"jag ser ju genast mer lesbisk ut!"

Så arg som jag är just nu är svårt att vara. Och så besviken och så irriterad och alldeles...alldeles...förbannad!

Jag är så trött på honom och hans jävla attityd att jag inte ens orkar tänka på honom. Och absolut inte prata med honom. Inte för att han verkar intresserad av det heller.

Men nu åker jag på semester i två veckor, och slipper allt detta. Det ska bli så skönt. Bara få ligga på en strand med 30 SPF, parasoll, solglasögon och en sisådär 10-11 böcker. Det är min drömbild av en perfekt semester.

Och så har jag äntligen kapat av mitt hår igen. Och då menar jag verkligen kapat. Det var väl ungefär en 3 dm långt kanske, nu är det längsta av det 5 cm, och bak i nacken är det knappt en enda cm. Så jävla skönt! Och gud vad jag har saknat det. Så blev det ju jävligt snyggt också. Och sen när jag kommer hem igen ska det få färg på sig också och då kommer det se ännu bättre ut, om det nu är möjligt. Har svårt att sluta se mig själv i spegeln just nu.

Gissa bara hur arg mr tjejer-ska-ha-långt-hår blev när han upptäckte vad Mumin höll på med där hon stod med saxen i högsta hugg. Så arg var det längesen jag såg någon vara. Om man inte räknar in hur arg jag själv är nu förstås. Men att inte säga ett ord, och då åker jag ändå bort för två veckor nu och han har fortfarande inte hört av sig sen dess. Suck alltså.

Innan allt det var jag och åt lunch med Mumin och Henne. Det hade hänt en hel del i Hennes liv också nämligen. Det hade tagit slut med killen, men hon har redan en ny. Så det var ju kul. Blev liksom både bra och dåliga nyheter på en och samma gång. Men så blev det ju från min sida också. Det var tydligen så längesen jag träffade Henne att hon inte hört något om Poeten överhuvudtaget. Så jag fick ju ta hela historien. Från den fantastiska början för en och en halv månad sen, till det inte så fantastiska slutet för en dag sen.

Två veckor. Två veckor av frihet från allt och inget. Underbart ska det bli och jag hoppas på att vara mindre arg när jag kommer hem.

smäll igen dörren lite hårdare tack!

Hur kommer det sig att vissa människor blir så onödigt patetiska och barnsliga när de känner sig sårade? Och så får de då behovet av att attackera någon annan, ofta den de känner har sårat dem. Ok, det är inte bra just nu. Ok, du känner dig sårad och tycker att det är jag som dumpar dig och gör dig besviken. Men det finns fan i mig ingen jävla anledning att attackera mig för det! Att säga såna patetiska saker som att jag är kall och på nåt sätt skulle bry mig om min "stolthet". Känner du mig inte alls?! Hur fan kan du säga såna saker och sen bli arg på mig för att jag inte vill prata med dig? Hur tänker du egentligen människa? Eller är det kanske det du inte gör... 

Låt mig förklara mitt lilla utbrott. Igår hördes vi inte av alls. Poeten (som jag valt att kalla denna nya kille jag på senaste skrivit om) och jag alltså. Och idag ringde jag honom på min lunch. Då är han av nån anledning piss-off som fan och säger bara en massa dumma saker som varför hörde inte JAG av mig och varför är jag så kall istället för att typ sitta och gråta i telefonen när vi pratar. På min lunchrast. På jobbet. Inför mina kollegor? Och sen säger han typ att han inte orkar prata med mig och är arg för att han anser att det är jag som alltid är upptagen och det är då därför han inte hör av sig. Suck...

Sen när jag något surt har avslutat samtalet med "vi hörs väl senare om vi vill." så får jag ett trevligt litet sms. (Notera sarkasmen på ordet trevligt.) När han skriker, i sms-form, på mig och förklarar hur han inte vill vara med en människa som inte kan visa känslor. Fine. Ett, han verkar inte känna mig alls helt plötsligt. Två, varsågod, nu slipper han för som jag anser det så om det inte redan var slut så är det definitivt det nu. 

Jag börjar undra om jag kanske helt enkelt inte funkar med killar. Jag har ju sagt förrut att jag egentligen är så fed up på dem och önskar att jag bara kunde hitta en trevlig tjej istället. Inte för att jag säger att det då automatiskt skulle fungera bättre. Men det är nåt med just killar och deras sätt att tänka och handla som jag bara inte kan förstå mig på. Och som jag är så jävla trött på. Jag vet att jag alltid säger det efter ännu en kille, men jag vill inte ha med killar och göra längre. Iallafall inte på hela sex/fling/förhållande/blabla-sättet. Nu är det slut med det. 

Ibland önskar jag verkligen att jag var helt lesbisk. 

vart tog jag vägen nu då?

Och sen är allt annorlunda än en gång. 

För en månad sen kändes allt underbart och fantastiskt och otroligt. Ännu en gång hade en man plötsligt dykt in i mitt liv och fått mig att glömma alla önskningar, tankar och drömmar. Han var bara där och var underbar och fantastisk och jag trodde att jag hittat något jag aldrig hade trott jag skulle hitta.

Sen ändrades allt förstås, precis som det alltid gör. Nu, efter bara en och en halv månad, är allt bara bråk och irritationer och tankar om hur snart det kommer ta slut. För det kommer det göra, det är jag övertygad om, och snart förmodligen. Jag har verkligen insett att jag inte kommer kunna vara med honom särskilt länge till, och absolut inte livet ut... Det är för mycket som inte passar, för mycket som inte stämmer, för mycket jag irriterar mig på.

Och som alltid börjar jag fantisera om tjejer igen, och undrar var alla tankar jag hade åt det hållet tog vägen...

Än en gång låter jag en killes charm och det "naturliga, enkla valet" ta över och få mig att glömma mig själv lite grann. Få mig att glömma att det kanske inte är det här jag vill ha. 

Det verkade bara så enkelt, så rätt. Men det gör ju lätt det när någon visar intresse och man tänker att denne någon kanske är nåt, kanske är någon som andra kommer tycka om och godkänna. Jag varnade mig själv för detta. Jag visste att jag har en svag punkt när någon visar intresse för mig. Men jag lurade mig själv, sa att denna gång var det annorlunda. Och det verkade det vara, iallafall i början. Han var så annorlunda en mina tidigare, han var speciell. Men nu känns det inte så längre. Det känns som jag är fast igen. Fast i ett förhållande där för mycket känns som mitt fel. Och så orkar jag inte ha det.

Vi får se när det tar slut. Jag åker utomlands om några dagar och är borta i två veckor. Det blir bra med lite distans. Och så ska jag klippa av mig håret innan dess. Så att jag får känna mig som mig själv igen :p

Jag önskar att jag kunde lära mig att lyssna på mig själv......