om acceptans och dejting

Ordet acceptans har kommit att betyda mycket för mig de senaste dagarna. Att det ska vara så svårt för människor att klara av att acceptera andra förstår jag inte. Varför ska det vara så att när någon som har ansetts vara straight men blir tillsammans med någon av samma kön ska behöva stå ut med skit? Kan det verkligen vara så jävla svårt att vara glad för en annan persons skull? Speciellt om det är någon man tycker om. Jag vet att folk har fördomar, så har det alltid varit och kommer nog tyvärr alltid vara. Men när det handlar om personer som inte har visat någon tydlig homofobi tidigare så blir jag helt ärligt chockad när de plötsligt har problem med det. Själv blir jag bara så jävla glad när personer jag bryr mig mycket om hittar kärlek, oavsett kön. Allt jag bryr mig om är att personen i fråga är bra och att kärleken är äkta och inte skadar någon. Det sårar mig när andra inte kan känna så. Eller när dessa måste låtsas vara superokej med det hela och det är så tydligt att de inte är det. Jag hoppas bara att de kan komma över det fort och visa att de faktiskt är glada och kan acceptera det hela.

Annars börjar jag undra över hela dejting-grejen. Jag börjar undra om det ens är någon idé. På senaste tiden har jag ju börjat tänka att det kanske skulle vara lite kul att åtminstone komma ut och träffa lite nya människor, kanske dejta lite också. Det finns inte direkt något stort "hitta den rätta"-behov hos mig just nu, bara en nyfikenhet över vad det finns för tjejer där ut. Hittills har jag blivit besviken. De tjejer jag har haft lite kontakt via nätet eller dyl på senaste har visat sig vara så helt jävla fel. Antingen har de varit en player, bara varit intresserade av vänskap, börjat dejta en kille istället eller visa sig vara ute efter en tjej att ha vid sidan av sin kille. Jag menar, hur går det att hitta någon när det ser ut så? Sen kan man tycka att det kanske skulle finnas något när man går en utbildning med en stor majoritet av tjejer. Men när nästan alla ser "normala" ut i sina långa hår och naglar, och när man visar sig vara den enda som har koll på varför den första maj i år var en stor dag, så ser det inte så ljust ut längre.
Nu känner jag att jag blir väldigt negativ här, vilket är lätt efter några jobbiga dagar, men jag släpper inte hoppet att det kan vända. Någon dag.