dans+dans+jobb=muskelknutar

I lördags blev det utegång för första gången på länge för min skull. Vi skulle fira att jag och två av mina kompisar fyllt år nyligen. Så vi var ett gäng som drog ut, inklusive Ex R som på vissa sätt tjatade sig till att följa med. Jag tyckte det var lite jobbigt, men gick med på det med löftet om att få vara ifred och göra vad jag ville med mina kompisar. Och det jag ville var att dansa. Vilket också var vad jag gjorde praktiskt taget hela kvällen. Tror jag var den enda i gänget som var uppe nästan hela tiden. Fick flera gånger frågan "vart tog du vägen?" och svaret blev alltid "jag dansade!" Och som vanligt när man går till köttmarknader så har man minst en kille på sig hela tiden, ibland fler. Och det hade jag. Först var det en kille som slängde sig på mig praktiskt taget och vägrade sluta vara på. Till slut blev jag räddad av min vän Fén, vilket då självklart resulterade i att han hoppade över till Mumin och så fick vi hjälpas åt att rädda henne. Helt räddade från den killen blev vi av ett gäng 18-åriga killar, och sen blev jag räddad från en av dem av två asköna tjejer som började dansa, ganska intimt faktiskt, med mig. Och det var när jag dansade med den ena av dem, den som var mest på, som Ex R självklart gjorde sitt enda besök på dansgolvet under kvällen. Blev ganska kul att höra hans reaktion på att jag dansade på det viset med en tjej. Och sen ännu roligare när han fick reda på att jag bytt nummer med henne. Detta efter mycket tjat från Fén som praktiskt taget knuffade mig fram till tjejen för att fråga.

Så det blev första gången jag bytte nummer med en tjej på det viset. Vet ännu inte säkert om hon faktiskt är lesbisk, men jag fick ju helt klart en del vibbar från henne när vi dansade. Samtidigt gav hon mig helt andra vibbar när jag föreslog att vi skulle byta nummer. Då såg hon mer lite fundersam och tveksam ut, som att hon var rädd att hon gett mig fel signaler. Så jag vet inte om jag kommer kontakta henne. Men det var kul att dansa med henne och jag skulle iallafall inte ha något emot att göra det igen.

Natten var kul, men resulterade i att jag var hemma halv fyra på morgonen och skulle upp vid åtta för att åka till jobbet. Min rygg var helt paj den dagen. Först dans i musikvideon på fredagen, sen dans ute hela kvällen, och sen jobba i sju timmar. Och det var lönehelg, vilket är lika med kaos. Så det är ju bara att föreställa sig hur jag mådde när jag kom hem i söndags. Vill inte ens veta hur många muskelknutar jag hade vid det laget. Vid åtta började ögonlocken att kännas tunga, och det var dags att duscha och sova för att orka upp före sju nästa dag för skola och jobb till åtta på kvällen. I detta fall jobb som mest innebar att göra iordning den hög vi brukade kalla butik, efter den kaotiska helgen.

bli teaterbesökare istället!

Igår var jag och såg Edvard den andre på Stadsteatern, med Rikard Wolff i huvudrollen. För er som inte vet det, så handlar pjäsen om kungen Edvard den andre som var bög och hade manliga älskare och hur detta påverkade hans liv som kung. Så där satt hela publiken, majoriteten var självklart pensionärer som vanligt, bara några meter från två män som passionerat rullade runt på golvet och hånglade, och känslan var att det var det mest naturliga i världen. Och alla förfärades av hur hemskt Edvard behandlades för att han var bög och ville vara med den man han älskade.

Samma morgon läste jag i metro om det homosexuella par som misshandlades på t-centralen bara för att den ena mannen lade sin arm runt den andre. Varför kan inte hela samhället vara som teaterbesökarna och tycka att det är helt naturligt med två personer av samma kön som älskar varann och inte vill dölja det för resten av världen?

Han lade sin arm runt honom! Inget mer. Varför förtjänar det en misshandel? 

