det börjar se soligare ut...

Idag vaknade jag och det kändes lite bättre. Känner mig lite piggare och gladare. Förutom att värmen nu är här, finns det vad jag kan komma på fyra anledningar till detta. Alla fyra inträffade igår.
Det första är att vi äntligen satte upp ett nytt myggnät i fönstret i mitt rum. Jag säger vi, men mamma var inte till så mycket hjälp :P Hon satt och gullade med hunden medan jag stod och slet med kardborrband och nät och nästan trillade ut, detta efter att jag redan fixat myggnät i hennes fönster också. I alla fall, detta resulterade i att jag har sovit med öppet fönster, vilket i mitt rum gör det både svalare och lättare att andas.
Sak nr 2 är att Mumin är hemma i Sverige igen! Mumin har alltså varit borta för länge och är nu tillbaka, brun som en pepparkaka, och förgyllde min kväll igår.
Nästa grej är att jag fick ett så trevligt mail igår av en läsare. Det är alltid kul att få höra att det finns dem som uppskattar och kanske tom drar nytta av att jag skriver den här bloggen. Och det är just sånt som får mig att vilja komma igång igen och skriva lite oftare.
Den fjärde och sista grejen är att jag igår äntligen fick veta att jag ska få jobba på Stockholm Pride. För den som inte visste det är Pride nästan helt uppbyggt av volontärer, och i år kommer jag vara en av dem :) Det kommer kännas så skönt att komma igång och göra något igen. Och att jobba på Pride en vecka känns precis lagom just nu. Sen kommer det vara kul för jag har fortfarande aldrig varit på Pride, så detta blir ett perfekt sätt att uppleva det första gången. Förutom alla jag kommer träffa när jag jobbar, kommer jag under min lediga tid ha tillgång till resten av Pride. Så nu har jag verkligen något att se fram emot under sommaren.

Snart ska jag nog försöka gå ut och lägga mig i solen lite för att se om jag kan få nån färg också :)

mörker

Vad ska man göra när man ingenting orkar? Man vill så mycket, men inget händer. Det känns som om jag ständigt väntar men vet inte på vad. Det känns som om jag går omkring i ett mörker. Utbrändhetens mörker. Depressionens mörker. Och nu måste jag hitta det som ger allting en mening. Det som ska ge mig viljan att komma ut härifrån. Ibland känns det som om jag nästan hittat det, men så glider det ur handen på mig. Det finns det som ständigt ger mig lite ljus, min familj bl a. Och tiden gör att jag ständigt kämpar mig ut. Långsamt. Jag letar efter det som ska lysa upp min värld igen, så som den en gång har varit. Inte gå tillbaka dit utan framåt. Mot nya saker. Problemet är att jag ännu inte vet vad det är jag söker. Är det en ny partner? Ett jobb, en utbildning, en vänskap? Inte vet jag. Jag hoppas jag känner igen det när jag ser det. Och håller fast.

vad jag saknar

Umgås en del med Ex R just nu. Och det är kul, han är en jävligt bra kille. Men en del av mig väcks till liv. Den delen av mig som ständigt viskar att jag inte har haft nån särskild "action" på snart ett år. Den delen som verkligen saknar att ha någon där.
Det är över ett år sen som jag senast somnade med armarna runt någon. Och det börjar verkligen kännas nu. Fyfan vad jag saknar det. För hur jävligt livet än är för tillfället, hur skit allting kan kännas, om man när natten kommer ibland kan få krypa ner hos någon och somna med armarna om den någon (eller med dens armar om sig förstås) så känns det lite bättre. Det blir lite lättare att ta sig igenom dagen som kommer sen. För den natten har man sovit lite bättre, lite tryggare och lite lugnare. Kanske har man till och med sovit med ett litet leende på läpparna. Det är sånt som gör livet lite enklare att leva. Även om det inte är varje natt, eller något regelbundet, så är det skönt om man kan få det ibland. Jag har inte haft en sån natt sen senaste gången jag sov med Ex R, och det var som sagt för mer än ett år sedan. Inte konstigt att jag har såna hemska sömnproblem. Det hade jag säkert haft ändå, med tanke på allt annat som händer just nu. Men om jag åtminstone nån gång då och då fick en tryggare natt med lite kroppskontakt. Att få ligga med örat mot någons bröstkorg och lyssna på hjärtslagen. Att få matcha sin andning med någon annans. Det är ett sätt att känna sig mindre ensam. Att sova lite bättre på. Att känna en samhörighet.

Just nu känner jag mig hemskt ensam. Jag vill somna nära någon. Även om det bara är för en natt, så vill jag känna någon i mina armar...

att passa in

Även när man strävar efter att sticka ut märker man att man kämpar för att passa in. Man känner sig ständigt styrd av normer och mallar och specifikationer, även när man vill vara en av de "annorlunda".
Ta mig som exempel, jag har aldrig haft det där stora behovet att passa in hos de "populära", de coola, de som alla vill va med. Men nu känner jag mig ändå styrd. Jag känner hur jag fastän jag inget vet säkert, kämpar för att vara flata. Hittills har jag bara varit i förhållanden med killar, men jag vill inte säga att jag är bi, för jag vill vara annorlunda, utstickande och allt annat som folk ser en som när man är lesbisk. Och då kommer vi till det där man att passa in i utstickandet. Jag känner att för att visa världen att jag är lesbisk så måste jag SE lesbisk ut. Så genom bloggar och hemsidor jag läst på, personer jag sett på tv, så bildas en uppfattning om hur man "bör" se ut om man är flata. Av någon anledning känner jag då att jag måste passa in i den bilden, istället för att bara vara mig själv och på så sätt tillföra det till bilden. Lesbiska tjejer "ska" ha pösiga kläder, kort hår, inget smink, inga tjejiga smycken eller accessoarer. Och visst jag har kort hår, men det är för att jag trivs bäst i det och det är så jag känner mig som mig själv. Nu låter det självklart som att jag ursäktar mig, men faktum är att mitt beslut att kapa håret för en massa år sen var nåt av det bästa jag gjort.
Men jag försöker kämpa emot behovet att passa in. Försöker att bara vara mig själv. Vara ärlig mot mig själv och visa vem jag är. Klä mig i kjol om det är det jag känner för.
Jag har insett vikten i att vara jag.