"...för om du är det så är jag det också..."

Har precis sett klart Fucking Åmål. Hade inte sett den på flera år känns det som. Ändå kan man alla repliker. Jag älskar den filmen, har alltid gjort. Plötsligt togs jag tillbaka till högstadiet. Tänk om man hade varit så modig då som Elin och Agnes. Vilket annorlunda liv jag hade haft. Jag minns hur jag brukade dagdrömma om att berätta om mina känslor för Henne. Jag vet inte hur många gånger jag formulerade det hela i huvudet. Ändå vågade jag aldrig. Lyckades inte ta itu med situationen jag ville ha. Men det fanns ju inte riktigt i min värld att folk hade homosexuella förhållanden i vår ålder. Om de gjorde något så var det för att experimentera. För det var ju "normalt" i den åldern. Jag kom att tänka på när jag såg ett par i skolan, hur killen stack handen innanför tjejens tröja och drog den utmed korsryggen på henne. Det var inte mer intimt än så. Det var precis där tröjan och byxorna möttes, han bara lät handen glida över hennes hud. Och jag minns det så tydligt för när jag såg det ville jag göra så. Inte att någon skulle göra så på mig, utan att jag skulle få glida min hand över någons korsrygg. Och den ryggen satt helt klart inte på någon kille. Jag kan inte ens minnas att jag på den tiden någonsin tänkte sexuellt om killar. Det pratades om det med kompisarna såklart. Det var ju det man "skulle" prata om, vilka killar vi kunde tänka oss att ligga med. Men när jag fantiserade och dagdrömde så var det kvinnokroppar jag såg framför mig. Jag hade en liten bok, har kvar den fortfarande, som jag fick av mamma när jag var typ tolv eller tretton. Det var en liten ordlista med ord som handlade om sex och kärlek, och en hel del om kroppar. När jag tänker på det nu så var det nog den tecknade bilden på det kvinnliga könsorganet och fortplantningssystemet som intresserade mig mest. Jag lärde mig hur det skulle se ut och vad som var vad. Jag har inget minne av samma intresse för det manliga könsorganet. Just nu kan jag inte ens komma på hur den bilden såg ut.
Om jag hade vågat tala högt om mina tankar och känslor då, eller bara skrivit om det i min dagbok (t.o.m. där står det bara om killar) så kanske det hade sett annorlunda ut. Kanske hade jag förstått mig själv mer. Kanske hade jag varit mer modig. Kanske hade jag inte gömt de där tankarna på att vara lesbisk djupt nere och låtsas glömma bort dem i nästan tio år.

Men man ska inte tänka tillbaka och säga "tänk om...", istället ska jag vara glad att jag tog mig hit tillslut. Hit till den totala övertygelsen om att den där förvirrade tonåringen hade rätt. Lustigt nog vågade jag tänka de tankarna då, de som jag nu vet är sanna, "är jag lesbisk?". Om jag nu bara kunde få uppleva allt vad detta innebär.