Och samma dag som det står i tidningen kunde man alltså se denna underbara pjäs där ALLT hångel var mellan olika män. Ok, i en scen hånglade en man med en kvinna, men den kvinnan spelade man i pjäsen! Vilket också är något som förgyllde pjäsen, att flera av de manliga rollerna spelades av kvinnor. Och lustigt nog var det de "tuffaste" männen. Och pjäsen var underbar, och Rikard var underbar, och jag och min syster satt och skrattade och log hela tiden, och sken upp varje gång Rikard tittade på oss. Men så satt vi längst fram också, och skrattade nog mer än många andra. För vi tycker verkligen att han är underbar och beundrar honom som skådespelare, och det var inte heller första gången vi fick honom att le åt hur mycket vi log.

Så där sitter en massa människor och ser en bög spela bög i en pjäs med homosexualitet som mittpunkt, och bara några tiotal meter bort blev två män misshandlade för att de var bögar. Ser någon mer än jag hur fel det är? Förlåt om jag tjatar men jag kan inte riktigt komma över det. Han lade bara sin arm runt honom! Och då hoppar de där killarna på dem och misshandlar dem både på tunnelbanan och sen vidare ut på perrongen! Varför?!

De borde ha gått på teater istället....

en massa av "tänk om"s

Satt ute i solen för en stund sen, bredvid min syster som låg och solade för första gången i år, och skrev praktiskt taget ett helt blogginlägg i huvet, med en massa smarta tankar och funderingar. Tyvärr var jag tydligen inte smart nog att komma ihåg det :p

Därför får jag nu skriva ett mindre genomtänkt inlägg om vad jag kom och tänka på häromdan. Då mindes jag plötsligt den där tjejen som jag faktiskt flörtade med under den termin jag läste engelska på universitetet. Hon gick i min klass, en liten söt asiatisk tjej med ett underbart leende och ett underbart hår, och som jag minns det så var det på första lektionen som vi arbetade ihop. Man skulle intervjua varann och sen redovisa detta för klassen, eller något sådant. Och vi kom bra överens och satt och log mot varandra hela tiden. Det var detta som sedan fortsatte resten av kursen. Varje gång vi såg varann så klövs båda våra ansikten av stora leenden. Jag ertappade även mig själv med att sitta och stirra på henne under lektionerna en hel del, och ganska ofta möttes mina blickar av ännu ett av dessa glada leenden. Men det var också allt som hände. Insåg väl inte helt fullt då vad det innebar, och vad det skulle kunna innebära. Jag minns däremot att jag några veckor efter kursen länge funderade på att ringa henne, med hjälp av klasslistan med allas nummer som vi fått, men jag visste inte vad jag skulle säga, så detta blev aldrig av. Nu i efterhand inser jag mycket klarare hur dumt det förmodligen var, för jag tror att det faktiskt var något där, eller i alla fall kunde ha blivit något. Och hade det blivit det, så kanske jag mycket tidigare insett vad jag egentligen vill och sluppit de närmaste åren i mansdjungeln med alla vandrade pinnar (vilket alltså är mitt nya smeknamn för heteromän, tycker det är ganska passade faktiskt) och ständigt bli indragen i dans eller nerdragen i knän av killar som jag annars inte skulle närmat mig frivilligt. 

Men nu måste jag duscha, för att sen åka iväg och klä mig i färgglada trikåer för att vara med och dansa i en musikvideo. Som vilken vanlig fredageftermiddag som helst! :D

lite mer om att komma ut..

Satt nyss försjunken i brudens hemliga, när något jag läste fick mig att tänka på en diskussion jag haft med en av mina systrar vid åtminstone två tillfällen, det senaste häromdan. 

Hon frågade helt enkelt varför man gör en sådan stor grej av att komma ut. Hon har svårt att förstå varför man ska ta tiden på sig att berätta för folk vilken läggning man har. På sätt och vis är det ju gulligt i tanken att det vore bättre om man slapp berätta det om och om igen och folk kunde förstå det ändå, men så är inte världen, förklara jag för henne. Om man inte berättar vad man är så antar folk oftast att man är hetero.  Och det vill man ju inte. Plus, sa jag sedan, så är det ju en process man själv går igenom, att själv inse vad och vem man är. Då vill man ju självklart dela det med de man har omkring sig. Man vill ställa sig på ett berg och skrika ut "jag vet vad jag är och jag är stolt över det!"

