söndag 21 september 2008

en mohawk för mamma, och en....

Jag vill bara leka med mitt hår hela tiden just nu. Eller åtminstone titta på det i spegeln.Det har nämligen klippts igen. Nu är så kort att det inte går att göra nåt med det alls, och jag älskar det. Det var min mamma som gjorde det åt mig och som vanligt bidrar det till en massa hårklippningsskämt. (Kanske bara är ett "som vanligt" som gäller i min familj, men så har min mamma klippt mitt hår i större delen av mitt liv också.) Den här gången blev det "Men du kan väl ha en liten mohawk i alla fall? För min skull?". När vi sen hade garvat klart åt den underbara kommentaren, var hon tvungen att stanna upp och fråga sig själv hur många mammor som säger så till sina döttrar. Det finns kanske inte tillräckligt många mammor som är så underbara och accepterande som min. Eller helt enkelt inte med den knäppa humorn som vi har.

Jag börjar verkligen jobba på det här att vara singel nu. Delvis känns det underbart och precis vad jag behöver för att verkligen lyssna på vad jag själv vill av ett förhållande och en partner, istället för vad samhället och de sjuka människorna i det vill. Men ibland för jag en liten krypande känsla av ensamhet också. Hittills lyckas jag handskas med den, och förhoppningsvis blir det ännu lättare ju mer tid som går. Eller vet inte hur mycket ensamhet det är i jämförelse med en gos-behov. Ett sånt gosande man inte riktigt får av vänner och familj, även om man kan gosa med dem också.

onsdag 17 september 2008

i väntan på vändningar

Snart måste det vända. Jag orkar inte må dåligt. Jag är fortfarande rädd att jag är på väg att bli utbränd och gör just nu allt i min makt för att förhindra det. Tyvärr har jag lite för mycket stress just nu, lite för mycket som ska göras. Men jag jobbar på det, för jag gör saker i mitt liv just nu som verkligen är precis vad jag vill göra. Det är skönt att känna så. Att man gör vad man känner är helt rätt i sitt liv, och lever ut sina drömmar och försöker uppnå sina mål.
Om bara en viss person inte var en del av det hela, och alla mina nattliga drömmar just nu, så skulle det kännas ännu bättre. Om personen i fråga kunde sluta göra allt för att provocera mig hela tiden. Men även det måste väl till slut vända.

onsdag 10 september 2008

vad hände egentligen?

Jag känner mig manipulerad och utnyttjad. Att det var det jag var under den där tiden. Jag gick totalt efter någon annans vilja och villkor. Och struntade samtidigt totalt i mina egna. Mina viljor och behov. Det läskiga är att jag nu inte kan förstå att jag lät det hända. Att jag lät någon ta kontrollen så totalt över mig, och t.o.m. (har jag med hjälp förstått) våldföra sig på mig. Det är hemskt och det får mig att bli rädd för mig själv på vissa sätt. Iallafall för min förmåga att låta mig själv utsättas för sånt. För jag var svag och gick med på för mycket. Var rädd och sa inte ifrån. Kände mig ensam och ville få någon uppmärksamhet även om det var av helt fel sort. Men nu vet jag vad som egentligen hände och har fått hjälp av flera runt omkring mig att förstå hur hemskt det egentligen var. Och att det inte var mitt fel alls, men jag kunde ha stoppat det om jag insett det tidigare. Men jag levde i en dröm och svävade omkring på tomma komplimanger och falska vackra ord. Däremot tog jag mig ur det helt själv. Stoppade det tillslut, även om jag inte då insett allt ännu. Det är jag iallafall lite stolt över. Att jag lyckades fly, relativt snabbt. Jag kunde ha fastnat totalt. Kunde ha suttit fast länge. Kunde ha behövt rejäl hjälp att ta mig därifrån.

Jag träffade Ronja för ett tag sen. Hon bara satt där, stirrandes rakt ut i luften. Det fanns inget annat att göra än att gå fram, sätta sig bredvid henne, hålla om henne och bara låta henne gråta. Och det var precis det hon behövde få göra. Hon har det svårare än mig nu. Mycket svårare.
Jag älskar dig Ronja, och jag finns här, närsomhelst.

söndag 7 september 2008

wake-up-call

Och än en gång hade jag ett snack med min kära kollega om vad jag egentligen har gjort den senaste tiden och vad jag har låtits göra mot mig. Och precis som förra gången fick jag ett wake-up-call. En än gång sa hon "Vad fan har du hållit på med?", men denna gång gick hon längre än så och sa "Jag känner inte riktigt igen dig längre. Var är mitt Honungsbi?". Och så får hon mig att inse hur dåligt jag måste må för att låta vissa saker göras mot mig. För det är inte mitt fel att det händer. Jag har bara för svårt att säga ifrån när det verkligen krävs, och det utnyttjar tyvärr folk. Folk som tror att ett icke-nej är det ja. Folk som tror att man ställer upp för att man vill och inte för att man känner sig tvungen.

Ett längre inlägg om allt detta och lite mer om vad som egentligen hänt är att väntas.

tisdag 2 september 2008

hångla, någon?

Ibland får man det där extrema behovet av att blogga. Även om det är sent, man ska upp tidigt och man vet att man behöver sömnen för att komma över en hemsk förkylning. Men samtidigt känner jag hur jag har gett min blogg för lite uppmärksamhet den senaste tiden. Detta beror på att jag har haft fullt upp med jobb, filmkameror, bråk, teaterbesök och nycklar. Detta i kombination med allt annat som hänt denna sommar har resulterat i att min kropp börjar säga ifrån nu. Aj, skriker den. Du måste ta hand om mig lite och ge mig den vila och sömn jag behöver! Men hur kan jag göra det? undrar jag då, när jag har så fullt upp och samtidigt ska försöka ha tid för vänner och familj?

Förutom detta så börjar jag känna en ny sorts frustration växa djupt inne i mig. En frustration över att jag saknar närhet, mer specifikt, saknar ett rejält jävla hångel. Inget annat. (Eller jo, annat också men jag skulle faktiskt klara mig bra om jag bara fick hångla!) Jag har kommit fram till att det gått ett halvår, ja ett halvår, sen jag riktigt hånglade med någon. Och det känns bara usch. Kan inte bara någon riktigt söt och vacker liten varelse dyka upp, hångla upp mig mot något och få mig att må bättre? Och ja, självklart vill jag att den varelsen ska vara av det kvinnliga könet, för numer har jag bara kvinnor i tankarna.
Samtidigt går jag runt och tänker att jag nog gör bäst i att vara singel ett tag nu. Att göra ett medvetet val att vara singel, och inte bara vara det för att ett förhållande har tagit slut och då vara i väntan på nästa. Jag tror jag behöver lite tid för att upptäcka mig själv igen. Inse vem det nu var jag var och vad jag egentligen innerst inne vill. Inte bara luras in i vad jag tror att jag vill och sen efteråt se tillbaka på det och inte känna igen mig själv. För så där skulle jag ju aldrig göra? Jag har väl ändå mer vilja och självrespekt än det där? Men det skulle ändå kännas bra med lite hångel som sidedish till min nyvalda singelperiod.