en god jul och ett gott(?) nytt år

Nu börjar 2008 äntligen närma sig sitt slut. Jag säger äntligen efter att jag och Fröken Röd hade en diskussion häromdan om vilket jävligt år detta har varit och att vi nu sätter alla förhoppningar på 2009. Vi hoppas att det nya året kommer bli betydligt bättre. Hoppas utan att riktigt tro är det väl tyvärr. För vi har förvandlats till ett par pessimister. Iallafall när det kommer till förhållanden och kärleken med stort k. Praktiskt taget alla förhållanden omkring oss rasar samman och för oss båda har det inte gått nå vidare på väldigt länge. Så vi har börjat tappa tron på att vi kommer hitta dit någon dag, hitta "den rätta". Däremot hanterar vi det lite olika, Fröken Röd och jag. Jag, eller min kropp, eller mitt undermedvetna eller vad som nu styr sådant har hanterat situationen genom att ta bort minsta spår av sexlust ur mig. Den finns helt enkelt inte där. Jag har absolut ingen som helst lust att ha sex helt enkelt. Eller att delta i något som skulle kunna leda till sex, som att flörta, spana, dejta osv. Fröken Röds sexlust verkar det däremot inte vara något fel på, däremot är hon helt ointresserad i allt som skulle kunna leda till ett förhållande. Ok, vissa skulle säkert här tycka att sex i sig är något som skulle kunna leda till ett förhållande. Men det behöver det nödvändigtvis inte göra så länge man är på det klara med vad som gäller.

Sen var det ju jul med allt som hör därtill. Och det gick väl bra och smärtfritt med både uppskattade julklappar och mindre uppskattade sådana. Men det bästa med hela julen var när jag äntligen fick avslöja min hemliga julöverraskning. För en månad sen var jag nämligen och tatuerade mig. Min allra första tatuering. Den är underbar och otroligt vacker och lätt att dölja. Men jag har behövt hålla den hemlig fram till jul eftersom den är en symbol för min kärlek till Sötnos och för att visa att den kärleken och mitt stöd alltid kommer finnas. Det är bara några få som har vetat om tatueringen och det har varit lite kul att ha den som en hemlighet och kämpa för att inte råka visa den av misstag.
Ögonblicket när det var dags för Sötnos att få se den var ändå det bästa med hela julen. Det blev ett sånt där ögonblick som jag aldrig kommer glömma, speciellt reaktionen och ansiktsuttrycket jag fick se.

ja, det var det tydligen

Plötsligt var min utbildning bara klar. Det känns lite tomt nu. Utan att gå dit varje dag och träffa alla underbara människor där. Samtidigt har jag haft några fantastiska år där och lärt mig mer än jag kunnat ana. Avslutningen var fin men sorglig och nu är det väl meningen att man ska gå vidare och göra saker som är ännu mer storslagna än vad man gjorde där. Men just nu känner jag som om jag står inför ett vägskäl som jag inte ens kan se. Jag vet inte hur många vägar som finns eller vart någon av dem leder. Innan jag tänker oroa mig för allt det där så tänker jag fira jul och ta det lugnt i alla fall. Har ju haft så fullt upp nu mot slutet att jag knappt köpt en enda julklapp heller. Vilket betyder att jag måste ut i Stockholms värsta julrusch och försöka överleva med alla värdesaker i behåll :P

i really don't know how to choose them...

Var ska jag börja? I helgen var det fest, Mumin skulle firas. Och det innebär att alla var där såklart. För det är på Mumins fester saker händer. Och när jag menar alla så menar jag alla, inkl Sötnos, Drottningen, Exet G, Popcorn och Henne. Sen hade jag bjudit dit Blyger också, så hon kom efter några timmar. Och det var där det började bli jobbigt. Hon var ju inte ett dugg intresserad av att prata eller umgås. Visst hon satt och pratade med folk ifall jag var borta nånstans och hon inte hade nåt val så att säga. Men om jag var där så hängde hon bara på mig heeela tiden! Och då menar jag hängde också. Hon skulle röra vid mig hela tiden, dra i mig, hålla om mig, kyssa mig osv osv. Det verkade vara det ändå som var intressant för henne, att hångla med mig. Och visst det var väl trevligt, men jag hade inte planer att spendera hela kvällen med henne. Det här var alla mina vänner, flera av dem som jag bara träffar några få gånger om året. Och hon ville inte prata med mig heller. Jag försökte starta samtalsämnen några gånger men det slutade alltid i hångel, vilket som sagt var var det enda hon ville. Efter ett tag blev det riktigt påfrestande. Här hade jag vågat bjuda med henne till en fest med praktiskt taget alla mina vänner, efter att inte ha träffat henne på över en månad och så beter hon sig bara respektlöst. Plus så var det första gången jag tagit med en tjej för att träffa mina kompisar och flera av dem visste inte ens om att den möjligheten fanns så att säga. Men värre blev det. Ju längre kvällen pågick, ju fullare blev hon. Till slut var hon så borta att det knappt gick att nå fram till henne. Hon mumlade osammanhängande på tre olika språk och ingen förstod henne överhuvudtaget. Och så höll och på att spilla ut en massa saker över Mumins golv hela tiden, som hon sen inte ens försökte torka upp, utan jag fick krypa runt med en massa servetter och torka så gott jag kunde. Under tiden stod Blyger bara där och tittade på och frågade sluddrande om jag var arg på henne. Efter det höll hon på att somna på mig flera gånger och började fråga när vi skulle gå. Då förstod jag att hon förväntade sig att få följa med mig hem. Som om jag ville ha med en full jäkla brud med mig hem som inte verkar intresserad av mig som person utan bara som ett ligg eller nåt.
Plus så inser jag där någonstans att jag inte kände något för Blyger alls den här gången. Och faktum är att med hur mitt liv ser ut just nu med allt jag har att göra så har inte jag tiden eller orken att starta något nytt. Varken ett förhållande eller något meningslöst strul. Plus så har jag absolut ingen sexlust numer, den brukar försvinna när mitt liv är för stressat och pressat. Så jag kände bara då att jag ville göra allt för att slippa ta med henne hem. För det kändes bara fel alltihop, riktigt jävla fel. Med hjälp av Exet G och Henne så kollade vi upp hur hon skulle ta sig hem och sen gick jag helt enkelt och meddelade henne när bussen gick. Att säga helt enkelt är egentligen att ljuga. Det var skitjobbigt att behöva göra det och hon blev ju så jävla upprörd. Nu var hon som sagt riktigt packad, men hon började alltså skälla ut mig och säga elaka saker om mig osv. Och visst det kanske inte är det schysstaste att skicka hem någon, men samtidigt är det inte schysst att bete sig på det viset hemma hos främmande människor.
Exet G var däremot en ängel hela kvällen. Han hjälpte mig med hela Blyger-grejen, följde t.o.m. med mig ut till bussen med henne, han satt och pratade med mig både innan och efter jag körde hem henne och var ett stort stöd. Det är så skönt att vi är så bra vänner nu för tiden. Det har ju kommit till den punkten att jag inte längre ser honom som ett ex utan som en kompis jag ett kort tag var tillsammans med.
Om man bortser från hela Blyger-grejen så var det en riktigt lyckad fest. Alla var där som sagt och hade sådär kul som bara det här gänget kan ha. Det var kul att träffa alla igen och ta reda på vad som händer i deras liv. Och det var kul att dansa och flumma med Sötnos och Drottningen, mina små partajande älsklingar :) De muntrade verkligen upp mig när Blyger hade gått.
Men jag måste säga att det tar rejält på krafterna att bli utskälld så mycket under samma vecka. Och att bli kallad en elak och hemsk människa. Först Poeten och nu Blyger. Fyfan.

expert i ignoreringskonst

Jag är så jävla trött. På allt, men speciellt alla jävla människor som inte kan bete sig normalt utan bara ska hålla på och plåga andra. Jag pratar så klart om Poeten. Igen. Den jäveln verkar ha allvarliga psykiska problem. Och det säger jag inte bara för att jag är arg, utan för att jag faktiskt tror det.
Fyra månader hade gått, och inget stort eller särskilt hade hänt, utom det vanliga provocerandet med att blanda sig in i mina samtal och sätta sig mittemot mig osv för att försöka få mig att typ av misstag prata med honom. Men jag har klarat mig bra, har blivit expert i ignoreringskonst. Sen hände det, två veckor sen tror jag att det var, som han helt plötsligt fick för sig att både prata med mig och röra kort vid mig. Vilket självklart gjorde mig förbannad som in i helvete. Men sen hände inget mer. Förrän häromdan, då jag helt plötsligt har flera missade samtal och meddelanden på telefonen. Och från meddelandena får jag veta att jag "måste" ringa upp honom får det är nåt han vill prata med mig om och sen hotar han med att om jag inte gör det så kommer han prata med mig ändå, men i så fall i skolan. Jag som såklart fortfarande är uppe i mitt ignorerande struntar ju i att svara på några meddelanden eller att ringa upp och förstår då att jag får förvänta mig försök till samtal i skolan. Så när dagen kom då vi båda var där samtidigt så tror jag att det är just det jag får, försök till en konversation. Detta för att han kommer fram och frågar om vi kan prata i nåra minuter, jag säger då lugnt med bestämt nej till detta eftersom jag inte har det minsta möjliga intresset av att snacka med honom. Men detta gör honom förbannad så att han börjar skrika och gorma på mig, där mitt framför alla andra. Och sen fortsätter han skrika i tio-femton minuter. Allt jag får ut av detta är att få höra vilken hemsk och förfärlig människa jag är som inte vill hålla kontakten med någon som jag dumpade i somras efter det mest destruktiva förhållandet jag haft hittills. Och hur kan jag behandla någon som jag aldrig älskade men nu hatar på det sättet? Och hur kan jag totalt strunta i den kärleken som aldrig fanns och iallafall för mig inte heller finns kvar? Och allt han ville var ju att vi skulle vara trevliga mot varann nu när det är två veckor kvar och det vore väl inte helknäppt efter att vi har ignorerat varann hela terminen hittills och jag tydligt visat att jag inte vill ha nåt med honom att göra? Och varför skulle jag inte vilja vara trevlig mot någon som står och skäller ut mig inför hela skolan och kallar mig en hemsk och kall människa?
Enligt honom var detta alltså allt han ville. Att vi ska vara lite trevliga och hälsa på varann. Yeah right! Sen när vi väl har börjat hälsa så kan vi väl börja prata också, och sen, ja sen kan vi väl träffas utanför skolan också och kanske gå på bio eller nåt, eller varför inte gå hem till honom? Är det det han räknar med eller vaddå? Jag blir ju bara så jävla trött.

mitt upptagna liv

Nu blev det så där ruskigt fullt upp med saker som ska göras i livet. Och det resulterar i sig tyvärr i att min blogg inte får se nån aktivitet. Jag ber om ursäkt och hoppas att ni som läser har överseende med detta :)
Så varför har jag haft fullt upp undrar man ju då? Jo, min utbildning är nu inne på slutspurten, bara tre veckor kvar nu cirka och detta gör min sjukt deppig. Jag har en sån stark kontakt med min klass och vill inte förlora det vi har. Eller dem för den delen. Samtidigt är det jävligt kul just nu med allt vi håller på med. Men det tar upp mycket tid och mycket ork. Speciellt för mig som fortfarande är på gränsen till att bli utbränd och ändå ständigt tar på mig för mycket ansvar. Men så är jag lite för van vid att om man inte tar itu med det själv så blir det inte gjort. Detta resulterar i att jag fortfarande inte kunnat gå tillbaka till jobbet, vilket i sin tur resulterar i att mina pengar börjar ta slut. Och det närmar sig jul. Ingen bra kombination. Sen har jag varit i processen att byta terapeut, vilket har gått bra, men det betyder att man måste ta om allt det där som hänt för den nya terapeuten och det betyder att man måste återuppleva mycket.
Samtidigt gör Poeten allt i sin makt för att göra mitt liv ännu en liten bit värre, både irl och om nätterna i mina drömmar, och ger mig visserligen på det sättet ännu mer att snacka med nämnda terapuet om.
Sen kan jag fortsätta rabbla ett tag, men det orkar jag inte med. All min ork går ju som sagt åt till allt jag har att göra.