Första gången vi hade den diskussionen var nämligen när jag kom ut, och började berätta för mina vänner att jag var bi. Då kunde min syster inte riktigt förstå varför jag gjorde en sån grej över att berätta det för dem. Då svarade jag henne: "men om jag inte berättar så vet de ju inte vem jag egentligen är. Varför ska jag vara den enda som vet det?" Jag hade ju då gått igenom en lång process av tvekande och trevande och äntligen kommit fram till att ja, det är så här det ligger till. Jag var äntligen helt säker, och då ville jag inte gå omkring och hålla det för mig själv längre. Och det är nog så många andra också känner.   

Sen har vi ju hela den biten, som jag tycker är intressant, att se hur personer reagerar när man berättar något sådant, och se vilka som ändrar sin attityd mot en och vilka som inte bryr sig (på ett bra sätt inte bryr sig, alltså att man kan ha vilken läggning som helst och de kommer fortfarande att älska en). Och vilka som säger som en av mina vänner: "Ja! Kan inte du skaffa en flickvän då? Jag har alltid velat ha en lesbisk kompis!"

"jag är bisexuell, mamma"

Skulle det kunna vara möjligt att en dag vakna upp och inse att man är lesbisk, efter 22 plus x år som först hetero och sedan bi? Jag vaknade ju en dag och insåg att jag var bi med en större dragning till tjejer än killar. Skulle det kunna vända helt? Eller är jag nu för alltid fast i att fortfarande ha ett intresse för killar med? Ett intresse jag helst skulle vara utan. Det var ju efter en kort historia (och då menar jag kort, tror det var tre dar) med en kille, som jag matchade så dåligt med som en nyckelpiga matchar en hund, som jag till hundra procent insåg att det var bi jag var, och ett sådant bi som helst vill dela sitt liv med en underbar kvinna bredvid sig. Lustigt hur det kan te sig så att det är killarna i mitt liv som får mig att längta efter tjejerna jag vill ha i mitt liv. Men nu har jag iallafall äntligen tagit ett beslut att göra något åt mina önskningar. Det har ju visat sig att jag skulle klara av det här med att "leva i den lesbiska världen". När jag kom ut till mina bästa kompisar t.ex. så blev de inte ett dugg förvånade, en av dem sa till och med att hon vetat det länge. Det gjorde mig bara glad.

Eller när jag berättade för Henne, hon som var den första tjejen jag någonsin ville vara med, att det var så jag hade känt det, att det var just hon som fick mig att börja fundera över min läggning en gång för miljoner år sedan. Hon som fick mig att misstänka att jag kanske t.o.m. var lesbisk. När jag för nästan två år sen, alltså många år efter att jag känt allt det, berättade för henne om detta, att hon var den första, så log hon och berättade att om hon hade varit lesbisk eller bi eller liknande så var jag den enda tjej hon kunde tänka sig att vara med, och sen lutade hon sig fram och vågade för första gången pussa en tjej på munnen. Nu är det visserligen så att detta inte betydde något vidare än så. Jag hade inte kvar de känslorna för henne längre och hon var och är fortfarande helt hetero, men det var stort för mig iallafall, jag fick en liten bekräftelse på att jag var på rätt väg att lista ut vem och vad som är mitt rätta jag. 

Tänkte bara slänga in att gårdagen blev lyckad och resulterade i att jag nu totalt har försjunkit mig i Sara Lövestams bruden-värld. Hennes två böcker var nämligen en väldigt önskad present som min underbara mamma hade lyckats skaffa mig. Min mamma är en av de få som jag kan prata öppet med om alla mina tankar om tjejer och läggning och önskningar om framtiden. Och det är skönt att ha en sådan mamma, en sån vars reaktion till "jag är bisexuell, mamma" är "jaha, vad trevligt" :)

födelsedagsfirande och tjejtankar

Så var man äldre igen :p

Häromdan fyllde jag 22. Tyvärr blev det inget firande då, eftersom jag har fått halsfluss, igen. Var bara två månader sen jag hade det sist, men visst, varför inte få det igen? Det visar ju bara på min vanliga otur. 

