nu börjar allvaret

Mycket har hänt på bara några dar. Jag fick reda på att jag kommit in på utbildningen jag sökt på universitetet och nu kommer allt igång på riktigt. Det känns lite som att jag kastas in i något som jag inte vet hur jag ska hantera. Jag har fått en milslång litteraturlista och inte hittills fått tag på en enda bok, och det har inte varit utan försök. Jag har fått så mycket information inproppat i mig så det känns som om mitt huvud ska sprängas. Direkt ska allvaret börja med en kurs som verkar bli svår och väldigt krävande.
Hittills har jag lyckats stöta på två självklara flator på utbildningen. Sammanlagt finns det max femton män bland oss nya. Alltså är det lite svårt att orientera sig bland alla tjejer. I min klass känner jag mig lite udda, som den enda tjejen med riktigt kort hår, de flesta har långt, böljande sådant matchat med väldigt lika klädval och väskor.

Det finns definitivt en oro i mig att det hela ska gå åt helvete. Jag kan inte säga att jag har återhämtat mig helt från utbrändheten. Lite socialt obekväm skulle jag nog kalla mig själv just nu. Det är som att jag har tappat en del av skillsen som behövs för att föra ett normalt samtal. Jag är inte heller bekväm alls med att stå i centrum, vill inte vara den som alla lyssnar och tittar på. Flera gånger har jag varit tvungen att lugna ner min andning och påminna mig själv om att det är det här jag vill göra och jag behöver inte lyckas med allt direkt. Det finns fler chanser än en på den här nivån. Jag måste bara vara försiktigt att inte lägga för mycket på mig själv för fort så att jag faller tillbaka. Och jag känner redan av stressen.
Men jag är glad, det klart jag är. Jag har ju kommit in där jag ville. Och med alla dessa tjejer borde jag känna mig ganska bekväm. Vi får helt enkelt vänta och se.