usch för luftballongens trassliga rep

Varför är det så att när man verkligen bestämt sig för något, som att man vill ge sig ut på en helt ny upptäcktsfärd, så kommer något från den gamla och sätter häftstift i luftballongen (ville inte säga "käppar i hjulet":P)

 I mitt fall betyder detta min nya sökning i flatvärlden, och häftstiftet är att en kille i min skola har börjat visa intresse för mig. Jag tror iallafall att det är så, är så det verkar. Och jag skulle gärna lära känna honom och vara hans vän, men inte nåt annat. Har verkligen "stängt av" den delen av mig själv nu, eller vad man ska säga. Och detta har skett helt omedvetet. Jag känner bara inget intresse för killar för tillfället.

Men tyvärr är det ju just detta som hänt för. Jag på jakt efter en tjej, och så kommer en kille in i bilden och stör. Och jag har ju då tänkt, "oj, här är någon som verkar gilla mig! Det händer inte så ofta, det är nog bäst att jag gillar den här personen också då och att vi blir tillsammans för jag kommer nog inte hitta nån annan som gillar mig." 

Har insett ganska nyligen att det är såhär jag måste ha tänkt.

Jag har aldrig varit en "populär" tjej som har en massa killar efter sig. Men jag har alltid haft pressen av att skaffa en kille, och då när det har varit någon som plötsligt visat intresse så har jag tydligen blivit kär i denne. Utan en enda tanke på att det förmodligen inte ens var en kille jag ville ha. De tankarna har alltid kommit sen, när jag redan trasslat in mig. Då kommer det fram, att jag egentligen ville ha en tjej, och att jag alltid har tänt mer på tjejer. För det kan väl inte vara rätt när man ibland behöver tänka på en tjej för att bli upphetsad, när man egentligen ligger bredvid en kille?

Och nu hade jag bestämt mig för att inte trassla in mig på det viset igen. Då kommer självklart en ny kille och visar intresse och de dumma tankarna kommer igen. Om hur sällan det händer och hur han kanske är en bra kille att vara med. Men jag vet ju innerst inte att det inte spelar någon roll hur bra han är, för han är fortfarande en kille. Tror jag behöver förstå det lite grann.

Och sure, man kan argumentera att allt jag säger är dumt, för jag är ju bi och "är det då inte så att man faller för personen och inte för könet?" Jo, visst så kan det vara, säger jag då, men ibland när jag tänker tanken på att vara med en tjej, och få henne att njuta, så skiter jag i det för jag vill verkligen bara vara med en tjej just nu. Jag vill veta hur det känns att smeka en kvinnas lena hud och former, jag vill veta hur hon smakar, hur hon låter när man rör vid henne, hur det känns att se henne djupt i ögonen och se vad hon önskar och sedan uppfylla de önskningarna...

...och mellanstadiet, och högstadiet...och vänta lite, ja, gymnasiet också!

Det är märkligt hur man plötsligt kan märka att man tänker annorlunda helt plötsligt. Tänker annorlunda och beter sig annorlunda. Antingen har något nyligen hänt i ens liv, eller håller fortfarande på att hända, som kan få en att gå omkring helt ofokuserad hela tiden och inte tänka på något annat än vad man kan göra åt saken. Ska man ge upp allt annat i sitt liv och bara ta hand om detta? Det är ju ändå något så extremt viktigt. Och ibland känns det så, vad spelar plugg och jobb för roll just nu? Detta är större än så. Plus så kan man ju ändå inte riktigt koncentrera sig på nåt annat. Förutom när jag som vanligt bara går in i mitt transliknande tillstånd och bara gör allt det där jag behöver göra och nästan ingen märker att jag egentligen är någon helt annanstans. Det märkts bara om man tittar på mig när jag inte gör något. För då spacar jag bort, sitter ihopkurad på en stol, mitt i ett tomt klassrum och bara väntar på att lektionen ska börja igen så att jag kan hoppa in i transen och sen komma därifrån. 

När såna saker händer i ens liv kan det också resultera i att inget blir gjort ändå. Eller att man sätter sig för att blogga om en helt annan tanke som lyckats ta sig igenom alla grubblerier och tankar som försöker göra sig hörda i rusningen i ens huvud, och så märker man plötsligt att man skriver om detta istället. 