Som tur var kom jag till läkaren ganska fort den här gången och fick penicillin i lördags. Så nu har jag ätit det i sex dar, så smittar inte längre eller nåt sånt, men känner ändå av att jag har det i kroppen. Har ingen vidare ork osv. Blir typ helt slut av att vara i skolan några timmar. Som i tisdags när jag bara kom hem och somnade på soffan nästan direkt. Sen satt jag visserligen och spelade The Sims med min älskade syster resten av eftermiddagen och kvällen, så jag fick en lugn kväll iallafall.

Men ikväll, alltså om några timmar, så blir det lite firande för mig iallafall. Lite middag, och jag har stått och bakat brownies och bullar, så det ska förhoppningsvis bli trevligt. Mina systrar ska komma hit, och min allra bästa kompis, Mumin, som är som en till syster.

Jag märker hur jag börjar bli nästintill besatt av tanken på att vara med en tjej. Har börjat tänka på det sjukt ofta. Hur det skulle vara, hur det skulle kännas, hur folk skulle reagera omkring mig osv. Men just tanken på att ha en tjej bredvid mig som är något mer än en vän, får mig att nästan få ont för att jag vill ha det så mycket. Sen vet jag fortfarande inte hur jag ska "hitta" denna tjej, men det löser sig väl nog tillslut hoppas jag. Är det nåt jag har lärt mig så är det att man inte hittar någon fören man har slutat leta :p

Så jag får helt enkelt inte leta alls, så kanske hon en dag står där framför mig och ler, vem vet?

Jag har verkligen tänkt mycket på det där med hur det skulle vara till skillnad från att ha en pojkvän. Jag tror jag skulle trivas bättre och slippa alla, "hur i helvete tänker killar?" tankarna. Jag har alltid känt mig mer bekväm runt tjejer och känner att dem kan jag faktiskt förstå, både dem och hur de tänker. 

Så nu är det bara att hoppas, försöka att inte leta eller tänka för mycket, utan bara leva och låta saker ske. Eller nåt. 

helt ologiskt

Ja vad ska man säga? 

Igår fick vi rollerna. Jag går en teaterutbildning där vi har börjat jobba på en pjäs som ska sättas upp framåt sommaren, och igår fick vi alltså reda på vem som skulle få spela vilken roll. And guess what, jag fick huvudrollen! Man ska väl egentligen säga "den kvinnliga huvudrollen" eftersom det finns en manlig huvudroll också, men det är faktiskt min roll som är den stora huvudrollen och den som pjäsen  är uppkallad efter. Jag blev ärligt talat lite chockad över detta men samtidigt väldigt glad förstås. Det kommer bli en utmaning, men en kul utmaning. Jag har fått en känsla av att min lärare verkligen gillar mig, kanske därför som just jag fick rollen. Han har däremot en tendens att kritisera mig ganska mycket, inte negativt utan mer rekonstruktiv kritik som att jag måste jobba med min hållning, även detta får jag en känsla av att han gör för att han gillar mig och vill att jag ska förbättras som skådespelare. Jag hoppas verkligen att det är så. 

För er som inte redan upptäckt detta ska jag meddela att facebook är farligt och kan bli beroendeframkallande :p Har just nu en "tävling" med min syster om vem som kan skaffa mest vänner. Jag lyckades faktiskt höja mitt antal med 11 pers bara från igår, och har fler jag väntar svar på, så det tyckte jag var kanske duktigt gjort av mig. Eller nåt. Gud, vilken nörd jag låter som just nu... Se bara vad facebook gör med en. Se upp! 

