ett års bloggande

Nu har denna blogg funnits i ett år. Jag kan knappt fatta det själv. Ett helt år sen satte jag mig ner och funderade på vad jag skulle skriva som första inlägg. Vad skulle va intressant nog för andra människor att läsa? Då blev det att jag skrev om mitt jobb och vad jag ville i mitt liv. Vad jag då syftade på var min vilja att hitta en tjej att ha något sorts umgänge med utöver vänskap.
En hel del har hänt under det här året. För precis ett år sedan hade jag ett jobb jag trivdes på, pluggade det som är min stora passion, hade precis avslutat ett årslångt förhållande och ville nu ut och utforska den andra delen av mig, den mer nyupptäckta. Jag såg ljust på framtiden då. Nu idag har jag inget jobb, min utbildning är slut, jag har gått in i en vägg som är hårdare och mer brutal än jag trodde, jag har inte haft nåt nytt förhållande (bortsett från mitt korta misstag med Poeten i somras) och jag har knappt utforskat min lesbiska sida. En gång på gayklubb och två små träffar med Blyger kändes inte tillräckligt direkt. Nu ser jag ingen framtid alls och vet inte hur jag ska få tillbaka mitt hopp och ljus som jag hade om mitt liv.

Men min blogg finns kvar. På senaste har jag försummat den som det mesta andra i livet, men för den som aldrig varit utbränd ska jag meddela att man knappt orkar ta sig upp ur sängen på mornarna och alla krafter går åt att göra nåt mer än att ligga på soffan hela dagarna. Så bloggen har fått vänta. På nåt sätt känns det ändå som det inte gör så mycket, för jag har inte märkt att jag direkt har många läsare. Jag vet att min mamma läser, och en och annan bloggare också.
Fast jag kanske skriver mest för min skull, det gör jag nog. Det är faktiskt skönt att skriva om sitt liv som om man berättar det för främmande människor, folk som aldrig hört nåt om det förrut.

Jag tror att anledningen till att jag startade den här bloggen var att jag ville dela mitt äventyr med andra i min situation. För har man bara haft pojkvänner och plötsligt inser vad det var som alltid kändes fel så kan man behöva lite hjälp att hitta rätt, att hitta en väg in i den andra dejtingvärlden. Jag tänkte att om jag berättar om min väg, min kamp att leva som mig själv så kunde andra känna sig mindre ensamma i det hela. Samtidigt kanske jag kunde hitta lite hjälp själv, för ärligt talat känner jag mig också ensam i detta.
Däremot har bloggen och att läsa andras bloggar hjälpt mig på vägen att förstå mig själv och inse vad jag är och vad jag behöver. Och fortsätta blogga tänker jag absolut göra, min väg har bara börjat och jag tänker fortsätta berätta min historia för den som vill lyssna.