Sen finns det de där sakerna i livet som är annorlunda helt plötsligt bara av att man vill det. (Det var detta jag tänkte komma till.) Som att man plötsligt märker hur man ser på tjejer och killar på ett helt nytt sätt. På senaste har jag märkt hur min uppmärksamhet för folk omkring mig verkligen har bytt riktning. Istället för att spotta killar som kanske eller kanske inte ser okej ut, så håller jag koll på nästan alla tjejer jag ser. Försöker lista ut läggningar genom hår, klädstilar, smycken, hur jag ser på dem, hur de ser på andra runt omkring sig, hur de beter sig osv osv. Och samtidigt har jag totalt tappat intresset och den sökande blicken för män. De går bara osedda förbi nu. Utom ibland när jag ser någon och tänker, "den killen skulle jag säkert tyckt vara snygg för några månader sen". Och såna tankar är också nya och annorlunda för mig. De fick mig t.o.m. att börja undra varför jag brukade tycka att de killarna var snygga. Var det för att jag faktiskt tyckte det, eller för att jag fått för mig att jag BORDE tycka det och därför intalade mig själv undermedvetet att jag tyckte det? Kan det vara så? Att jag har blivit hjärntvättad av detta heterosexuellt dominanta samhället och tänker att dem och dem BÖR jag tycka är snygga, sexiga och heta? Det är dem jag SKA vilja ha sex med? Och dem som jag SKA flirta med och låta dem stirra ner i ens urringning på jobbet eller tafsa en på rumpan när de kramar en? Om detta är sant blir jag rädd. Rädd för vad för grupptryck man blir utsatt för utan att egentligen vara medveten om det. 

Detta får mig faktiskt att tänka tillbaka till grundskolan, lågstadiet, när det var dags att bli kär i folk "på riktigt". Man hade ju knappt upptäckt sig själv eller vad kärlek överhuvudtaget var eller betydde. Och så plötsligt ska man vara kär i någon också. Och det var aldrig "ÄR du kär i någon?" utan det var "VILKEN KILLE är du kär i?" direkt. Man hann ju inte tänka nåt annat än, "oj, så jag måste vara kär nu, och det måste vara en kille, och så måste det vara en kille i klassen, och då måste det ju vara någon som man kan vara kär i utan att någon annan tycker att man är konstig eller dum i huvet så då...." Det slutade med att jag sa att jag vara kär i fyra killar samtidigt. That's right, fyra! Vet inte hur det gick ihop riktigt. Men kär i dem, det var jag, det visste jag ju! 

Och sen fick man gå runt på rasterna med ryggen mot husväggen hela tiden, och då menar jag tryckt mot husväggen, för att ingen av killarna skulle komma fram och ta en på rumpan. 

*Suck* lågstadiet...

jag älskar er, det är därför jag känner såhär

Och när man har de där riktigt jobbiga dagarna när man bara vill springa skrikandes därifrån, det är då man önskar att man hade någon att springa till. Någon som stod med öppna armar, redo att fånga en, och som sa "Kom hit älskling och låt mig hålla om dig, så kan du, iallafall för en stund, få känna dig trygg och slippa tänka på allt det där jobbiga!"

Då vore de jobbiga dagarna lite lättare att ta sig igenom...

"för det var ju inte förutsägbart att de skulle vara borta när han vände sig om!"

Igår var jag äntligen tillbaka på gymmet igen. Var för länge sen och det märktes. Men så har diverse jobb, halsar som flussar, tröttheter och skakande hjärnor stått i vägen. Men det var skönt att få träna igen, och ha alla diskussioner med Drottningen som man bara har när man springer på varsitt löpband och ser Smallville utan ljud på tvn som hänger där på väggen. Sen är det alltid lika kul att se vad andra pysslar med, eller snarare att höra hur andra låter när de tränar och tänka tankar om vad man hade trott att de gjorde om man bara hört det utan att veta var de befann sig. Och så kan jag inte sluta le smått för mig själv åt de stora starka männens blickar när de ser oss stretcha varann, och undra vad de tänker då, för vi vet hur icke-normalt och "nyskapande" det ser ut.

Nu sitter jag här och räknar minuterna tills jag måste till jobbet, och tänker på allt jag borde hinna med innan dess. Samtidigt plockar jag bort små gröna trådar som finna överallt på sängen och nu på mina kläder, och hoppas att jag inte ska hitta nån kvarglömd knappnål i sängen också. Detta alltså efter att jag igår dumt nog valde att sitta på sängen och påbörja syendet av mina kläder till pjäsen, inget annat. Och där är självklart ännu en sak jag borde hinna med innan jobbet, att fortsätta sprätta och faktiskt börja sy. 

Och så sitter jag här istället, nyduschad, och räknar blåmärken efter veckans lektioner och är väldigt medveten om vilka muskler som snart kommer börja skrika i träningsvärk. Men de är nog snälla nog att vänta med det tills det att jag är på jobbet och måste röra på mig hur ont jag än har. 

Men nu har minuterna minskat och jag måste åtminstone hinna med att äta något och klämma i mig i några av mina jobbkläder, som alltid får mig att känna mig som någon annan än mig själv.