På brudfronten är det inget nytt. Jag har fortfarande smskontakt med Blyger till och från. Vilket för det mesta handlar om varför våra liv är så upptagna och försök att bestämma en ny tid att träffas. Vilket vi fortfarande inte lyckats med. Så nu vet jag inte riktigt vad som kommer hända. Jag vet helt ärligt inte vad jag vill heller. Det kan ju vara så att jag ska vara singel ett tag till. Har ju klarat mig bra de senaste fyra och en halv månaderna. Och vem vet, jag kanske behöver mer än så. För just nu har jag som sagt var knappt tid för nåt extra i mitt liv eftersom det är fullproppad på gränsen att svämma över.

Men nån ljuspunkt finns det ändå. För cirka två veckor sen fick Sötnos ett av sina underbara infall. Som vid tidigare tillfällen resulterat i semesterresor, ommöbleringar och diverse oväntade presenter. Denna gången resulterade det i en ny familjemedlem som just nu ligger på golvet vid mina fötter och leker med en liten elefant =) Det är underbart med lite mer liv i huset. Visserligen har vi en hel del, vi är stora djurälskare i den här familjen och har alltid varit, men det här är nåt nytt. Nåt nytt på det bra sättet.

*lycka*

Idag känns på många sätt som en ganska bra dag. Det började redan igår med att jag fick besök av en underbar budbil som bar på ett underbart paket. Min nya MacBook, av den allra senaste modellen hade äntligen kommit! Titta så fin den är:


Och nu har jag svårt att slita mig från den överhuvudtaget. Vill bara stirra på den hela tiden för den är så vacker och så underbar och har så många nya roliga funktioner att jag bara vill testa mer och mer. Det var längesen jag var så kär i en pryl, kan t.o.m. ha varit sist jag köpte en ny dator. Vilket var ganska många år sedan och just därför det var dags för en ny nu. Och detta är då också slutet på de två och en halv datorlösa veckor som jag har fått genomlida.
Sen blev dagen bara bättre när jag vaknade av beskedet att Obama vunnit. Och jag anser verkligen att det var nåt av det bästa som kunde hända. För om ett land som USA med alla sina fördomar och ideal kan vändas om på det här viset, vad kan då inte resten av världen? Ännu mer övertygad om detta blev jag när jag såg hans tacktal tidigare idag. Det tycker jag att ni ska se själva också. Ärligt talat fick jag tårar i ögonen mer än en gång.

väggen behövdes inte

Det var igår som jag sagt att jag skulle ställa Blyger mot väggen om varför hon inte hört av sig. För att inte gå runt och tänka på detta hela dan så bestämde jag en tid. Det klockslaget skulle jag skicka iväg smset som jag länge försökt formulera i huvudet. Vad händer inte då tio minuter innan jag ska skicka det? Jo, hon smsar mig. För första gången på sex dar. Tio minuter innan jag ska ställa henne mot väggen. Men jag bestämde mig för att inte bara glömma bort hur dissad jag känt mig, så jag frågade ut henne ändå. Om varför hon inte hört av sig, om hur jag känt mig dissad, om hur det faktiskt bara varit jag som hört av mig osv. Sen blev det en massa meddelanden som flög fram och tillbaka mellan våra små telefoner och till slut var allt avklarat och förlåtet. Jag kan ju inte hjälpa att tycka att hon är så jävla söt. Det går bara inte att ignorera. Speciellt inte när hon sen ringde mig och ville prata om att träffas på kvällen. Detta blev tyvärr inte av pga diverse fester som jag var på, trötthet och tunnelbanor som bara går en gång i timmen. Men det var iallafall ingen diss, och vi ska fortfarande ses igen, så nu mår jag lite bättre :)

fem dar är för lång tid

Ibland försöker jag verkligen komma underfund med hur olika personer fungerar och tänker. Eller det är snarare ganska ofta, för jag har en tendens att bekanta mig med personer jag inte riktigt förstår mig på. Är det så enkelt som att alla är olika? Eller är det så att alla är olika mot olika personer, för att man hela tiden diskret sänder ut signaler om hur man vill förhålla sig till personen i fråga? Det är svårt att inte veta. Och är det inte så att om man är intresserad av någon så går man runt och tänker på den personen en ganska stor del av dagen? Och om man nu gör det, tänker man då inte på att kanske slänga iväg att sms till den personen? Och tar man sig då inte den minuten det tar att skicka det smset från sin kanske annars väldigt upptagna dag för att se till att den personen vet detta?

Nu har det gått fem dagar sen jag hörde något från Blyger. Och visst då kanske man undrar varför inte jag kontaktar henne. Saken är den att det nästan alltid har varit jag som har kontaktat henne först. Sen får jag alltid ett svar när jag gör detta, även om det kan ta en stund, eller några timmar. Nu vill jag ju inte verka desperat, plus så vill jag veta om det finns något intresse från hennes sida. Så tänkte jag för några dar sen och valde att inte kontakta henne just den dan, för att se om hon då kontaktade mig. Det gjorde hon inte. Då tänkte jag, jaja men då kommer det väl nåt imorrn istället. Det gjorde det inte. Och nu har det som sagt gått fem dar och jag börjar känna mig lite väl bortglömd. Jag har försökt att inte lägga för stora förhoppningar på henne. Det är ju den första tjejen jag kommit såhär långt med, och vem har sagt att jag skulle lyckas pricka rätt direkt? Men de tankarna hindrar ändå inte mig från att gå runt med mobilen i fickan hela tiden och kolla den lite för ofta. Jag tycker att ifall det är så att är man inte intresserad, eller har tappat det intresset man hade av någon anledning, så kan man faktiskt meddela den personen det. Jag förtjänar väl ändå att veta ifall hon dissar mig. Det jobbiga är att jag inte förlorat hoppet. Att jag fortsätter hitta på ursäkter i mitt huvud för varför hon inte hör av sig. Och så går jag omkring med någon slags skuldkänslor hela tiden. Skuldkänslor för att jag inte kontaktar henne. För tänk om hon går omkring att tänker som jag, säger den lilla rösten i mitt huvud. Tänk om hon tror att det är jag som dissar henne? Men, säger den andra lilla rösten, hon borde väl vara medveten om att det alltid är du som kontaktar henne och att det faktiskt är hennes tur? Sen börjar rösterna bråka och då lägger sig resten av gänget i mitt huvud sig också i, sen kommer polisen och försöker reda ut det hela och det slutar med att hälften blir arresterade och den andra hälften hemskickade och då sitter jag där ensam kvar utan någon röst alls att hjälpa mig med tankarna.

Men det är ändå de två svarsalternativen som är det jobbigaste av allt. 1. Om hon nu plötsligt faktiskt kontaktar mig så kommer jag väl bara ignorera alla dessa tankar och glatt springa henne till mötes. Eller 2. att hon faktiskt har dissat mig och att allt det jag kände mellan oss bara var från min sida.
Har jag inte hört något innan imorgon kväll så blir det jag som slänger iväg ett sms. Men då blir det inget trevligt "hej hur är det?" utan något mer i stil med "om du inte vill ha mig så kan du väl säga det direkt". Då kommer jag iallafall ha ett svar. Även om jag kanske inte gillar det.

Suck. Varför ska det vara såhär? Det är det jag inte kan förstå. Varför vissa personer har en förmåga att få andra att må såhär. Att tveka på sig själva och sin förmåga. Att bli desperata och hålla dagarna så fria som möjligt ifall att. Och att vid varje pip från mobilen, för varje liten sms-symbol som dyker upp i fönstret så hoppar hjärtat till och vill så gärna att det ska vara just denna gång som.... Men nej, alltid samma sak. Antingen en kompis som försöker få med en hit och dit eller ett ex som vill berätta nåt knäppt som hänt.
Eller är det kanske jag som överreagerar? Den tanken har också slagit mig. Är det kanske jag som tycker att fem dagar är mycket fast det egentligen inte är det? Nej, nu får jag sluta upp med detta. Jag är inte desperat, ok? Jag hoppas iallafall att jag inte är det. Vilket jag nu, efter detta för långa inlägg, förstår att det kan bli svårt att bevisa.

tack för en underbar dag

Ja, vi träffades. Först var det lite pinsamt och så, som Blyger själv beskrev det "det känns konstigt att bara sitta såhär och prata efter allt i fredags..." Men det gick bra ändå. Efter en del pinsamma tystnader och generade leenden över kaffet så kunde vi komma igång och prata. Och det visade sig att vi hade mycket att prata om och även att vi hade mycket gemensamt. Så vi pratade om allt mellan himmel och jord och en hel del som ligger utanför det också. Jag måste säga att det verkligen var skönt att prata med någon som gått igenom mycket av samma tankar och problem runt sin sexualitet som jag har gjort. Som också har trott att de känslor man känt för tjejer kanske inte var verkliga och istället praktiskt taget tvingat in sig själv i ett, eller flera, heterosexuella förhållanden. Det är en väldigt svår och får många lång process som man går igenom när man inser att man inte följer "normen" och alla tankar man får om ifall det är normalt eller inte, och hur man ska kunna våga vara sig själv och komma ut, inte bara för familj och vänner, utan även för sig själv. Om man då umgås i kretsar där man inte känner någon som är homosexuell och inte har kontakt med någon som kan visa på att det är minst lika normalt att vara attraherad av någon av sitt eget kön som någon av det motsatta. Sen kom vi förstås in på samtalsämnen som homoäktenskap, homofobi, komma ut för släkt och vänner osv. Och visserligen är det frågor som jag ganska ofta diskuterar. Men det var verkligen en helt annan sak att diskutera det med någon som är homosexuell, något som jag aldrig gjort förr.
Sen var det ju också första gången jag var på någon slags dejt med en tjej, och även det är väldigt annorlunda från att träffa en kille. För det första känns det direkt mer rätt. Med killar kändes det alltid så krystat och jag kände hur jag hela tiden satt och tänkte på hur jag såg ut, hur jag rörde på mig för att verka snygg, sexig, tjejig osv. och hur jag hela tiden var väldigt noga med vad jag sa och hur jag sa det. Så var det inte alls nu, jag kände istället hur jag kopplade av och bara kunde vara mig själv. Visst var jag nervös och tänkte lite på vad jag sa och hur hon skulle tolka det, men jag kände inte att jag hindrade mig från att säga vissa saker, eller hur jag försökte lägga fram det på något särskilt vis. Jag brydde mig inte om hur jag satt eller hur jag lät när jag skrattade. Och skrattade gjorde jag, en hel del.
Så vi satt och snackade i över sex timmar och ju mer tid som gick ju lättare blev det att prata och skämta och ha riktigt kul. Hon är en väldigt trevlig och gullig tjej och jag trivs jättebra med henne. Sen blev det bara bättre när vi skulle säga hejdå och inte klarade av att släppa taget om varann. Vi ville bara stå där och hålla om varandra i evigheter. När vi tillslut lyckades slita oss och åka tror jag att jag hade ett leende som inte försvann på resten av kvällen.
Nu vet jag inte när vi ska träffas igen, men träffas det ska vi.

Och så insåg jag att det här var rätt. Så jävla jävla rätt. Och då menar jag inte nödvändigtvis rätt med Blyger, utan rätt med en tjej. Allt det där jag har hållt på med de senaste åren med killar har bara varit så fel, och det är väl också därför det har gått som det har. Jag har lurat mig själv att tro att jag, som alla runt omkring mig, hörde ihop med någon kille därute. Men jag hade ju helt fel. Och nu har jag hittat rätt. Det är tjejer jag ska vara med och inget annat. Och jag är så tacksam, både för kvällen jag hade förra veckan, och för att jag träffade Blyger, för det var det som har fått mig att komma hit. Att hitta rätt äntligen, och känna mig mycket mer hemma i mig själv.

imorgon...

