fredag 22 augusti 2008

"det är fullständigt skit faktiskt"

Hur kan en och samma människa resultera i så jävla mycket skit om och om igen?
Hur kan en människa få mig att må så jävla dåligt och få såna extrema skuldkänslor för att den mår dåligt?
Om någon har ett svar vill jag gärna höra.

Jag är så jävla trött på att må dåligt. Jag är så jävla trött på att ständigt bli sårad och besviken. Och jag är så jävla trött på att aldrig ärligt kunna svara "bra" på frågan "hur är det?"

måndag 18 augusti 2008

när ska jag veta helt säkert?

Häromkvällen hade jag en lång diskussion med min mamma om mig, mina förhållanden hittills och varför det alltid blir som det blir. Mamma erkände under detta samtal att hon fortfarande inte är säker på min läggning. Hon tror att jag kanske är lesbisk iallafall och inte alls bi, som jag själv hävdar. Och än en gång får detta mig att tänka tillbaka till skoltiden. I högstadiet gick jag, som alla andra tjejer, omkring och pratade om alla killar man tyckte var snygga, om vilken kille man var kär i, om vilka killar man skulle kunna ha sex med osv osv. Men egentligen gick ju jag omkring och tänkte på Henne. Det var Henne jag kände mig kär i, det var Henne jag försökte vara nära hela tiden, Henne jag dagdrömde om. Förutom när jag tvingade mig själv att dagdrömma om alla de där killarna förstås. Och sen var det ju hon den där tjejen som alltid skämtade om att hon var kär i mig. Det fick mig oftast att rodna, vilket alla självklart asgarvade åt. Det lustiga är att jag träffade på henne ute på krogen för några år sen, tillsammans med en tjej! Tänk om hon inte alls skämtade.
Så hela högstadiet gick jag omkring och tänkte på Henne och trodde att jag var lesbisk. Samtidigt som KP och annan ungdomsinformation fick mig att tro att det kanske bara var en sån där fas som så många ungdomar tydligen går igenom i puberteten. En fas där man funderar över sin läggning. Det intalade jag mig själv och försökte en gång få bekräftat. Jag minns den händelsen så tydligt. Jag satt på en bänk utanför ett dagis med en av mina bästa vänner och frågade henne om hon nånsin undrade över sin läggning, om hon nånsin känt nåt för en tjej. Innan jag lätt henne svara drog jag självklart igång en "för du vet att det är heeelt normalt att tänka så i vår ålder, det har med puberteten att göra, det behöver inte BETYDA något.." Tyvärr fick jag ingen bekräftelse för hon hade aldrig tänkt på tjejer på det viset och var helt säker på att killar var hennes grej. Så då gick jag vidare i mina tankar om vad det betydde om mig, och vågade inte prata med någon mer om allt jag höll inom mig. Flera år gick och jag försökte tro att det kanske bara varit en fas, för visst var det en kille man skulle ha. Sen kysste jag min första kille. Detta ledde sen till att han några dagar senare sov över. Inget mer än hångel hände, jag ville inte plus så hade jag den perfekta ursäkten av att ha mens. Efter några dar i jag-är-kär-dimman så insåg jag att jag inte ens var i närheten av kär, att jag inte ville träffa honom igen och att jag äcklades av tanken att ha sex med honom. Efter det gick jag vidare till tanken att sex med någon kille överhuvudtaget äcklade mig och sen till att tanken på sex med en tjej däremot lätt mycket mer frestande. Det var då jag kom ut..... som bi. Efter första KILLEN jag kysste. Jag vet inte hur man ska tolka det. Det konstiga är att jag fortfarande inte ville släppa taget om att jag kanske var attraherad av killar ändå, fastän jag inte stod ut med tanken på sex med dem. Och tom idag säger jag mig vara bi. Nu har jag visserligen gått igenom några killar, och tyvärr fortfarande inga tjejer, men det slutar ändå alltid med att jag längtar efter en tjej.
Så kanske blir det så att när jag tillslut varit med nån/några tjejer så vågar jag äntligen släppa taget om killarna. De som jag alltid fått höra att jag borde vilja ha. Men kanske aldrig har velat ha egentligen.

fredag 15 augusti 2008

life's too short

Vissa säger att livet är för kort för att slänga bort en halvbra förhållande.
Det är fel.
Livet är för kort för att STANNA i ett halvbra förhållande.

