förhållanden

Igår satt jag och såg Ellen och Portias intervju på Oprah på youtube och då sa Ellen något som träffade helt rätt. Hon pratade om hur svårt det var som komiker att leva med en sån stor hemlighet som ens läggning, och hur rädd hon var att folk inte längre skulle skratta och tycka att hon var rolig om hon kom ut. Men att hon mådde mycket bättre som öppet gay, hon var lyckligare och mer sig själv. Ungefär samma sak pratade även Portia om, hur hon trodde att det skulle förstöra hennes karriär om hon kom ut som homosexuell.

Jag har ju det senaste året kämpat med att lista ut vem jag är. Jag kom äntligen ut, både för mig själv och andra för över ett år sedan, men det blir så mycket mer än så. På ett sätt känns det äntligen som att jag är mig själv, på ett annat har jag inte listat ut vem detta mig själv är. Det kanske hade varit lättare om jag hade lyckats komma ut genom att jag träffat någon. Visserligen var det förmodligen bättre att jag lyckades komma ut helt själv, bara genom att vara sann mot mig själv. Men det känns lite som att man vill bevisa, eller bekräfta, det hela genom att ha sitt första lesbiska förhållande. Det känns lite som att påstå utan bevis. Eller så känns det bara så eftersom jag har varit singel så länge och börjar tröttna på det. Jag tycker ändå att man inte ska kasta sig in i ett förhållande bara för att man vill ha ett heller. Utan hittar man någon speciell så gör man det, annars får man leta vidare. Jag, och andra i min närhet har fått lära sig att det inte är bra att stanna i ett dåligt förhållande. Utan hur svårt det än kan vara så är det bäst att avsluta det om det inte går som man vill och hoppas. För man är värd ett bra förhållande, ett förhållande som man får ut det man vill och behöver av. Min mamma brukar säga det, "fråga dig själv vad du får ut av förhållandet, är det vad du vill ha?".