Ok, såhär är det. Jag har haft kontakt med tjejen jag träffade i fredags, låt oss kalla henne Blyger, och nu ska vi förmodligen ses imorrn. Så självklart är jag nervös som fan och vet inte riktigt hur jag ska bete mig eller nånting. Men jag är glad ändå. Hon verkar vara en jättetrevlig tjej och är hur söt som helst, både utseendemässigt och till sättet. Och jag känner verkligen att jag vill träffa henne igen, i nyktert tillstånd och nånstans där man faktiskt har möjligheten att prata och lära känna varann lite mer. Det sköna är att det är det hon säger att hon vill också. Vi båda är lite blyga av oss och vad som kommer hända när vi ses har jag ingen aning om. Men jag ser fram emot det. För även om det inte skulle bli något mellan oss, så kanske jag kan få en vän som är lite mer hemma i gayvärlden. I vilket fall som helst vill jag bara träffa henne. Så jag hoppas det blir av imorrn, och det verkar så.
Uppdatering kommer antingen imorrn eller nästa gång jag får låna min mammas dator :p Ny dator ska beställas väldigt snart och då kommer jag kunna skriva mer ofta igen.

"i kissed a girl..."

Att det kan hända så mycket på så kort tid. Ibland är det fan i mig otroligt.
Det hela började i fredags. Jag, Mumin och Sötnos hade bestämt oss för att dra på gayklubb för första gången för oss alla tre. Nu är visserligen de andra två straighta men de tyckte det skulle vara kul ändå, och så gjorde de det så att säga för min skull. Så vi drog på Klubb G. Det hela började bra, jag fick ett gott skratt när Mumin och Sötnos kollade in några snygga killar och när jag påminde dem om att de var bögar så insåg de att kvällen kunde bli tortyr för dem. Men sen hade vi kul, dansgolvet kom igång och vi var mitt i det med alla härliga människor. Och nånstans där började jag andas ut. Äntligen kände jag att jag hittat rätt. Hittat det jag så länge känt att jag saknat men inte riktigt vetat var det var. Det är i den miljön jag vill vara, bland de människorna. Där de flesta killarna har tajtare kläder än tjejerna, där transorna är de längsta på hela dansgolvet pga att det är de som har de högsta klackarna, där det finns dem man måste titta på en gång extra för att se vilket kön de tillhör och där det finns underbara tjejer som tittar på en som att man är en av dem. Och som faktiskt spanar in en. Så hemma som jag kände mig där har jag inte känt mig på länge. Och det var så jävla skönt. Sen blev det bara bättre.

Helt plötsligt kommer en tjej fram till mig där vi satt, tror vi tagit en danspaus, och log. Då lyckades Mumin och Sötnos diskret försvinna och så var det bara hon och jag. Hon log och jag log. Hon var jättesöt och trevlig och ville dansa. Vi dansade och så kysste hon mig... Och det var underbart. Resten av kvällen var praktiskt taget bara ett enda långt hångel, med lite dans inblandat. Jag tror aldrig att jag har hånglat på det viset förr, eller så totalt förlorat mig i någon. Jag hade ingen koll vad de andra gjorde tills jag sprang in i Mumin när jag var på väg till toan. Hon hängde tydligen med nån söt bög och en av transorna, Sötnos hade hittat en tjej för kvällen.
Det blev en lyckad kväll och när det började närma sig att dra därifrån blev det lite sorgligt. Jag och min brud ville inte skiljas åt, hon ville ha med mig hem, men jag kunde inte. Jag hade lovat de andra två att vi skulle åka hem tillsammans alla tre, plus så skulle jag upp tidigt och gå på teater nästa dag. Så efter att hon försökte hålla kvar mig i en evighet, utan alltför mycket motstånd från mig, så bytte vi nummer med löfte om att höra av oss och så gick jag med de andra två. Vilket var tur, för Sötnos hade lyckats bli så full att jag nästan var tvungen att hjälpa henne hela vägen till sängen.

Nästa dag hörde jag av mig som lovat. Men jag fegade ur och vågade inte ringa så jag skickade bara ett sms. Eller bara och bara, vet inte hur lång tid det tog mig att formulera det. Som tur är svarade hon och sen smsade vi fram och tillbaka hela dan. Vi båda vill absolut träffas igen och jag ser verkligen fram emot det. Jag kan inte sluta tänka på henne faktiskt.

Förrutom det var dagen en blandning av händelser. Det började med att jag upptäckte att ett av familjens husdjur hade dött under natten. Vi visste att han mådde lite dåligt och hade planerat veterinärbesök, men det gick så snabbt att vi inte kunnat göra något.
Sen var vi på teater som sagt. Teatern var underbar och man fick många goda skratt. Men på kvällen kraschade min dator. Bara sådär, helt oväntat. Jag gjorde ingenting, skulle bara väcka den ur skärmsläckaren, och så började den låta jättekonstigt och sen kraschade den. Visst den var väldigt gammal så jag har hållit på att göra backup och jag var på väg att köpa en ny, men den har inte direkt krånglat eller så. Så nu sitter jag vid min mammas dator och hon ska sen hjälpa mig att koppla ihop våra datorer och försöka rädda det jag inte hunnit göra backup på. Men jag känner mig lite handikappad nu utan min dator.

hostmedicin, c-vitamin och dansande fötter

Jag har varit sjuk. Om det var nån som undrade...
Riktigt jävla dunderförkyld också. Med den ständigt rinnande näsan, tappandet av rösten, växlandet mellan varm och kall, febrig osv osv. Men nu är jag bättre, inte bra, men bättre.

I fredags var jag ute på första gången på en evighet. Var ute tillsammans med Mumin, Drottningen och några till. Och vi hade jättekul. Det var relativt billigt på stället vi var på så vi drack en hel del. För att inte nämna att vi förfestat med tequila och nån äcklig grön sörja som såg ut att vara absint, men som var nån konstig blandning Drottningen hade hittat på. Kvällen blev iallafall lyckad, med en av killarna som jobbade där som nyfunnen vän, ett dött dansgolv som vi såg till att liva upp, möte med en gammal gammal skolkompis (det händer fan alltid oss!), tjejer med snygga tatueringar (ja, jag sa det till henne), fötter som dog i skorna vår vän hade tvingat i oss osv. Och ok, vi var inte direkt nyktra, det riktiga beviset på det var när vi stod på perrongen och väntade på tbanan hem och jag snubblar fram till ett gäng killar, som sen visade sig inte ens kunna svenska, för att meddela en av dem vilket hemskt klädval han hade gjort. Det resulterade i att han hade mage att förolämpa mitt hår! Och hans knäppa kompisar höll med honom! Då blev jag inte glad, så jag, i mitt druckna tillstånd, lyckades vara sådär vackert ghetto-bitchig och säga typ "whatever" med tillhörande handgest och sen svassade jag snyggt därifrån. Iallafall i mitt minne, vet inte hur bra jag kan svassa när mina fötter håller på och dör av allt dansande i de där jävla skorna och all den där alkoholen i mig. Sen övergav Mumin mig så det slutade med att jag sov på Drottningens soffa den natten. Eller, räknas det som natten när man inte somnar förrän efter halv fem? Men vi var duktiga, eller Drottningen var det iallafall, för hon fixade oss en rejäl måltid som lyckades suga upp det mesta av allt vi hällt i oss, innan vi sov, så ingen bakfylla. Nu är jag visserligen en av de där som nästan aldrig blir bakfull, mest för att jag håller mig till vodka, men ändå.
Så bakfull var jag inte, bara jävligt sjuk, med fötter som fortfarande inte hade förlåtit mig och som valde att inte göra det på två hela dar! Tänker aldrig mer falla för någon annans önskemål om skor. Inte när jag planerar att dansa.
De senaste dagarna har jag alltså lekt snörvlig och febrig soffpotatis, men imorrn ska jag och det andra paret av mina nyinköpta jeans ta oss hemifrån och göra lite nytta.

Vill bara tillägga att jag nu verkligen ska göra min tatuering väldigt snart. Håller nu på att letar efter den perfekta tatueringsstudion och jag har redan några kandidater. Sen ska jag bara bli klar med skissen och ta den till dåvalda studio och se om det som finns i mitt huvud går att få på min kropp. Jag känner att jag verkligen behöver detta nu, för min skull och ingen annans. Jag behöver det för att säga något till mig själv, bevisa något och förhoppningsvis må lite bättre över mig själv och mitt liv.

inget stort hände, så den kanske bara ville klaga den med

Jag sitter här med ett tomt bloggfält (eller vad man nu kallar det) och försöker lista ut vad det egentligen är jag vill skriva om. För skriva det vill jag.
Vill jag skriva om att årets rosabandet-kampanj är igång och att jag redan har årets modell av detta rosa band på min väska?
Eller vill jag skriva om att jag jobbade idag för första gången på ett tag och hur det resulterade i att jag nästan började gråta och min kollega föreslog att jag borde sjukskriva mig?
Eller om varför min dator just nu gör en massa konstiga ljud som brukar betyda att nåt stort och kanske mindre kul är på väg att hända med den? (Nu får den faktiskt sluta, jag har bara ett program igång och bara detta fönster i det programmet.)

Nej, egentligen vill jag nog bara skriva för att det är mitt i natten och jag känner mig ensam. Och på nåt sätt hjälper det att blogga. Det är nästan som att prata med någon men ändå inte. Och jag känner inte riktigt för att sova än, även om jag borde för tyvärr ska jag jobba imorrn också. Det är jobbigt att känna sig ensam. Och det är jobbigt att inte kunna somna. Och just nu är det jobbigt att jobba. Men shit vad jag klagar hela tiden. Nu får jag ta och sluta.

Mina naglar ser underbara ut. Jag flippade ut lite häromdan och lekte med alla mina färgade nagellack. Detta resulterade i att jag har typ små regnbågsflaggor (inte helt korrekta i färgerna) på några av naglarna, med en vacker svart bakgrund. Det är sånt man gör när man är trött och uttråkad och inte orkar ta itu med nåt viktigt. Men då har jag iallafall något som får mig lite gladare att titta på. Och då har jag inte berättat hur mina tånaglar ser ut. Jag känner mig alltid mer nöjd med mina fötter när naglarna är målade, annars ser de så tråkiga ut.
Så, ok, liten analys här. För att sluta klaga börjar jag snacka om mina naglar som om det är dem som är ljuspunkten just nu. Vad säger egentligen det om mitt liv för tillfället?

vem vill vara min gayvän?

Jag börjar känna mig lite låst faktiskt. Jag önskar verkligen att jag hade åtminstone EN vän som var gay. Men jag har ingen alls, inte ens nån liten bibrud. Jo, en men hon har ett väldigt seriöst förhållande med sin kille och har aldrig varit med nån tjej. Jag vill bara så gärna ha någon som kan hjälpa mig lite, ge mig en inblick. Någon som jag kan gå på gayklubb med eller som vet var man annars kan gå för att träffa lite lesbiskt folk. Det känns som att jag verkligen behöver få kontakt med hela den biten nu. Det känns som om det skulle hjälpa mig att må lite bättre. I alla fall med tanke på hur mycket det hjälper att bara sitta och läsa bloggar om flator och deras liv, eller att läsa qx. Jag känner verkligen ett starkt behov av allt det där. Ett stark behov att få mig första upplevelse med en tjej. Men jag inte riktigt hitta vägen dit känner jag. Det är som att jag är fast av all annan skit i mitt liv just nu. Och därför orkar jag inte riktigt ta tag i det. Därför skulle det vara så mycket lättare om jag hade någon som kunna hjälpa mig lite grann. Eller iallafall någon som kan förstå hur det känns. Någon jag kan snacka tjejer med på ett seriöst sätt. För det går inte riktigt med alla heteropolare jag har. De förstår det inte.

Annars har det inte hänt mycket. Jag lyckades vara så smidig idag att jag föll pladask i en rulltrappa, men det var väl det mest spännande som hände.
Jag tror att jag verkligen behöver någon sorts förändring i mitt liv just nu. Jag har redan tagit hand om håret, och det känns bra. Men det behövs något mer. Något som får mig att känna lite mer glädje över livet just nu. Någon som kan krama mig på ett annat sätt och låta mig andas ut en stund.

"du måste rycka upp dig!"

Fan vad mycket det är på en gång just nu. Jag har ingen ork kvar alls. Har knappt ens ork att skriva ett inlägg. Men jag kan sammanfatta den senaste en och en halv veckan med några korta fraser.
Jag har fått min rygg skönt mörbultad för sista gången på ett bra tag.
Jag har börjat gå en krokikurs.
Jag är trött hela tiden och somnar på bussar, tbanan, i soffan, i väntrum, i bilen (jag kör inte) och överallt annars så fort jag sitter still.
Jag har lyckats sträcka båda mina knän.
Jag har fullt upp med texter att läsa och plugga in.
Jag tröstäter hela tiden och proppar i mig godis osv.
Jag har varit på teater.
Jag är allmänt irriterad på folk omkring mig och deras nonchalanta jävla stil.
Jag har äntligen beställt ny legitimation.
Jag har gjort ett depression-test med mindre bra resultat.
Och jag har brustit ihop och gråtit i skolan.

