken och leka med mitt hår och sätta fast larm på varann och sen putta iväg den drabbade på larmbågarna osv. Jag har ju inte ett händelselöst jobb eller kollegor utan humor iallafall.

Men ändå kan jag inte sluta tänka på vad jag vill i mitt liv, och vem jag skulle vilja dela det med. Man kan ju tycka att jag borde ha möjlighet att träffa nån när man jobbar i butik, men det är nästan ännu svårare för man kan ju inte direkt börja ragga på sina kunder direkt. Det skulle ju kunna bli hur knäppt och konstigt som helst.

Men nu surrar min dator sådär som den gör när den tycker att den blivit lite för varm, så får nog avsluta här. Med hopp om att jag kommer hålla denna blogg vid liv säger tack, och är du tjej så tveka inte att hälsa ;)