Jag är kär igen. Det tror jag iallafall. Och jag går omkring och fånler och fnittrar som vilken liten korkad bimbo som helst. Men denna gången är det faktiskt annorlunda. Denna gången är det som att jag är med i min alldeles egna film.
Allt gick så snabbt. Samtidigt märker jag hur det nästan är en månad sen jag skrev mitt förra inlägg och jag känner mig lite skyldig för det. Både att det gått en månad sen jag skrev, och vad jag skrev om. För ja, allt jag skrev är sant, och allt var vad jag kände då. Men inte vad jag känner nu. För det hände ändå. Jag hittade någon jag inte visste fanns. Eller snarare inte visste funnits framför mina ögon i flera månader. Jag hade bara inte sett vad som faktiskt fanns där. Vilka möjligheter som fanns.
Plötsligt hittar man någon som man känner sig trygg med direkt. Någon man känner sig hemma hos helt enkelt. Som att man har väntat så länge och saknat varann så länge och så plötsligt är man där hos varandra och allt är sådär overkligt underbart som man alltid drömt om. Och ändå inte...
För så har man också gråtit mer de senaste två veckorna än man har det senaste året. Inte pga förhållandet, utan pga tryggheten man plötsligt har att släppa fram alla dumma känslor som legat och gömt sig och väntat på rätt tillfälle att slå till. Men nu är det på nåt sätt ok att de känslorna kommer fram, för det finns någon där att ta emot när man faller, någon som tröstar när man gråter och någon som verkligen, verkligen lyssnar. Lyssnar på det sätt man ska lyssna, utan ord men med ögon.
Och så undrar man hur det är möjligt. Att hitta den man så länge letat efter. Självklart är sen den personen inte alls i den storlek eller form som man trott. Inte heller hittade man varann på det sätt eller ställe man trott. Men det är väl så det ska vara. Så det alltid är...