Men nu ska jag gå och sätta mig framför tvn ett tag och koppla av. Översättning: jag kommer förmodligen äta nåt mer och sen somna i soffan och på så sätt missa halva miami ink.

(Fråga: varifrån kommer min rubrik?)

en mohawk för mamma, och en....

Jag vill bara leka med mitt hår hela tiden just nu. Eller åtminstone titta på det i spegeln.Det har nämligen klippts igen. Nu är så kort att det inte går att göra nåt med det alls, och jag älskar det. Det var min mamma som gjorde det åt mig och som vanligt bidrar det till en massa hårklippningsskämt. (Kanske bara är ett "som vanligt" som gäller i min familj, men så har min mamma klippt mitt hår i större delen av mitt liv också.) Den här gången blev det "Men du kan väl ha en liten mohawk i alla fall? För min skull?". När vi sen hade garvat klart åt den underbara kommentaren, var hon tvungen att stanna upp och fråga sig själv hur många mammor som säger så till sina döttrar. Det finns kanske inte tillräckligt många mammor som är så underbara och accepterande som min. Eller helt enkelt inte med den knäppa humorn som vi har.

Jag börjar verkligen jobba på det här att vara singel nu. Delvis känns det underbart och precis vad jag behöver för att verkligen lyssna på vad jag själv vill av ett förhållande och en partner, istället för vad samhället och de sjuka människorna i det vill. Men ibland för jag en liten krypande känsla av ensamhet också. Hittills lyckas jag handskas med den, och förhoppningsvis blir det ännu lättare ju mer tid som går. Eller vet inte hur mycket ensamhet det är i jämförelse med en gos-behov. Ett sånt gosande man inte riktigt får av vänner och familj, även om man kan gosa med dem också.

i väntan på vändningar

Snart måste det vända. Jag orkar inte må dåligt. Jag är fortfarande rädd att jag är på väg att bli utbränd och gör just nu allt i min makt för att förhindra det. Tyvärr har jag lite för mycket stress just nu, lite för mycket som ska göras. Men jag jobbar på det, för jag gör saker i mitt liv just nu som verkligen är precis vad jag vill göra. Det är skönt att känna så. Att man gör vad man känner är helt rätt i sitt liv, och lever ut sina drömmar och försöker uppnå sina mål.
Om bara en viss person inte var en del av det hela, och alla mina nattliga drömmar just nu, så skulle det kännas ännu bättre. Om personen i fråga kunde sluta göra allt för att provocera mig hela tiden. Men även det måste väl till slut vända.

vad hände egentligen?

Jag känner mig manipulerad och utnyttjad. Att det var det jag var under den där tiden. Jag gick totalt efter någon annans vilja och villkor. Och struntade samtidigt totalt i mina egna. Mina viljor och behov. Det läskiga är att jag nu inte kan förstå att jag lät det hända. Att jag lät någon ta kontrollen så totalt över mig, och t.o.m. (har jag med hjälp förstått) våldföra sig på mig. Det är hemskt och det får mig att bli rädd för mig själv på vissa sätt. Iallafall för min förmåga att låta mig själv utsättas för sånt. För jag var svag och gick med på för mycket. Var rädd och sa inte ifrån. Kände mig ensam och ville få någon uppmärksamhet även om det var av helt fel sort. Men nu vet jag vad som egentligen hände och har fått hjälp av flera runt omkring mig att förstå hur hemskt det egentligen var. Och att det inte var mitt fel alls, men jag kunde ha stoppat det om jag insett det tidigare. Men jag levde i en dröm och svävade omkring på tomma komplimanger och falska vackra ord. Däremot tog jag mig ur det helt själv. Stoppade det tillslut, även om jag inte då insett allt ännu. Det är jag iallafall lite stolt över. Att jag lyckades fly, relativt snabbt. Jag kunde ha fastnat totalt. Kunde ha suttit fast länge. Kunde ha behövt rejäl hjälp att ta mig därifrån.

Jag träffade Ronja för ett tag sen. Hon bara satt där, stirrandes rakt ut i luften. Det fanns inget annat att göra än att gå fram, sätta sig bredvid henne, hålla om henne och bara låta henne gråta. Och det var precis det hon behövde få göra. Hon har det svårare än mig nu. Mycket svårare.
Jag älskar dig Ronja, och jag finns här, närsomhelst.

wake-up-call

Och än en gång hade jag ett snack med min kära kollega om vad jag egentligen har gjort den senaste tiden och vad jag har låtits göra mot mig. Och precis som förra gången fick jag ett wake-up-call. En än gång sa hon "Vad fan har du hållit på med?", men denna gång gick hon längre än så och sa "Jag känner inte riktigt igen dig längre. Var är mitt Honungsbi?". Och så får hon mig att inse hur dåligt jag måste må för att låta vissa saker göras mot mig. För det är inte mitt fel att det händer. Jag har bara för svårt att säga ifrån när det verkligen krävs, och det utnyttjar tyvärr folk. Folk som tror att ett icke-nej är det ja. Folk som tror att man ställer upp för att man vill och inte för att man känner sig tvungen.

Ett längre inlägg om allt detta och lite mer om vad som egentligen hänt är att väntas.

hångla, någon?

Ibland får man det där extrema behovet av att blogga. Även om det är sent, man ska upp tidigt och man vet att man behöver sömnen för att komma över en hemsk förkylning. Men samtidigt känner jag hur jag har gett min blogg för lite uppmärksamhet den senaste tiden. Detta beror på att jag har haft fullt upp med jobb, filmkameror, bråk, teaterbesök och nycklar. Detta i kombination med allt annat som hänt denna sommar har resulterat i att min kropp börjar säga ifrån nu. Aj, skriker den. Du måste ta hand om mig lite och ge mig den vila och sömn jag behöver! Men hur kan jag göra det? undrar jag då, när jag har så fullt upp och samtidigt ska försöka ha tid för vänner och familj?

Förutom detta så börjar jag känna en ny sorts frustration växa djupt inne i mig. En frustration över att jag saknar närhet, mer specifikt, saknar ett rejält jävla hångel. Inget annat. (Eller jo, annat också men jag skulle faktiskt klara mig bra om jag bara fick hångla!) Jag har kommit fram till att det gått ett halvår, ja ett halvår, sen jag riktigt hånglade med någon. Och det känns bara usch. Kan inte bara någon riktigt söt och vacker liten varelse dyka upp, hångla upp mig mot något och få mig att må bättre? Och ja, självklart vill jag att den varelsen ska vara av det kvinnliga könet, för numer har jag bara kvinnor i tankarna.
Samtidigt går jag runt och tänker att jag nog gör bäst i att vara singel ett tag nu. Att göra ett medvetet val att vara singel, och inte bara vara det för att ett förhållande har tagit slut och då vara i väntan på nästa. Jag tror jag behöver lite tid för att upptäcka mig själv igen. Inse vem det nu var jag var och vad jag egentligen innerst inne vill. Inte bara luras in i vad jag tror att jag vill och sen efteråt se tillbaka på det och inte känna igen mig själv. För så där skulle jag ju aldrig göra? Jag har väl ändå mer vilja och självrespekt än det där? Men det skulle ändå kännas bra med lite hångel som sidedish till min nyvalda singelperiod.

"det är fullständigt skit faktiskt"

Hur kan en och samma människa resultera i så jävla mycket skit om och om igen?
Hur kan en människa få mig att må så jävla dåligt och få såna extrema skuldkänslor för att den mår dåligt?
Om någon har ett svar vill jag gärna höra.

Jag är så jävla trött på att må dåligt. Jag är så jävla trött på att ständigt bli sårad och besviken. Och jag är så jävla trött på att aldrig ärligt kunna svara "bra" på frågan "hur är det?"

när ska jag veta helt säkert?

Häromkvällen hade jag en lång diskussion med min mamma om mig, mina förhållanden hittills och varför det alltid blir som det blir. Mamma erkände under detta samtal att hon fortfarande inte är säker på min läggning. Hon tror att jag kanske är lesbisk iallafall och inte alls bi, som jag själv hävdar. Och än en gång får detta mig att tänka tillbaka till skoltiden. I högstadiet gick jag, som alla andra tjejer, omkring och pratade om alla killar man tyckte var snygga, om vilken kille man var kär i, om vilka killar man skulle kunna ha sex med osv osv. Men egentligen gick ju jag omkring och tänkte på Henne. Det var Henne jag kände mig kär i, det var Henne jag försökte vara nära hela tiden, Henne jag dagdrömde om. Förutom när jag tvingade mig själv att dagdrömma om alla de där killarna förstås. Och sen var det ju hon den där tjejen som alltid skämtade om att hon var kär i mig. Det fick mig oftast att rodna, vilket alla självklart asgarvade åt. Det lustiga är att jag träffade på henne ute på krogen för några år sen, tillsammans med en tjej! Tänk om hon inte alls skämtade.
Så hela högstadiet gick jag omkring och tänkte på Henne och trodde att jag var lesbisk. Samtidigt som KP och annan ungdomsinformation fick mig att tro att det kanske bara var en sån där fas som så många ungdomar tydligen går igenom i puberteten. En fas där man funderar över sin läggning. Det intalade jag mig själv och försökte en gång få bekräftat. Jag minns den händelsen så tydligt. Jag satt på en bänk utanför ett dagis med en av mina bästa vänner och frågade henne om hon nånsin undrade över sin läggning, om hon nånsin känt nåt för en tjej. Innan jag lätt henne svara drog jag självklart igång en "för du vet att det är heeelt normalt att tänka så i vår ålder, det har med puberteten att göra, det behöver inte BETYDA något.." Tyvärr fick jag ingen bekräftelse för hon hade aldrig tänkt på tjejer på det viset och var helt säker på att killar var hennes grej. Så då gick jag vidare i mina tankar om vad det betydde om mig, och vågade inte prata med någon mer om allt jag höll inom mig. Flera år gick och jag försökte tro att det kanske bara varit en fas, för visst var det en kille man skulle ha. Sen kysste jag min första kille. Detta ledde sen till att han några dagar senare sov över. Inget mer än hångel hände, jag ville inte plus så hade jag den perfekta ursäkten av att ha mens. Efter några dar i jag-är-kär-dimman så insåg jag att jag inte ens var i närheten av kär, att jag inte ville träffa honom igen och att jag äcklades av tanken att ha sex med honom. Efter det gick jag vidare till tanken att sex med någon kille överhuvudtaget äcklade mig och sen till att tanken på sex med en tjej däremot lätt mycket mer frestande. Det var då jag kom ut..... som bi. Efter första KILLEN jag kysste. Jag vet inte hur man ska tolka det. Det konstiga är att jag fortfarande inte ville släppa taget om att jag kanske var attraherad av killar ändå, fastän jag inte stod ut med tanken på sex med dem. Och tom idag säger jag mig vara bi. Nu har jag visserligen gått igenom några killar, och tyvärr fortfarande inga tjejer, men det slutar ändå alltid med att jag längtar efter en tjej.
Så kanske blir det så att när jag tillslut varit med nån/några tjejer så vågar jag äntligen släppa taget om killarna. De som jag alltid fått höra att jag borde vilja ha. Men kanske aldrig har velat ha egentligen.

life's too short

Vissa säger att livet är för kort för att slänga bort en halvbra förhållande.
Det är fel.
Livet är för kort för att STANNA i ett halvbra förhållande.

För bättre ord om detta en mina, läs Sara Lövestams.

funderingar, önskningar och ärlighet

Och så sitter man och funderar och funderar och det gör mig bara ännu mer frustrerad. Det är så mycket jag vill i mitt liv, så mycket jag önskar att jag hade. Som förmågan att faktiskt teckna exakt den där tatueringen som jag har i huvudet, så att den sen kan pryda min kropp. Som att vara bättre på att sy kläder. Som att få mig själv att äntligen få rejäl ordning på mina garderober, eller snarare kläderna i dem. Som att sätta mig ner och skriva ner allt det där jag vill skriva. Alla de där böckerna som har börjat skriva sig själv i mitt överfyllda huvud. Och förmågan att stänga av den där delen i mitt huvud som tillåter män att ta sig in i mitt liv och fucka upp det. Om och om igen.