Och över till nåt helt annat igen. Snön kom igen igår. Vad arg jag blev då. Det är ju den 9e april, och våren var ju på väg! Blommorna hade börjat komma, fåglarna kvittrade så fint, de flesta hade bytt till vårjacka och satt sommardäck på bilarna. Och jag fyller ju år om några dar, det ska inte vara snö ute då. Jag minns en gång när jag var liten, fyra eller fem år, då jag faktiskt sprang omkring barfota i en söt liten sommarklänning på min födelsedag. Ser inte direkt ut som om jag kommer kunna göra det i år. Ok, ok, jag vet, jag bor i Sverige, jag ska inte förvänta mig något annat. Speciellt inte i april. Annars hade vi inte haft något som heter aprilväder. 

Nej, nu vet jag knappt vad jag skriver längre, känns som hela det här inlägget är helt ologiskt. Men så är det ibland, speciellt när man är lite yr och snurrig i huvudet.

och så blev man sjuk

Vaknade igår och mådde bra, eller åtminstone som vanligt. Gjorde mig iordning, åkte till jobbet och jobbade. Efter några timmar började jag må illa. Riktigt illa. var tvungen att gå bak på lagret och ställa mig och andas lugnt i rädsla för att jag skulle spy över hela golvet. Trodde det blev bättre, drack lite vatten för att lugna ner magen. Detta visade sig förstås vara det dumaste jag kunde gjort. Vattnet gjorde mig bara mer övertygad om att jag skulle spy, så jag fick be min kollega att få sätta mig ner och vila en liten stund. Där satt jag och använda all min viljestyrka åt att inte spy. Då kommer självklart chefen. Som tur är har jag en snäll chef som såg hur dåligt jag mådde och föreslog att jag skulle lägga mig ner istället. Eftersom det inte finns så mycket att ligga på, ställde jag ihop tre stolar och la mig över dem. Min kollega kom och gav mig en halsduk att använda som kudde. Sen låg jag där, i över en halvtimme, och mådde illa och hela rummet snurrade runt mig. Efter ett tag mådde jag lite bättre och jag började frysa lite, så jag satte mig och åt lunch för att hoppas på att det kanske var hunger. Det kändes bättre en stund, sen började jag frysa ännu mer och skaka. 

Så det hela slutade med att min mamma fick komma och hämta mig med bilen, en annan av mina kollegor var tvungen att komma in istället för mig och jobba på sin lediga lördag, och jag låg hemma och såg på Vänner och Sex and the City resten av dagen. Detta resulterade även i att jag är hemma idag och chefen blev tvungen att jobba mitt pass. Jag är sjuk helt enkelt. Vet inte vad för sjuk däremot. Trodde på influensan, men jag har ingen feber så det kan det inte vara. Men men, jag har marsmallows bredvid mig i en skål så jag kan väl inte klaga. 

Oj, det där blev mycket snack om min sjuka helg. Kanske inte så intressant att läsa. Såg att min blogg har fått komma med på listan HBTQ-tjejer som bloggar och det är jag jätteglad och tacksam för! Var ju den sidan plus brudens blogg, numer Sara Lövenstams blogg, som fick mig att bestämma för att starta denna blogg :) Så tack ska ni ha. 

Men nu försvinner jag nog in i New York-livet med alla sin sexproblem snart igen. (Egen tolkning på vilken av serierna jag väljer...)

döda kvalster och diskutera

Det känns så jäkla skönt att städa. Detta är förstås något jag är dålig på att få mig själv att göra, men när jag väl gör det så gör jag det ordentligt! Jag får alltid en sån sjuk tanke och tillfredsställelse när jag dammsuger mattorna. Jag tänker nästan alltid: "Haha, dö kvalster dö!" Vilket kanske visar på en sadistisk sida av mig själv som jag knappt visste att jag hade. 

Men nu är det så skönt här inne. Det är rent och dammfritt. Det går att gå på golvet utan att hoppa över saker, det går att andas luften, min säng ser läskigt inbjudande ut och så är jag helt nyduschad, för det finns ju inget härligare än att lägga sig, helt nyduschad, i en helt nybäddad säng.

