tisdag 30 december 2008

en god jul och ett gott(?) nytt år

Nu börjar 2008 äntligen närma sig sitt slut. Jag säger äntligen efter att jag och Fröken Röd hade en diskussion häromdan om vilket jävligt år detta har varit och att vi nu sätter alla förhoppningar på 2009. Vi hoppas att det nya året kommer bli betydligt bättre. Hoppas utan att riktigt tro är det väl tyvärr. För vi har förvandlats till ett par pessimister. Iallafall när det kommer till förhållanden och kärleken med stort k. Praktiskt taget alla förhållanden omkring oss rasar samman och för oss båda har det inte gått nå vidare på väldigt länge. Så vi har börjat tappa tron på att vi kommer hitta dit någon dag, hitta "den rätta". Däremot hanterar vi det lite olika, Fröken Röd och jag. Jag, eller min kropp, eller mitt undermedvetna eller vad som nu styr sådant har hanterat situationen genom att ta bort minsta spår av sexlust ur mig. Den finns helt enkelt inte där. Jag har absolut ingen som helst lust att ha sex helt enkelt. Eller att delta i något som skulle kunna leda till sex, som att flörta, spana, dejta osv. Fröken Röds sexlust verkar det däremot inte vara något fel på, däremot är hon helt ointresserad i allt som skulle kunna leda till ett förhållande. Ok, vissa skulle säkert här tycka att sex i sig är något som skulle kunna leda till ett förhållande. Men det behöver det nödvändigtvis inte göra så länge man är på det klara med vad som gäller.

Sen var det ju jul med allt som hör därtill. Och det gick väl bra och smärtfritt med både uppskattade julklappar och mindre uppskattade sådana. Men det bästa med hela julen var när jag äntligen fick avslöja min hemliga julöverraskning. För en månad sen var jag nämligen och tatuerade mig. Min allra första tatuering. Den är underbar och otroligt vacker och lätt att dölja. Men jag har behövt hålla den hemlig fram till jul eftersom den är en symbol för min kärlek till Sötnos och för att visa att den kärleken och mitt stöd alltid kommer finnas. Det är bara några få som har vetat om tatueringen och det har varit lite kul att ha den som en hemlighet och kämpa för att inte råka visa den av misstag.
Ögonblicket när det var dags för Sötnos att få se den var ändå det bästa med hela julen. Det blev ett sånt där ögonblick som jag aldrig kommer glömma, speciellt reaktionen och ansiktsuttrycket jag fick se.

fredag 19 december 2008

ja, det var det tydligen

Plötsligt var min utbildning bara klar. Det känns lite tomt nu. Utan att gå dit varje dag och träffa alla underbara människor där. Samtidigt har jag haft några fantastiska år där och lärt mig mer än jag kunnat ana. Avslutningen var fin men sorglig och nu är det väl meningen att man ska gå vidare och göra saker som är ännu mer storslagna än vad man gjorde där. Men just nu känner jag som om jag står inför ett vägskäl som jag inte ens kan se. Jag vet inte hur många vägar som finns eller vart någon av dem leder. Innan jag tänker oroa mig för allt det där så tänker jag fira jul och ta det lugnt i alla fall. Har ju haft så fullt upp nu mot slutet att jag knappt köpt en enda julklapp heller. Vilket betyder att jag måste ut i Stockholms värsta julrusch och försöka överleva med alla värdesaker i behåll :P

måndag 8 december 2008

i really don't know how to choose them...