Jag önskar att så mycket var annorlunda i mitt liv just nu. Att de jag älskar kunde vara glada och lyckliga och må bra. Att jag kunde vara glad och lycklig och må bra. Att jag slapp sitta och kämpa tillbaka tårar. Att jag slapp ursäkta mig själv från en underbar middag på en mysig restaurang på det som skulle varit en avkopplande semester, för att sätta mig på en nästintill tom strand och gråta ut min ensamhet. Det var den enda gången jag grät över allt som har hänt de senaste veckorna. Och jag hade behövt sitta där så mycket längre. Några timmar minst. Förmodligen några dagar. Men jag har inte tiden för det. Jag har inte orken. Jag vet inte hur mycket mer jag orkar gråta över att bli sviken.

Oj, det här blev ett djupare inlägg än planerat. Men det kanske är en del i min process att må bättre. Det känns iallafall som det här med bloggande är en bra grej för mig just nu. Så jag hoppas det hjälper. Och jag hoppas få upptäcka den sida av mig som ständigt blir undanknuffad av killar, straighta sällskap och bristen på någon som kan visa mig vägen.

välkommen hem till regnbågens stad

Och så var man hemma igen. Och ensam igen. Och har ett nytt ex som gråter i telefonen och vill ha en tillbaka. Usch för det alltså. Jag är trött på att höra dem gråta. Jag är trött på skuldkänslorna som byggs upp inom mig. Jag är trött på att ständigt känna mig sviken och besviken, speciellt när det gäller män. För många gånger har det hänt, för många chanser har jag gett för att bara se dem förstöra ännu mer. För många vackra tjejer i bikinis såg jag på semestern för att inte längta efter nåt annat.

När jag satt i taxin från Arlanda häromdan hade jag för mycket blandade känslor om att vara hemma igen. Tankar på en skön säng och ett tystare område gjorde mig glad. Tankar på att jag skulle börja jobba igen direkt var inte lika kul. Saknaden efter stranden och värmen kändes. Men regnet var på nåt sätt uppfriskande ändå. Och så samtalet jag visste att jag skulle vara tvungen att ha. Sakerna jag skulle vara tvungen att säga rakt ut och stå för, för att inte gå tillbaka till ett helvete. Och då plötsligt såg jag skylten. "Välkommen till Stockholm. Hemstaden (eller nåt sånt) för Pride 2008." Och strax efter det var det nån som sa: "Titta! En regnbåge." Och jag tittade och jag såg. En perfekt regnbåge med alla sina färger och nästan hela halvcirkeln såg jag. Och så tänkte jag, vad kan vara mer passande än att det är en regnbåge på himlen just idag, under Pride som jag tyvärr missar, och när jag kommer hem till staden där folk åtminstone för den veckan för vara sig själva?

"jag ser ju genast mer lesbisk ut!"

Så arg som jag är just nu är svårt att vara. Och så besviken och så irriterad och alldeles...alldeles...förbannad!

Jag är så trött på honom och hans jävla attityd att jag inte ens orkar tänka på honom. Och absolut inte prata med honom. Inte för att han verkar intresserad av det heller.

Men nu åker jag på semester i två veckor, och slipper allt detta. Det ska bli så skönt. Bara få ligga på en strand med 30 SPF, parasoll, solglasögon och en sisådär 10-11 böcker. Det är min drömbild av en perfekt semester.

Och så har jag äntligen kapat av mitt hår igen. Och då menar jag verkligen kapat. Det var väl ungefär en 3 dm långt kanske, nu är det längsta av det 5 cm, och bak i nacken är det knappt en enda cm. Så jävla skönt! Och gud vad jag har saknat det. Så blev det ju jävligt snyggt också. Och sen när jag kommer hem igen ska det få färg på sig också och då kommer det se ännu bättre ut, om det nu är möjligt. Har svårt att sluta se mig själv i spegeln just nu.

Gissa bara hur arg mr tjejer-ska-ha-långt-hår blev när han upptäckte vad Mumin höll på med där hon stod med saxen i högsta hugg. Så arg var det längesen jag såg någon vara. Om man inte räknar in hur arg jag själv är nu förstås. Men att inte säga ett ord, och då åker jag ändå bort för två veckor nu och han har fortfarande inte hört av sig sen dess. Suck alltså.

Innan allt det var jag och åt lunch med Mumin och Henne. Det hade hänt en hel del i Hennes liv också nämligen. Det hade tagit slut med killen, men hon har redan en ny. Så det var ju kul. Blev liksom både bra och dåliga nyheter på en och samma gång. Men så blev det ju från min sida också. Det var tydligen så längesen jag träffade Henne att hon inte hört något om Poeten överhuvudtaget. Så jag fick ju ta hela historien. Från den fantastiska början för en och en halv månad sen, till det inte så fantastiska slutet för en dag sen.

Två veckor. Två veckor av frihet från allt och inget. Underbart ska det bli och jag hoppas på att vara mindre arg när jag kommer hem.

smäll igen dörren lite hårdare tack!

Hur kommer det sig att vissa människor blir så onödigt patetiska och barnsliga när de känner sig sårade? Och så får de då behovet av att attackera någon annan, ofta den de känner har sårat dem. Ok, det är inte bra just nu. Ok, du känner dig sårad och tycker att det är jag som dumpar dig och gör dig besviken. Men det finns fan i mig ingen jävla anledning att attackera mig för det! Att säga såna patetiska saker som att jag är kall och på nåt sätt skulle bry mig om min "stolthet". Känner du mig inte alls?! Hur fan kan du säga såna saker och sen bli arg på mig för att jag inte vill prata med dig? Hur tänker du egentligen människa? Eller är det kanske det du inte gör... 

Låt mig förklara mitt lilla utbrott. Igår hördes vi inte av alls. Poeten (som jag valt att kalla denna nya kille jag på senaste skrivit om) och jag alltså. Och idag ringde jag honom på min lunch. Då är han av nån anledning piss-off som fan och säger bara en massa dumma saker som varför hörde inte JAG av mig och varför är jag så kall istället för att typ sitta och gråta i telefonen när vi pratar. På min lunchrast. På jobbet. Inför mina kollegor? Och sen säger han typ att han inte orkar prata med mig och är arg för att han anser att det är jag som alltid är upptagen och det är då därför han inte hör av sig. Suck...

Sen när jag något surt har avslutat samtalet med "vi hörs väl senare om vi vill." så får jag ett trevligt litet sms. (Notera sarkasmen på ordet trevligt.) När han skriker, i sms-form, på mig och förklarar hur han inte vill vara med en människa som inte kan visa känslor. Fine. Ett, han verkar inte känna mig alls helt plötsligt. Två, varsågod, nu slipper han för som jag anser det så om det inte redan var slut så är det definitivt det nu. 

Jag börjar undra om jag kanske helt enkelt inte funkar med killar. Jag har ju sagt förrut att jag egentligen är så fed up på dem och önskar att jag bara kunde hitta en trevlig tjej istället. Inte för att jag säger att det då automatiskt skulle fungera bättre. Men det är nåt med just killar och deras sätt att tänka och handla som jag bara inte kan förstå mig på. Och som jag är så jävla trött på. Jag vet att jag alltid säger det efter ännu en kille, men jag vill inte ha med killar och göra längre. Iallafall inte på hela sex/fling/förhållande/blabla-sättet. Nu är det slut med det. 

Ibland önskar jag verkligen att jag var helt lesbisk. 

vart tog jag vägen nu då?

Och sen är allt annorlunda än en gång. 

För en månad sen kändes allt underbart och fantastiskt och otroligt. Ännu en gång hade en man plötsligt dykt in i mitt liv och fått mig att glömma alla önskningar, tankar och drömmar. Han var bara där och var underbar och fantastisk och jag trodde att jag hittat något jag aldrig hade trott jag skulle hitta.

Sen ändrades allt förstås, precis som det alltid gör. Nu, efter bara en och en halv månad, är allt bara bråk och irritationer och tankar om hur snart det kommer ta slut. För det kommer det göra, det är jag övertygad om, och snart förmodligen. Jag har verkligen insett att jag inte kommer kunna vara med honom särskilt länge till, och absolut inte livet ut... Det är för mycket som inte passar, för mycket som inte stämmer, för mycket jag irriterar mig på.

Och som alltid börjar jag fantisera om tjejer igen, och undrar var alla tankar jag hade åt det hållet tog vägen...

Än en gång låter jag en killes charm och det "naturliga, enkla valet" ta över och få mig att glömma mig själv lite grann. Få mig att glömma att det kanske inte är det här jag vill ha. 

Det verkade bara så enkelt, så rätt. Men det gör ju lätt det när någon visar intresse och man tänker att denne någon kanske är nåt, kanske är någon som andra kommer tycka om och godkänna. Jag varnade mig själv för detta. Jag visste att jag har en svag punkt när någon visar intresse för mig. Men jag lurade mig själv, sa att denna gång var det annorlunda. Och det verkade det vara, iallafall i början. Han var så annorlunda en mina tidigare, han var speciell. Men nu känns det inte så längre. Det känns som jag är fast igen. Fast i ett förhållande där för mycket känns som mitt fel. Och så orkar jag inte ha det.

Vi får se när det tar slut. Jag åker utomlands om några dagar och är borta i två veckor. Det blir bra med lite distans. Och så ska jag klippa av mig håret innan dess. Så att jag får känna mig som mig själv igen :p

Jag önskar att jag kunde lära mig att lyssna på mig själv......

plötsligt händer det...

Och plötsligt känner jag mig så skyldig och dum. För plötsligt har jag hamnat där jag inte trodde jag skulle hamna, och en massa saker jag inte trodde var möjliga har hänt.

Jag är kär igen. Det tror jag iallafall. Och jag går omkring och fånler och fnittrar som vilken liten korkad bimbo som helst. Men denna gången är det faktiskt annorlunda. Denna gången är det som att jag är med i min alldeles egna film.

Allt gick så snabbt. Samtidigt märker jag hur det nästan är en månad sen jag skrev mitt förra inlägg och jag känner mig lite skyldig för det. Både att det gått en månad sen jag skrev, och vad jag skrev om. För ja, allt jag skrev är sant, och allt var vad jag kände då. Men inte vad jag känner nu. För det hände ändå. Jag hittade någon jag inte visste fanns. Eller snarare inte visste funnits framför mina ögon i flera månader. Jag hade bara inte sett vad som faktiskt fanns där. Vilka möjligheter som fanns. 

Plötsligt hittar man någon som man känner sig trygg med direkt. Någon man känner sig hemma hos helt enkelt. Som att man har väntat så länge och saknat varann så länge och så plötsligt är man där hos varandra och allt är sådär overkligt underbart som man alltid drömt om. Och ändå inte... 

För så har man också gråtit mer de senaste två veckorna än man har det senaste året. Inte pga förhållandet, utan pga tryggheten man plötsligt har att släppa fram alla dumma känslor som legat och gömt sig och väntat på rätt tillfälle att slå till. Men nu är det på nåt sätt ok att de känslorna kommer fram, för det finns någon där att ta emot när man faller, någon som tröstar när man gråter och någon som verkligen, verkligen lyssnar. Lyssnar på det sätt man ska lyssna, utan ord men med ögon. 

Och så undrar man hur det är möjligt. Att hitta den man så länge letat efter. Självklart är sen den personen inte alls i den storlek eller form som man trott. Inte heller hittade man varann på det sätt eller ställe man trott. Men det är väl så det ska vara. Så det alltid är...

usch för luftballongens trassliga rep

Varför är det så att när man verkligen bestämt sig för något, som att man vill ge sig ut på en helt ny upptäcktsfärd, så kommer något från den gamla och sätter häftstift i luftballongen (ville inte säga "käppar i hjulet":P)

 I mitt fall betyder detta min nya sökning i flatvärlden, och häftstiftet är att en kille i min skola har börjat visa intresse för mig. Jag tror iallafall att det är så, är så det verkar. Och jag skulle gärna lära känna honom och vara hans vän, men inte nåt annat. Har verkligen "stängt av" den delen av mig själv nu, eller vad man ska säga. Och detta har skett helt omedvetet. Jag känner bara inget intresse för killar för tillfället.