För bättre ord om detta en mina, läs Sara Lövestams.

onsdag 6 augusti 2008

funderingar, önskningar och ärlighet

Och så sitter man och funderar och funderar och det gör mig bara ännu mer frustrerad. Det är så mycket jag vill i mitt liv, så mycket jag önskar att jag hade. Som förmågan att faktiskt teckna exakt den där tatueringen som jag har i huvudet, så att den sen kan pryda min kropp. Som att vara bättre på att sy kläder. Som att få mig själv att äntligen få rejäl ordning på mina garderober, eller snarare kläderna i dem. Som att sätta mig ner och skriva ner allt det där jag vill skriva. Alla de där böckerna som har börjat skriva sig själv i mitt överfyllda huvud. Och förmågan att stänga av den där delen i mitt huvud som tillåter män att ta sig in i mitt liv och fucka upp det. Om och om igen.

Jag önskar att så mycket var annorlunda i mitt liv just nu. Att de jag älskar kunde vara glada och lyckliga och må bra. Att jag kunde vara glad och lycklig och må bra. Att jag slapp sitta och kämpa tillbaka tårar. Att jag slapp ursäkta mig själv från en underbar middag på en mysig restaurang på det som skulle varit en avkopplande semester, för att sätta mig på en nästintill tom strand och gråta ut min ensamhet. Det var den enda gången jag grät över allt som har hänt de senaste veckorna. Och jag hade behövt sitta där så mycket längre. Några timmar minst. Förmodligen några dagar. Men jag har inte tiden för det. Jag har inte orken. Jag vet inte hur mycket mer jag orkar gråta över att bli sviken.

Oj, det här blev ett djupare inlägg än planerat. Men det kanske är en del i min process att må bättre. Det känns iallafall som det här med bloggande är en bra grej för mig just nu. Så jag hoppas det hjälper. Och jag hoppas få upptäcka den sida av mig som ständigt blir undanknuffad av killar, straighta sällskap och bristen på någon som kan visa mig vägen.

måndag 4 augusti 2008

välkommen hem till regnbågens stad

Och så var man hemma igen. Och ensam igen. Och har ett nytt ex som gråter i telefonen och vill ha en tillbaka. Usch för det alltså. Jag är trött på att höra dem gråta. Jag är trött på skuldkänslorna som byggs upp inom mig. Jag är trött på att ständigt känna mig sviken och besviken, speciellt när det gäller män. För många gånger har det hänt, för många chanser har jag gett för att bara se dem förstöra ännu mer. För många vackra tjejer i bikinis såg jag på semestern för att inte längta efter nåt annat.

När jag satt i taxin från Arlanda häromdan hade jag för mycket blandade känslor om att vara hemma igen. Tankar på en skön säng och ett tystare område gjorde mig glad. Tankar på att jag skulle börja jobba igen direkt var inte lika kul. Saknaden efter stranden och värmen kändes. Men regnet var på nåt sätt uppfriskande ändå. Och så samtalet jag visste att jag skulle vara tvungen att ha. Sakerna jag skulle vara tvungen att säga rakt ut och stå för, för att inte gå tillbaka till ett helvete. Och då plötsligt såg jag skylten. "Välkommen till Stockholm. Hemstaden (eller nåt sånt) för Pride 2008." Och strax efter det var det nån som sa: "Titta! En regnbåge." Och jag tittade och jag såg. En perfekt regnbåge med alla sina färger och nästan hela halvcirkeln såg jag. Och så tänkte jag, vad kan vara mer passande än att det är en regnbåge på himlen just idag, under Pride som jag tyvärr missar, och när jag kommer hem till staden där folk åtminstone för den veckan för vara sig själva?