Jag har flera gånger fått frågan: "varför måste du definiera vad du är?" när jag pratar om min sexualitet. Och på senaste när jag pratat om att jag nog är lesbisk och inte alls bisexuell så får jag ofta reaktionen: "men du måste ju inte bestämma dig, låt det bara vara och se vem du faller för" eller "det som är bra med att vara bi är ju att du blir kär i personen istället för könet". Men varför ska jag hindra mig själv för att definiera vad jag är? Om jag behöver ställa mig upp och säga att jag är lesbisk, för att jag behöver förstå vem jag är, för att det är det jag känner mig som, ska inte jag få göra det? Jag har även fått reaktionen: "men du har ju varit tillsammans med killar, har du inte haft känslor på riktigt då eller?". Det klart att jag har. Men jag, som många andra homosexuella, har gått igenom en lång process för att förstå vem och vad jag är. Och under den perioden har jag trott mig först vara straight och sedan bi.
Det är svårt att inse vilken sexualitet man verkligen har när man har vuxit upp i ett heterosamhälle. De enda homosexuella jag kan minnas från hela min barndom är ett bögpar som var vänner till mina föräldrar och som vi bara träffade lite då och då. Och jag vet inte ens hur mycket jag förstod då. Jag kan minnas en gång när vi var på besök hos dem och jag märkte att de bara hade en säng i huset. Då frågade jag min mamma om de sov tillsammans, och hon svarade att de var gifta. Jag kan inte minnas exakt hur jag reagerade på det, men jag tror att jag förstod då. Annars har alla runt mig varit hetero. Alla mina vänner, min familj. Jag kan inte ens minnas att det fanns några som var öppet homosexuella i skolan. För mig var det alltid en självklarthet att jag skulle hitta en man en dag. Men nån del av mig kände sig ständigt obekväm. Och det är den delen som har vuxit. Så att när jag började träffa killar så märkte jag att nåt alltid var fel. Jag äcklades av tanken att ha sex med killar, men hade det ändå. Jag tyckte inte att en naken kille var sexig eller påtändande, men låtsades. Ibland kände jag mig äcklad när jag tänkte på vad jag gjort med min pojkvän.
Men jag har aldrig varit äcklad av tanken på sex med en tjej. Jag har alltid sugit åt mig av allt i närheten av homosexuellt i min omgivning. När homosexualitet kommit på tal är jag alltid med direkt och är försvarande. Det känns lite som att få små glimtar av den värld jag egentligen hör till. Jag står bara utanför och tittar in, önskar att jag vore en del av "den" världen.
När jag tänker på att vara lesbisk och leva resten av mitt liv som lesbisk så känns det bra. Det känns rätt. Jag längtar efter att kunna starta det livet. Kunna vara öppen och ärlig och slippa dumma kommentarer. Det gör nästan ont i mig när jag tänker på hur jag vill leva. Hur mycket jag saknar den biten av mitt liv. Av mig själv. Jag har fortfarande aldrig gjort mer än hånglat med en tjej. Och det måste nu vara tio år sen jag för första gången trodde att jag var lesbisk. Tio år har det tagit mig att komma hit. Ett år som singel och helt utan sex har hjälpt mig att komma hit. Även om det inte var ett val.
Nu börjar det kännas som jag vet vem jag är och vad jag vill. Och jag vill inte behöva bli ifrågasatt om det. Om jag känner att jag är gay, så låt mig vara gay. Det känns som att det som hindar mig att verkligen skrika ut det, är alla dem som säger åt mig att jag inte behöver "bestämma mig". De håller mig tillbaka, får mig att tro att jag kanske inte är det ändå, att jag kanske kommer sluta med en man till slut. Innerst inne vet jag att det inte är sant.
Jag är gay, homosexuell, lesbisk. Deal with it.
Hijab butch blues av Lamya H
7 månader sedan