Men tyvärr är det ju just detta som hänt för. Jag på jakt efter en tjej, och så kommer en kille in i bilden och stör. Och jag har ju då tänkt, "oj, här är någon som verkar gilla mig! Det händer inte så ofta, det är nog bäst att jag gillar den här personen också då och att vi blir tillsammans för jag kommer nog inte hitta nån annan som gillar mig." 

Har insett ganska nyligen att det är såhär jag måste ha tänkt.

Jag har aldrig varit en "populär" tjej som har en massa killar efter sig. Men jag har alltid haft pressen av att skaffa en kille, och då när det har varit någon som plötsligt visat intresse så har jag tydligen blivit kär i denne. Utan en enda tanke på att det förmodligen inte ens var en kille jag ville ha. De tankarna har alltid kommit sen, när jag redan trasslat in mig. Då kommer det fram, att jag egentligen ville ha en tjej, och att jag alltid har tänt mer på tjejer. För det kan väl inte vara rätt när man ibland behöver tänka på en tjej för att bli upphetsad, när man egentligen ligger bredvid en kille?

Och nu hade jag bestämt mig för att inte trassla in mig på det viset igen. Då kommer självklart en ny kille och visar intresse och de dumma tankarna kommer igen. Om hur sällan det händer och hur han kanske är en bra kille att vara med. Men jag vet ju innerst inte att det inte spelar någon roll hur bra han är, för han är fortfarande en kille. Tror jag behöver förstå det lite grann.

Och sure, man kan argumentera att allt jag säger är dumt, för jag är ju bi och "är det då inte så att man faller för personen och inte för könet?" Jo, visst så kan det vara, säger jag då, men ibland när jag tänker tanken på att vara med en tjej, och få henne att njuta, så skiter jag i det för jag vill verkligen bara vara med en tjej just nu. Jag vill veta hur det känns att smeka en kvinnas lena hud och former, jag vill veta hur hon smakar, hur hon låter när man rör vid henne, hur det känns att se henne djupt i ögonen och se vad hon önskar och sedan uppfylla de önskningarna...

...och mellanstadiet, och högstadiet...och vänta lite, ja, gymnasiet också!

Det är märkligt hur man plötsligt kan märka att man tänker annorlunda helt plötsligt. Tänker annorlunda och beter sig annorlunda. Antingen har något nyligen hänt i ens liv, eller håller fortfarande på att hända, som kan få en att gå omkring helt ofokuserad hela tiden och inte tänka på något annat än vad man kan göra åt saken. Ska man ge upp allt annat i sitt liv och bara ta hand om detta? Det är ju ändå något så extremt viktigt. Och ibland känns det så, vad spelar plugg och jobb för roll just nu? Detta är större än så. Plus så kan man ju ändå inte riktigt koncentrera sig på nåt annat. Förutom när jag som vanligt bara går in i mitt transliknande tillstånd och bara gör allt det där jag behöver göra och nästan ingen märker att jag egentligen är någon helt annanstans. Det märkts bara om man tittar på mig när jag inte gör något. För då spacar jag bort, sitter ihopkurad på en stol, mitt i ett tomt klassrum och bara väntar på att lektionen ska börja igen så att jag kan hoppa in i transen och sen komma därifrån. 

När såna saker händer i ens liv kan det också resultera i att inget blir gjort ändå. Eller att man sätter sig för att blogga om en helt annan tanke som lyckats ta sig igenom alla grubblerier och tankar som försöker göra sig hörda i rusningen i ens huvud, och så märker man plötsligt att man skriver om detta istället. 

Sen finns det de där sakerna i livet som är annorlunda helt plötsligt bara av att man vill det. (Det var detta jag tänkte komma till.) Som att man plötsligt märker hur man ser på tjejer och killar på ett helt nytt sätt. På senaste har jag märkt hur min uppmärksamhet för folk omkring mig verkligen har bytt riktning. Istället för att spotta killar som kanske eller kanske inte ser okej ut, så håller jag koll på nästan alla tjejer jag ser. Försöker lista ut läggningar genom hår, klädstilar, smycken, hur jag ser på dem, hur de ser på andra runt omkring sig, hur de beter sig osv osv. Och samtidigt har jag totalt tappat intresset och den sökande blicken för män. De går bara osedda förbi nu. Utom ibland när jag ser någon och tänker, "den killen skulle jag säkert tyckt vara snygg för några månader sen". Och såna tankar är också nya och annorlunda för mig. De fick mig t.o.m. att börja undra varför jag brukade tycka att de killarna var snygga. Var det för att jag faktiskt tyckte det, eller för att jag fått för mig att jag BORDE tycka det och därför intalade mig själv undermedvetet att jag tyckte det? Kan det vara så? Att jag har blivit hjärntvättad av detta heterosexuellt dominanta samhället och tänker att dem och dem BÖR jag tycka är snygga, sexiga och heta? Det är dem jag SKA vilja ha sex med? Och dem som jag SKA flirta med och låta dem stirra ner i ens urringning på jobbet eller tafsa en på rumpan när de kramar en? Om detta är sant blir jag rädd. Rädd för vad för grupptryck man blir utsatt för utan att egentligen vara medveten om det. 

Detta får mig faktiskt att tänka tillbaka till grundskolan, lågstadiet, när det var dags att bli kär i folk "på riktigt". Man hade ju knappt upptäckt sig själv eller vad kärlek överhuvudtaget var eller betydde. Och så plötsligt ska man vara kär i någon också. Och det var aldrig "ÄR du kär i någon?" utan det var "VILKEN KILLE är du kär i?" direkt. Man hann ju inte tänka nåt annat än, "oj, så jag måste vara kär nu, och det måste vara en kille, och så måste det vara en kille i klassen, och då måste det ju vara någon som man kan vara kär i utan att någon annan tycker att man är konstig eller dum i huvet så då...." Det slutade med att jag sa att jag vara kär i fyra killar samtidigt. That's right, fyra! Vet inte hur det gick ihop riktigt. Men kär i dem, det var jag, det visste jag ju! 

Och sen fick man gå runt på rasterna med ryggen mot husväggen hela tiden, och då menar jag tryckt mot husväggen, för att ingen av killarna skulle komma fram och ta en på rumpan. 

*Suck* lågstadiet...

jag älskar er, det är därför jag känner såhär

Och när man har de där riktigt jobbiga dagarna när man bara vill springa skrikandes därifrån, det är då man önskar att man hade någon att springa till. Någon som stod med öppna armar, redo att fånga en, och som sa "Kom hit älskling och låt mig hålla om dig, så kan du, iallafall för en stund, få känna dig trygg och slippa tänka på allt det där jobbiga!"

Då vore de jobbiga dagarna lite lättare att ta sig igenom...

"för det var ju inte förutsägbart att de skulle vara borta när han vände sig om!"

Igår var jag äntligen tillbaka på gymmet igen. Var för länge sen och det märktes. Men så har diverse jobb, halsar som flussar, tröttheter och skakande hjärnor stått i vägen. Men det var skönt att få träna igen, och ha alla diskussioner med Drottningen som man bara har när man springer på varsitt löpband och ser Smallville utan ljud på tvn som hänger där på väggen. Sen är det alltid lika kul att se vad andra pysslar med, eller snarare att höra hur andra låter när de tränar och tänka tankar om vad man hade trott att de gjorde om man bara hört det utan att veta var de befann sig. Och så kan jag inte sluta le smått för mig själv åt de stora starka männens blickar när de ser oss stretcha varann, och undra vad de tänker då, för vi vet hur icke-normalt och "nyskapande" det ser ut.

Nu sitter jag här och räknar minuterna tills jag måste till jobbet, och tänker på allt jag borde hinna med innan dess. Samtidigt plockar jag bort små gröna trådar som finna överallt på sängen och nu på mina kläder, och hoppas att jag inte ska hitta nån kvarglömd knappnål i sängen också. Detta alltså efter att jag igår dumt nog valde att sitta på sängen och påbörja syendet av mina kläder till pjäsen, inget annat. Och där är självklart ännu en sak jag borde hinna med innan jobbet, att fortsätta sprätta och faktiskt börja sy. 

Och så sitter jag här istället, nyduschad, och räknar blåmärken efter veckans lektioner och är väldigt medveten om vilka muskler som snart kommer börja skrika i träningsvärk. Men de är nog snälla nog att vänta med det tills det att jag är på jobbet och måste röra på mig hur ont jag än har. 

Men nu har minuterna minskat och jag måste åtminstone hinna med att äta något och klämma i mig i några av mina jobbkläder, som alltid får mig att känna mig som någon annan än mig själv.

dans+dans+jobb=muskelknutar

I lördags blev det utegång för första gången på länge för min skull. Vi skulle fira att jag och två av mina kompisar fyllt år nyligen. Så vi var ett gäng som drog ut, inklusive Ex R som på vissa sätt tjatade sig till att följa med. Jag tyckte det var lite jobbigt, men gick med på det med löftet om att få vara ifred och göra vad jag ville med mina kompisar. Och det jag ville var att dansa. Vilket också var vad jag gjorde praktiskt taget hela kvällen. Tror jag var den enda i gänget som var uppe nästan hela tiden. Fick flera gånger frågan "vart tog du vägen?" och svaret blev alltid "jag dansade!" Och som vanligt när man går till köttmarknader så har man minst en kille på sig hela tiden, ibland fler. Och det hade jag. Först var det en kille som slängde sig på mig praktiskt taget och vägrade sluta vara på. Till slut blev jag räddad av min vän Fén, vilket då självklart resulterade i att han hoppade över till Mumin och så fick vi hjälpas åt att rädda henne. Helt räddade från den killen blev vi av ett gäng 18-åriga killar, och sen blev jag räddad från en av dem av två asköna tjejer som började dansa, ganska intimt faktiskt, med mig. Och det var när jag dansade med den ena av dem, den som var mest på, som Ex R självklart gjorde sitt enda besök på dansgolvet under kvällen. Blev ganska kul att höra hans reaktion på att jag dansade på det viset med en tjej. Och sen ännu roligare när han fick reda på att jag bytt nummer med henne. Detta efter mycket tjat från Fén som praktiskt taget knuffade mig fram till tjejen för att fråga.

Så det blev första gången jag bytte nummer med en tjej på det viset. Vet ännu inte säkert om hon faktiskt är lesbisk, men jag fick ju helt klart en del vibbar från henne när vi dansade. Samtidigt gav hon mig helt andra vibbar när jag föreslog att vi skulle byta nummer. Då såg hon mer lite fundersam och tveksam ut, som att hon var rädd att hon gett mig fel signaler. Så jag vet inte om jag kommer kontakta henne. Men det var kul att dansa med henne och jag skulle iallafall inte ha något emot att göra det igen.

Natten var kul, men resulterade i att jag var hemma halv fyra på morgonen och skulle upp vid åtta för att åka till jobbet. Min rygg var helt paj den dagen. Först dans i musikvideon på fredagen, sen dans ute hela kvällen, och sen jobba i sju timmar. Och det var lönehelg, vilket är lika med kaos. Så det är ju bara att föreställa sig hur jag mådde när jag kom hem i söndags. Vill inte ens veta hur många muskelknutar jag hade vid det laget. Vid åtta började ögonlocken att kännas tunga, och det var dags att duscha och sova för att orka upp före sju nästa dag för skola och jobb till åtta på kvällen. I detta fall jobb som mest innebar att göra iordning den hög vi brukade kalla butik, efter den kaotiska helgen.

bli teaterbesökare istället!

Igår var jag och såg Edvard den andre på Stadsteatern, med Rikard Wolff i huvudrollen. För er som inte vet det, så handlar pjäsen om kungen Edvard den andre som var bög och hade manliga älskare och hur detta påverkade hans liv som kung. Så där satt hela publiken, majoriteten var självklart pensionärer som vanligt, bara några meter från två män som passionerat rullade runt på golvet och hånglade, och känslan var att det var det mest naturliga i världen. Och alla förfärades av hur hemskt Edvard behandlades för att han var bög och ville vara med den man han älskade.