Nu låter det kanske som att jag är värsta slusken som inte städar eller håller rent. Det är jag inte. Det är bara så att jag på senaste har haft så fullt upp med skola, jobb och privatliv att jag faktiskt inte haft varken tid eller ork att städa. 

Hamnade i en ganska intressant diskussion idag vid middagen. Detta är visserligen inget ovanligt i min familj, middagsbordet är den plats vi diskuterar de mest bisarra saker vid. Och det är alltid lika kul när vi har gäster, speciellt killar, och där sitter vi döttrar och snackar öppet om sex med vår mamma. Aldrig direkta detaljer förstås, men vi är väldigt öppna och har alltid varit det. Idag iallafall kom vi in på samtalet om långa och korta killar. Min syster pratade om hur hon föredrog långa killar, men att många, inkl hon själv, ändå alltid faller för de korta komiska killarna. Mitt bidrag till diskussionen blev då: "Men JAG vill inte ha någon lång kille. Jag vill ha en söt tjej istället." Och där bryr jag mig faktiskt inte det minsta om längd :P På nåt sätt känns det tyvärr som om min syster inte tror på att jag någon gång kommer att skaffa en tjej, vilket förstås kan vara förståeligt eftersom jag aldrig haft någon heller. Men sen sa hon ändå att det skulle vara coolt att säga "min syster och hennes flickvän". Så det är väl ändå något. Därifrån kom vi självklart in på ämnet om min mormor och morfars reaktioner när de får höra att jag skaffat en flickvän. Själv tror jag inte att de skulle förstå vad det var vi menade. De skulle säkert tro att jag bara pratade om en ny tjejkompis eller nåt. De är lite blinda när det gäller saker som homosexualitet och sex. Ändå var det faktiskt de som en gång gav mig Fucking Åmål i present, och min morfar som kände sig manad att berätta att den handlade om två lesbiska tjejer. (Min morfar har en tendens att alltid ge sig in i en lååång förklaring av saker, som om man nyss kommit till jorden eller nåt. En gång fick jag genomgå en timmes förklaring på vad en frågesport är för något!) Så de vet ju att det "existerar" men jag vet inte hur de skulle reagera om det plötsligt fanns i deras egen lilla värld. 

Jag börjar nästan känna mig mer och mer eggad att ta mig in i den "lesbiska världen", har bara väldigt dålig koll på hur. Kändes som att detta är något. Att starta en blogg och skriva om mina tankar och funderingar. Kanske få svar på några av mina frågor. 

kvinnor kan

Jag känner mig egentligen som en ganska tjejig tjej. Jag gillar att sminka mig, klä mig i kjol och klänning och gillar så kallade "tjej-serier", som Sex and the city. Samtidigt har jag väl en del pojkflick-egenskaper också. Jag trivs t.ex. mycket bättre i kort hår än långt (fastän jag har långt nu, väldigt långt och håller på och blir galen, men har många runt mig som praktiskt taget skulle gråta om jag kapade av det :P), jag bryr mig inte om ifall folk ser mig osminkad, jag föredrar oftast bekväma kläder (jag älskar udda kläder och knäppa outfits), och p.g.a. att jag lever i denna mansfria familj så kan jag mycket av det där som är "mannens uppgift". T.ex. så njuter jag nästan varje gång jag åker med mamma till soptippen, eller återvinningscentralen är väl det rätta namnet nu, för där är det nästan alltid bara en massa stora starka män och några stora starka kvinnor syns ibland. Och så kommer vi där, mamma, som visserligen ser ganska stark ut, men även är snygg och ser inte ut som en "arbetar"-kvinna, och så jag, en kort liten smal sak som springer omkring med alla kartonger och kassar och lådor mitt bland alla stora män. Det måste ju se ganska komiskt ut, men jag älskar det, skulle inte kunna tänka mig att ta hjälp av män för att göra sånt jag klarar så bra själv. Och så har vi varit länge i min familj, jag har fått växa upp med att klara av saker själv. Jag har helt enkelt fått lära mig att kvinnor kan de också!