Var ska jag börja? I helgen var det fest, Mumin skulle firas. Och det innebär att alla var där såklart. För det är på Mumins fester saker händer. Och när jag menar alla så menar jag alla, inkl Sötnos, Drottningen, Exet G, Popcorn och Henne. Sen hade jag bjudit dit Blyger också, så hon kom efter några timmar. Och det var där det började bli jobbigt. Hon var ju inte ett dugg intresserad av att prata eller umgås. Visst hon satt och pratade med folk ifall jag var borta nånstans och hon inte hade nåt val så att säga. Men om jag var där så hängde hon bara på mig heeela tiden! Och då menar jag hängde också. Hon skulle röra vid mig hela tiden, dra i mig, hålla om mig, kyssa mig osv osv. Det verkade vara det ändå som var intressant för henne, att hångla med mig. Och visst det var väl trevligt, men jag hade inte planer att spendera hela kvällen med henne. Det här var alla mina vänner, flera av dem som jag bara träffar några få gånger om året. Och hon ville inte prata med mig heller. Jag försökte starta samtalsämnen några gånger men det slutade alltid i hångel, vilket som sagt var var det enda hon ville. Efter ett tag blev det riktigt påfrestande. Här hade jag vågat bjuda med henne till en fest med praktiskt taget alla mina vänner, efter att inte ha träffat henne på över en månad och så beter hon sig bara respektlöst. Plus så var det första gången jag tagit med en tjej för att träffa mina kompisar och flera av dem visste inte ens om att den möjligheten fanns så att säga. Men värre blev det. Ju längre kvällen pågick, ju fullare blev hon. Till slut var hon så borta att det knappt gick att nå fram till henne. Hon mumlade osammanhängande på tre olika språk och ingen förstod henne överhuvudtaget. Och så höll och på att spilla ut en massa saker över Mumins golv hela tiden, som hon sen inte ens försökte torka upp, utan jag fick krypa runt med en massa servetter och torka så gott jag kunde. Under tiden stod Blyger bara där och tittade på och frågade sluddrande om jag var arg på henne. Efter det höll hon på att somna på mig flera gånger och började fråga när vi skulle gå. Då förstod jag att hon förväntade sig att få följa med mig hem. Som om jag ville ha med en full jäkla brud med mig hem som inte verkar intresserad av mig som person utan bara som ett ligg eller nåt.
Plus så inser jag där någonstans att jag inte kände något för Blyger alls den här gången. Och faktum är att med hur mitt liv ser ut just nu med allt jag har att göra så har inte jag tiden eller orken att starta något nytt. Varken ett förhållande eller något meningslöst strul. Plus så har jag absolut ingen sexlust numer, den brukar försvinna när mitt liv är för stressat och pressat. Så jag kände bara då att jag ville göra allt för att slippa ta med henne hem. För det kändes bara fel alltihop, riktigt jävla fel. Med hjälp av Exet G och Henne så kollade vi upp hur hon skulle ta sig hem och sen gick jag helt enkelt och meddelade henne när bussen gick. Att säga helt enkelt är egentligen att ljuga. Det var skitjobbigt att behöva göra det och hon blev ju så jävla upprörd. Nu var hon som sagt riktigt packad, men hon började alltså skälla ut mig och säga elaka saker om mig osv. Och visst det kanske inte är det schysstaste att skicka hem någon, men samtidigt är det inte schysst att bete sig på det viset hemma hos främmande människor.
Exet G var däremot en ängel hela kvällen. Han hjälpte mig med hela Blyger-grejen, följde t.o.m. med mig ut till bussen med henne, han satt och pratade med mig både innan och efter jag körde hem henne och var ett stort stöd. Det är så skönt att vi är så bra vänner nu för tiden. Det har ju kommit till den punkten att jag inte längre ser honom som ett ex utan som en kompis jag ett kort tag var tillsammans med.
Om man bortser från hela Blyger-grejen så var det en riktigt lyckad fest. Alla var där som sagt och hade sådär kul som bara det här gänget kan ha. Det var kul att träffa alla igen och ta reda på vad som händer i deras liv. Och det var kul att dansa och flumma med Sötnos och Drottningen, mina små partajande älsklingar :) De muntrade verkligen upp mig när Blyger hade gått.
Men jag måste säga att det tar rejält på krafterna att bli utskälld så mycket under samma vecka. Och att bli kallad en elak och hemsk människa. Först Poeten och nu Blyger. Fyfan.

torsdag 4 december 2008

expert i ignoreringskonst

Jag är så jävla trött. På allt, men speciellt alla jävla människor som inte kan bete sig normalt utan bara ska hålla på och plåga andra. Jag pratar så klart om Poeten. Igen. Den jäveln verkar ha allvarliga psykiska problem. Och det säger jag inte bara för att jag är arg, utan för att jag faktiskt tror det.
Fyra månader hade gått, och inget stort eller särskilt hade hänt, utom det vanliga provocerandet med att blanda sig in i mina samtal och sätta sig mittemot mig osv för att försöka få mig att typ av misstag prata med honom. Men jag har klarat mig bra, har blivit expert i ignoreringskonst. Sen hände det, två veckor sen tror jag att det var, som han helt plötsligt fick för sig att både prata med mig och röra kort vid mig. Vilket självklart gjorde mig förbannad som in i helvete. Men sen hände inget mer. Förrän häromdan, då jag helt plötsligt har flera missade samtal och meddelanden på telefonen. Och från meddelandena får jag veta att jag "måste" ringa upp honom får det är nåt han vill prata med mig om och sen hotar han med att om jag inte gör det så kommer han prata med mig ändå, men i så fall i skolan. Jag som såklart fortfarande är uppe i mitt ignorerande struntar ju i att svara på några meddelanden eller att ringa upp och förstår då att jag får förvänta mig försök till samtal i skolan. Så när dagen kom då vi båda var där samtidigt så tror jag att det är just det jag får, försök till en konversation. Detta för att han kommer fram och frågar om vi kan prata i nåra minuter, jag säger då lugnt med bestämt nej till detta eftersom jag inte har det minsta möjliga intresset av att snacka med honom. Men detta gör honom förbannad så att han börjar skrika och gorma på mig, där mitt framför alla andra. Och sen fortsätter han skrika i tio-femton minuter. Allt jag får ut av detta är att få höra vilken hemsk och förfärlig människa jag är som inte vill hålla kontakten med någon som jag dumpade i somras efter det mest destruktiva förhållandet jag haft hittills. Och hur kan jag behandla någon som jag aldrig älskade men nu hatar på det sättet? Och hur kan jag totalt strunta i den kärleken som aldrig fanns och iallafall för mig inte heller finns kvar? Och allt han ville var ju att vi skulle vara trevliga mot varann nu när det är två veckor kvar och det vore väl inte helknäppt efter att vi har ignorerat varann hela terminen hittills och jag tydligt visat att jag inte vill ha nåt med honom att göra? Och varför skulle jag inte vilja vara trevlig mot någon som står och skäller ut mig inför hela skolan och kallar mig en hemsk och kall människa?
Enligt honom var detta alltså allt han ville. Att vi ska vara lite trevliga och hälsa på varann. Yeah right! Sen när vi väl har börjat hälsa så kan vi väl börja prata också, och sen, ja sen kan vi väl träffas utanför skolan också och kanske gå på bio eller nåt, eller varför inte gå hem till honom? Är det det han räknar med eller vaddå? Jag blir ju bara så jävla trött.