Samma morgon läste jag i metro om det homosexuella par som misshandlades på t-centralen bara för att den ena mannen lade sin arm runt den andre. Varför kan inte hela samhället vara som teaterbesökarna och tycka att det är helt naturligt med två personer av samma kön som älskar varann och inte vill dölja det för resten av världen?

Han lade sin arm runt honom! Inget mer. Varför förtjänar det en misshandel? 

Och samma dag som det står i tidningen kunde man alltså se denna underbara pjäs där ALLT hångel var mellan olika män. Ok, i en scen hånglade en man med en kvinna, men den kvinnan spelade man i pjäsen! Vilket också är något som förgyllde pjäsen, att flera av de manliga rollerna spelades av kvinnor. Och lustigt nog var det de "tuffaste" männen. Och pjäsen var underbar, och Rikard var underbar, och jag och min syster satt och skrattade och log hela tiden, och sken upp varje gång Rikard tittade på oss. Men så satt vi längst fram också, och skrattade nog mer än många andra. För vi tycker verkligen att han är underbar och beundrar honom som skådespelare, och det var inte heller första gången vi fick honom att le åt hur mycket vi log.

Så där sitter en massa människor och ser en bög spela bög i en pjäs med homosexualitet som mittpunkt, och bara några tiotal meter bort blev två män misshandlade för att de var bögar. Ser någon mer än jag hur fel det är? Förlåt om jag tjatar men jag kan inte riktigt komma över det. Han lade bara sin arm runt honom! Och då hoppar de där killarna på dem och misshandlar dem både på tunnelbanan och sen vidare ut på perrongen! Varför?!

De borde ha gått på teater istället....

en massa av "tänk om"s

Satt ute i solen för en stund sen, bredvid min syster som låg och solade för första gången i år, och skrev praktiskt taget ett helt blogginlägg i huvet, med en massa smarta tankar och funderingar. Tyvärr var jag tydligen inte smart nog att komma ihåg det :p

Därför får jag nu skriva ett mindre genomtänkt inlägg om vad jag kom och tänka på häromdan. Då mindes jag plötsligt den där tjejen som jag faktiskt flörtade med under den termin jag läste engelska på universitetet. Hon gick i min klass, en liten söt asiatisk tjej med ett underbart leende och ett underbart hår, och som jag minns det så var det på första lektionen som vi arbetade ihop. Man skulle intervjua varann och sen redovisa detta för klassen, eller något sådant. Och vi kom bra överens och satt och log mot varandra hela tiden. Det var detta som sedan fortsatte resten av kursen. Varje gång vi såg varann så klövs båda våra ansikten av stora leenden. Jag ertappade även mig själv med att sitta och stirra på henne under lektionerna en hel del, och ganska ofta möttes mina blickar av ännu ett av dessa glada leenden. Men det var också allt som hände. Insåg väl inte helt fullt då vad det innebar, och vad det skulle kunna innebära. Jag minns däremot att jag några veckor efter kursen länge funderade på att ringa henne, med hjälp av klasslistan med allas nummer som vi fått, men jag visste inte vad jag skulle säga, så detta blev aldrig av. Nu i efterhand inser jag mycket klarare hur dumt det förmodligen var, för jag tror att det faktiskt var något där, eller i alla fall kunde ha blivit något. Och hade det blivit det, så kanske jag mycket tidigare insett vad jag egentligen vill och sluppit de närmaste åren i mansdjungeln med alla vandrade pinnar (vilket alltså är mitt nya smeknamn för heteromän, tycker det är ganska passade faktiskt) och ständigt bli indragen i dans eller nerdragen i knän av killar som jag annars inte skulle närmat mig frivilligt. 

Men nu måste jag duscha, för att sen åka iväg och klä mig i färgglada trikåer för att vara med och dansa i en musikvideo. Som vilken vanlig fredageftermiddag som helst! :D

lite mer om att komma ut..

Satt nyss försjunken i brudens hemliga, när något jag läste fick mig att tänka på en diskussion jag haft med en av mina systrar vid åtminstone två tillfällen, det senaste häromdan. 

Hon frågade helt enkelt varför man gör en sådan stor grej av att komma ut. Hon har svårt att förstå varför man ska ta tiden på sig att berätta för folk vilken läggning man har. På sätt och vis är det ju gulligt i tanken att det vore bättre om man slapp berätta det om och om igen och folk kunde förstå det ändå, men så är inte världen, förklara jag för henne. Om man inte berättar vad man är så antar folk oftast att man är hetero.  Och det vill man ju inte. Plus, sa jag sedan, så är det ju en process man själv går igenom, att själv inse vad och vem man är. Då vill man ju självklart dela det med de man har omkring sig. Man vill ställa sig på ett berg och skrika ut "jag vet vad jag är och jag är stolt över det!"

Första gången vi hade den diskussionen var nämligen när jag kom ut, och började berätta för mina vänner att jag var bi. Då kunde min syster inte riktigt förstå varför jag gjorde en sån grej över att berätta det för dem. Då svarade jag henne: "men om jag inte berättar så vet de ju inte vem jag egentligen är. Varför ska jag vara den enda som vet det?" Jag hade ju då gått igenom en lång process av tvekande och trevande och äntligen kommit fram till att ja, det är så här det ligger till. Jag var äntligen helt säker, och då ville jag inte gå omkring och hålla det för mig själv längre. Och det är nog så många andra också känner.   

Sen har vi ju hela den biten, som jag tycker är intressant, att se hur personer reagerar när man berättar något sådant, och se vilka som ändrar sin attityd mot en och vilka som inte bryr sig (på ett bra sätt inte bryr sig, alltså att man kan ha vilken läggning som helst och de kommer fortfarande att älska en). Och vilka som säger som en av mina vänner: "Ja! Kan inte du skaffa en flickvän då? Jag har alltid velat ha en lesbisk kompis!"

"jag är bisexuell, mamma"

Skulle det kunna vara möjligt att en dag vakna upp och inse att man är lesbisk, efter 22 plus x år som först hetero och sedan bi? Jag vaknade ju en dag och insåg att jag var bi med en större dragning till tjejer än killar. Skulle det kunna vända helt? Eller är jag nu för alltid fast i att fortfarande ha ett intresse för killar med? Ett intresse jag helst skulle vara utan. Det var ju efter en kort historia (och då menar jag kort, tror det var tre dar) med en kille, som jag matchade så dåligt med som en nyckelpiga matchar en hund, som jag till hundra procent insåg att det var bi jag var, och ett sådant bi som helst vill dela sitt liv med en underbar kvinna bredvid sig. Lustigt hur det kan te sig så att det är killarna i mitt liv som får mig att längta efter tjejerna jag vill ha i mitt liv. Men nu har jag iallafall äntligen tagit ett beslut att göra något åt mina önskningar. Det har ju visat sig att jag skulle klara av det här med att "leva i den lesbiska världen". När jag kom ut till mina bästa kompisar t.ex. så blev de inte ett dugg förvånade, en av dem sa till och med att hon vetat det länge. Det gjorde mig bara glad.

Eller när jag berättade för Henne, hon som var den första tjejen jag någonsin ville vara med, att det var så jag hade känt det, att det var just hon som fick mig att börja fundera över min läggning en gång för miljoner år sedan. Hon som fick mig att misstänka att jag kanske t.o.m. var lesbisk. När jag för nästan två år sen, alltså många år efter att jag känt allt det, berättade för henne om detta, att hon var den första, så log hon och berättade att om hon hade varit lesbisk eller bi eller liknande så var jag den enda tjej hon kunde tänka sig att vara med, och sen lutade hon sig fram och vågade för första gången pussa en tjej på munnen. Nu är det visserligen så att detta inte betydde något vidare än så. Jag hade inte kvar de känslorna för henne längre och hon var och är fortfarande helt hetero, men det var stort för mig iallafall, jag fick en liten bekräftelse på att jag var på rätt väg att lista ut vem och vad som är mitt rätta jag. 

Tänkte bara slänga in att gårdagen blev lyckad och resulterade i att jag nu totalt har försjunkit mig i Sara Lövestams bruden-värld. Hennes två böcker var nämligen en väldigt önskad present som min underbara mamma hade lyckats skaffa mig. Min mamma är en av de få som jag kan prata öppet med om alla mina tankar om tjejer och läggning och önskningar om framtiden. Och det är skönt att ha en sådan mamma, en sån vars reaktion till "jag är bisexuell, mamma" är "jaha, vad trevligt" :)

födelsedagsfirande och tjejtankar

Så var man äldre igen :p

Häromdan fyllde jag 22. Tyvärr blev det inget firande då, eftersom jag har fått halsfluss, igen. Var bara två månader sen jag hade det sist, men visst, varför inte få det igen? Det visar ju bara på min vanliga otur. 

Som tur var kom jag till läkaren ganska fort den här gången och fick penicillin i lördags. Så nu har jag ätit det i sex dar, så smittar inte längre eller nåt sånt, men känner ändå av att jag har det i kroppen. Har ingen vidare ork osv. Blir typ helt slut av att vara i skolan några timmar. Som i tisdags när jag bara kom hem och somnade på soffan nästan direkt. Sen satt jag visserligen och spelade The Sims med min älskade syster resten av eftermiddagen och kvällen, så jag fick en lugn kväll iallafall.

Men ikväll, alltså om några timmar, så blir det lite firande för mig iallafall. Lite middag, och jag har stått och bakat brownies och bullar, så det ska förhoppningsvis bli trevligt. Mina systrar ska komma hit, och min allra bästa kompis, Mumin, som är som en till syster.

Jag märker hur jag börjar bli nästintill besatt av tanken på att vara med en tjej. Har börjat tänka på det sjukt ofta. Hur det skulle vara, hur det skulle kännas, hur folk skulle reagera omkring mig osv. Men just tanken på att ha en tjej bredvid mig som är något mer än en vän, får mig att nästan få ont för att jag vill ha det så mycket. Sen vet jag fortfarande inte hur jag ska "hitta" denna tjej, men det löser sig väl nog tillslut hoppas jag. Är det nåt jag har lärt mig så är det att man inte hittar någon fören man har slutat leta :p

Så jag får helt enkelt inte leta alls, så kanske hon en dag står där framför mig och ler, vem vet?

Jag har verkligen tänkt mycket på det där med hur det skulle vara till skillnad från att ha en pojkvän. Jag tror jag skulle trivas bättre och slippa alla, "hur i helvete tänker killar?" tankarna. Jag har alltid känt mig mer bekväm runt tjejer och känner att dem kan jag faktiskt förstå, både dem och hur de tänker. 

Så nu är det bara att hoppas, försöka att inte leta eller tänka för mycket, utan bara leva och låta saker ske. Eller nåt. 

helt ologiskt

Ja vad ska man säga? 

Igår fick vi rollerna. Jag går en teaterutbildning där vi har börjat jobba på en pjäs som ska sättas upp framåt sommaren, och igår fick vi alltså reda på vem som skulle få spela vilken roll. And guess what, jag fick huvudrollen! Man ska väl egentligen säga "den kvinnliga huvudrollen" eftersom det finns en manlig huvudroll också, men det är faktiskt min roll som är den stora huvudrollen och den som pjäsen  är uppkallad efter. Jag blev ärligt talat lite chockad över detta men samtidigt väldigt glad förstås. Det kommer bli en utmaning, men en kul utmaning. Jag har fått en känsla av att min lärare verkligen gillar mig, kanske därför som just jag fick rollen. Han har däremot en tendens att kritisera mig ganska mycket, inte negativt utan mer rekonstruktiv kritik som att jag måste jobba med min hållning, även detta får jag en känsla av att han gör för att han gillar mig och vill att jag ska förbättras som skådespelare. Jag hoppas verkligen att det är så. 

För er som inte redan upptäckt detta ska jag meddela att facebook är farligt och kan bli beroendeframkallande :p Har just nu en "tävling" med min syster om vem som kan skaffa mest vänner. Jag lyckades faktiskt höja mitt antal med 11 pers bara från igår, och har fler jag väntar svar på, så det tyckte jag var kanske duktigt gjort av mig. Eller nåt. Gud, vilken nörd jag låter som just nu... Se bara vad facebook gör med en. Se upp! 

Och över till nåt helt annat igen. Snön kom igen igår. Vad arg jag blev då. Det är ju den 9e april, och våren var ju på väg! Blommorna hade börjat komma, fåglarna kvittrade så fint, de flesta hade bytt till vårjacka och satt sommardäck på bilarna. Och jag fyller ju år om några dar, det ska inte vara snö ute då. Jag minns en gång när jag var liten, fyra eller fem år, då jag faktiskt sprang omkring barfota i en söt liten sommarklänning på min födelsedag. Ser inte direkt ut som om jag kommer kunna göra det i år. Ok, ok, jag vet, jag bor i Sverige, jag ska inte förvänta mig något annat. Speciellt inte i april. Annars hade vi inte haft något som heter aprilväder. 

Nej, nu vet jag knappt vad jag skriver längre, känns som hela det här inlägget är helt ologiskt. Men så är det ibland, speciellt när man är lite yr och snurrig i huvudet.

och så blev man sjuk

Vaknade igår och mådde bra, eller åtminstone som vanligt. Gjorde mig iordning, åkte till jobbet och jobbade. Efter några timmar började jag må illa. Riktigt illa. var tvungen att gå bak på lagret och ställa mig och andas lugnt i rädsla för att jag skulle spy över hela golvet. Trodde det blev bättre, drack lite vatten för att lugna ner magen. Detta visade sig förstås vara det dumaste jag kunde gjort. Vattnet gjorde mig bara mer övertygad om att jag skulle spy, så jag fick be min kollega att få sätta mig ner och vila en liten stund. Där satt jag och använda all min viljestyrka åt att inte spy. Då kommer självklart chefen. Som tur är har jag en snäll chef som såg hur dåligt jag mådde och föreslog att jag skulle lägga mig ner istället. Eftersom det inte finns så mycket att ligga på, ställde jag ihop tre stolar och la mig över dem. Min kollega kom och gav mig en halsduk att använda som kudde. Sen låg jag där, i över en halvtimme, och mådde illa och hela rummet snurrade runt mig. Efter ett tag mådde jag lite bättre och jag började frysa lite, så jag satte mig och åt lunch för att hoppas på att det kanske var hunger. Det kändes bättre en stund, sen började jag frysa ännu mer och skaka. 

Så det hela slutade med att min mamma fick komma och hämta mig med bilen, en annan av mina kollegor var tvungen att komma in istället för mig och jobba på sin lediga lördag, och jag låg hemma och såg på Vänner och Sex and the City resten av dagen. Detta resulterade även i att jag är hemma idag och chefen blev tvungen att jobba mitt pass. Jag är sjuk helt enkelt. Vet inte vad för sjuk däremot. Trodde på influensan, men jag har ingen feber så det kan det inte vara. Men men, jag har marsmallows bredvid mig i en skål så jag kan väl inte klaga. 

Oj, det där blev mycket snack om min sjuka helg. Kanske inte så intressant att läsa. Såg att min blogg har fått komma med på listan HBTQ-tjejer som bloggar och det är jag jätteglad och tacksam för! Var ju den sidan plus brudens blogg, numer Sara Lövenstams blogg, som fick mig att bestämma för att starta denna blogg :) Så tack ska ni ha. 

Men nu försvinner jag nog in i New York-livet med alla sin sexproblem snart igen. (Egen tolkning på vilken av serierna jag väljer...)

döda kvalster och diskutera

Det känns så jäkla skönt att städa. Detta är förstås något jag är dålig på att få mig själv att göra, men när jag väl gör det så gör jag det ordentligt! Jag får alltid en sån sjuk tanke och tillfredsställelse när jag dammsuger mattorna. Jag tänker nästan alltid: "Haha, dö kvalster dö!" Vilket kanske visar på en sadistisk sida av mig själv som jag knappt visste att jag hade. 

Men nu är det så skönt här inne. Det är rent och dammfritt. Det går att gå på golvet utan att hoppa över saker, det går att andas luften, min säng ser läskigt inbjudande ut och så är jag helt nyduschad, för det finns ju inget härligare än att lägga sig, helt nyduschad, i en helt nybäddad säng.

Nu låter det kanske som att jag är värsta slusken som inte städar eller håller rent. Det är jag inte. Det är bara så att jag på senaste har haft så fullt upp med skola, jobb och privatliv att jag faktiskt inte haft varken tid eller ork att städa. 

Hamnade i en ganska intressant diskussion idag vid middagen. Detta är visserligen inget ovanligt i min familj, middagsbordet är den plats vi diskuterar de mest bisarra saker vid. Och det är alltid lika kul när vi har gäster, speciellt killar, och där sitter vi döttrar och snackar öppet om sex med vår mamma. Aldrig direkta detaljer förstås, men vi är väldigt öppna och har alltid varit det. Idag iallafall kom vi in på samtalet om långa och korta killar. Min syster pratade om hur hon föredrog långa killar, men att många, inkl hon själv, ändå alltid faller för de korta komiska killarna. Mitt bidrag till diskussionen blev då: "Men JAG vill inte ha någon lång kille. Jag vill ha en söt tjej istället." Och där bryr jag mig faktiskt inte det minsta om längd :P På nåt sätt känns det tyvärr som om min syster inte tror på att jag någon gång kommer att skaffa en tjej, vilket förstås kan vara förståeligt eftersom jag aldrig haft någon heller. Men sen sa hon ändå att det skulle vara coolt att säga "min syster och hennes flickvän". Så det är väl ändå något. Därifrån kom vi självklart in på ämnet om min mormor och morfars reaktioner när de får höra att jag skaffat en flickvän. Själv tror jag inte att de skulle förstå vad det var vi menade. De skulle säkert tro att jag bara pratade om en ny tjejkompis eller nåt. De är lite blinda när det gäller saker som homosexualitet och sex. Ändå var det faktiskt de som en gång gav mig Fucking Åmål i present, och min morfar som kände sig manad att berätta att den handlade om två lesbiska tjejer. (Min morfar har en tendens att alltid ge sig in i en lååång förklaring av saker, som om man nyss kommit till jorden eller nåt. En gång fick jag genomgå en timmes förklaring på vad en frågesport är för något!) Så de vet ju att det "existerar" men jag vet inte hur de skulle reagera om det plötsligt fanns i deras egen lilla värld. 

Jag börjar nästan känna mig mer och mer eggad att ta mig in i den "lesbiska världen", har bara väldigt dålig koll på hur. Kändes som att detta är något. Att starta en blogg och skriva om mina tankar och funderingar. Kanske få svar på några av mina frågor. 

kvinnor kan

Jag känner mig egentligen som en ganska tjejig tjej. Jag gillar att sminka mig, klä mig i kjol och klänning och gillar så kallade "tjej-serier", som Sex and the city. Samtidigt har jag väl en del pojkflick-egenskaper också. Jag trivs t.ex. mycket bättre i kort hår än långt (fastän jag har långt nu, väldigt långt och håller på och blir galen, men har många runt mig som praktiskt taget skulle gråta om jag kapade av det :P), jag bryr mig inte om ifall folk ser mig osminkad, jag föredrar oftast bekväma kläder (jag älskar udda kläder och knäppa outfits), och p.g.a. att jag lever i denna mansfria familj så kan jag mycket av det där som är "mannens uppgift". T.ex. så njuter jag nästan varje gång jag åker med mamma till soptippen, eller återvinningscentralen är väl det rätta namnet nu, för där är det nästan alltid bara en massa stora starka män och några stora starka kvinnor syns ibland. Och så kommer vi där, mamma, som visserligen ser ganska stark ut, men även är snygg och ser inte ut som en "arbetar"-kvinna, och så jag, en kort liten smal sak som springer omkring med alla kartonger och kassar och lådor mitt bland alla stora män. Det måste ju se ganska komiskt ut, men jag älskar det, skulle inte kunna tänka mig att ta hjälp av män för att göra sånt jag klarar så bra själv. Och så har vi varit länge i min familj, jag har fått växa upp med att klara av saker själv. Jag har helt enkelt fått lära mig att kvinnor kan de också!

oj vad mycket man har att tänka på nu...

Idag var en väldigt trött dag.

Ibland går man runt och förstår inte riktigt vad man själv egentligen håller på med. Man hör ibland den lilla rösten som förtvivlat försöker berätta just detta, men så fort den börjar prata stänger man av och låtsas inte om den. Vilket är riktigt illa. En annan sak är det när det är en annan människas röst som säger de där sakerna rakt ut. "Vad håller du på med? Det här kommer bara sluta med att du mår dåligt." Detta fick jag äntligen höra idag och insåg då att den situation jag för tillfället har med mitt senaste ex förmodligen är oerhört dumt och skadligt för oss båda, men förmodligen mest för mig. Såhär är situationen. Mitt ex (som tyvärr är en kille, vilket denna blogg helst inte ska handla om, men bear with me, hittar förhoppningsvis snart tjejer att skriva om :) ) går igenom en svår tid just nu och behöver allt stöd han kan få. Tyvärr innebär detta mer än det borde. Vi är inte tillsammans igen, samtidigt är vi inte "bara kompisar". 

Det jag däremot förstod idag, tack vare min kära kollega som fick mig att inse en hel del på vår gemensamma lunch idag, att vad jag håller på med är väldigt dåligt för mig själv. 

Hela vad-vi-nu-har-för-nåt går ut på att han mår dåligt och behöver tröst och uppmuntring. Vilket förstås betyder att jag, som vanligt, sätter andra före mig själv. Alltså att jag gör allt i min makt för att trösta honom och struntar då fullständigt i mig själv. 

Och detta har jag säkert vetat och känt är fel och dumt och kommer bara sluta i total katastrof och antingen jag eller han eller båda två kommer bli väldigt sårade.

Förmodligen är det också jag som i slutändan kommer må som sämst av detta, eftersom jag just nu gör en massa saker som jag kanske egentligen inte vill (eller som, när jag tänker efter, jag VET att jag inte vill) bara för hans skull, för att jag känner medlidande med honom.

Men idag kom jag som sagt till insikten om att detta måste sluta, helst så snart som möjligt, för detta är inget jag egentligen vill. 

Känns som jag skrivit samma sak typ tjugo gånger, men det är kanske just det jag behöver.

Så jag ska ta itu med detta, så att jag sen kan gå vidare från det här förhållandet helt och hållet. För det är inte ett bra förhållande och inte heller något som jag skulle vilja ge en andra chans. 

och så började man en blogg...

Har länge tänkt att starta en blogg, har även gjort ett tidigare tappert men slutligen patetiskt försök med just en sådan. Men nu har jag bestämt mig. Det är så mycket annat jag vill ska hända i mitt liv så det är dags nu. Vill bl.a. komma in i hela hur-man-egentligen-hittar-en-tjej. För en sådan skulle inte vara fel att ha. Men hur hittar man en? Och hur visar man att man som tjej är intresserad av en annan tjej? Detta är sånt jag inte än har listat ut. Och detta är sånt som nu fyller mina långa dagar på jobbet när jag försöker vara snäll och trevlig och inte strypa kunderna...fastän jag vill, ibland. Speciellt när de inte förstår vad det betyder att inte stöka till hela tiden! Man går där och plockar och plockar efter dem och undrar varför minst 80% av arbetet går ut på att fixa i ordning butiken istället för att faktiskt hjälpa kunder och sälja, vilket man kan tycka är arbetsbeskrivningen. Men nej, folk förstår inte att välter man ner nåt på golvet så plockar man upp det. Suck. 

Så för att överleva på detta jobb så fyller jag mitt huvud med tankar och funderingar på vad jag vill och vad jag önskar att jag hade och att jag var. Detta då förutom när mina kollegor fånar sig med att lyfta upp mig på kassadisken och leka med mitt hår och sätta fast larm på varann och sen putta iväg den drabbade på larmbågarna osv. Jag har ju inte ett händelselöst jobb eller kollegor utan humor iallafall. 

Men ändå kan jag inte sluta tänka på vad jag vill i mitt liv, och vem jag skulle vilja dela det med. Man kan ju tycka att jag borde ha möjlighet att träffa nån när man jobbar i butik, men det är nästan ännu svårare för man kan ju inte direkt börja ragga på sina kunder direkt. Det skulle ju kunna bli hur knäppt och konstigt som helst.

Men nu surrar min dator sådär som den gör när den tycker att den blivit lite för varm, så får nog avsluta här. Med hopp om att jag kommer hålla denna blogg vid liv säger tack, och är du tjej så tveka inte att hälsa ;)