söndag 27 december 2009

milk

Ikväll lyckades jag äntligen se Milk. Jag har självklart tänkt att se den filmen hur många gånger som helst, men det har av en massa jäkla anledningar inte blivit av. Men idag, tack vare mitt underbara nya PS3 som klarade av att spela format som dvd-spelaren inte klarade, så sågs den. Och jag kan direkt säga att de som inte sett den än, bör verkligen se den. Jag visste redan en del av historien, vem Harvey Milk var och vad han startade, men det var verkligen intressant att se hur det hela utspelade sig. Den ska tydligen hålla sig riktigt bra till de verkliga händelserna också. Jag måste erkänna att jag mer än en gång fick tårar i ögonen och åtminstone en scen fick mig att vilja storgrina. Det hela började där på sätt och vis, hela gayrörelsen, pride, homosexuellas rättigheter i samhället, det var tack vare dessa människor som vi har det relativt bra i många länder idag. Visst, det är en lång väg kvar för alldeles för stora delar av världen. Men hur hade det sett ut utan Harvey Milk och hans anhängare? Det är skrämmande att tänka att det hela hände 1978, alltså bara lite över 30 år sedan. Och då var det i USA, världens mest framgångsrika land. Innan gayrörelsen tog fart blev homosexuella nerslagna av poliser i USA, bara för att de var homosexuella. Polisen ansågs sig ha rätt att göra så just därför. Så nog har vi kommit långt på 30 år. Idag har flera länder i världen röstat fram könsneutrala äktenskap. Det visar förhoppningsvis hopp för de länder där homosexuella fortfarande blir förtryckta och inte har några rättigheter.

Sammanfattningsvis en film värd att se om man vill veta hur det hela, så att säga, började. Hur folk slogs och blev slagna för homosexuellas rätt till rättigheter. Till deras rätt att bli behandlade som människor.


söndag 13 december 2009

krav-lista

Idag fick jag frågan från Sötnos om jag inte skulle ta och blogga. Jag förklarade att jag inte visste vad jag skulle blogga om i så fall. Då kom hon på idén att skriva en lista på mina krav för en framtida partner. Vad är det jag vill och inte vill ha hos en partner med andra ord. Vad är det som är viktigt för mig för ett bra förhållande. Så vi började på en lista och den lyckades, med hjälp av både Sötnos och mamma, bli ganska lång. Våra gemensamma erfarenheter har lärt oss en hel del av vad jag vill och inte vill ha. Den är väl inte helt klar än, men såhär långt kom vi idag:

Min krav-lista
  1. Inte för ung/gammal. Vill gärna kunna ha samma barndomsminnen.
  2. Inte super-ultra-butch.
  3. Någon som kan bry sig om sitt utseende. Fortfarande vara tjej.
  4. Helst uppväxt i liknande kultur.
  5. Humor! Stort sinne för humor, fatta sarkasm och ironi.
  6. Vilja ha barn i framtiden.
  7. Respektera karriärs-behovet.
  8. Attraktiv. Jag har lite svårt för hela inte raka sig-grejen, eller som Sötnos sa: "Använd rakhyvel ffs." :p Gärna tränad kropp.
  9. Inte vegan och ultra-feminist (hata män osv.)
  10. Tatueringar och/eller piercingar, sure ;)
  11. Kunna svenska/engelska! Antingen båda eller åtminstone ett av dem riktigt bra.
  12. Snygg naken.
  13. Inte 3 ggr större än mig, men lite större är ok.
  14. Stimulans av intelligens.
  15. Förstå skönheten i tv- och datorspel men inte behöva spela hela tiden.
  16. Acceptera personlighet. Alla de där som egenheterna som alla har.
  17. Fullständigt ärlig.
  18. Komma överens med familjen, vilja umgås med dem. Både min och hennes.
  19. Respekt fullt ut.
  20. Gilla djur
  21. Vara hygienisk
  22. Livserfarenhet. Gärna ha rest lite och upplevt en del.
  23. Ha stort hjärta för omvärlden
  24. Tobaksfri
  25. Drogfri
  26. Bok-intresse
  27. Kunna se barnfilmer men samtidigt vara vuxen
  28. Tålamod
  29. Kunna leva varsitt liv och ett tillsammans
  30. Ha egna mål i livet, drivkraft
  31. Ingen drama-queen!
  32. Inget kontrollbehov
  33. Jämställdhet i relationen
  34. Ha minst gymnasie-kompetens
  35. Inte för svartsjuk
  36. Ingen ADHD
  37. Ingen latmask
  38. Ska kunna ligga och mysa
  39. Inget närings-freak
  40. Sova tillsammans!
  41. Mycket fysisk kontakt
  42. Vara ett kärleksväsen
  43. Gilla romantik
  44. Gilla att ge och få uppmärksamhet
  45. Kunna ta emot och ge gåvor
  46. Kreativ
  47. Social kompetens
  48. Kunna göra roliga saker ihop
  49. Ha grundläggande kunskaper i hushållssysslor
  50. Ingen över-pedantisk människa
  51. Även kunna hålla det realativt rent
  52. Generös
  53. Självständig
  54. Ingen energi-tjuv
  55. Inte ha legat med halva Sverige
  56. Både ge och ta i sängen
  57. Kunna säga vad som är skönt i sängen
  58. Inte fråga "Hur är det?" 340 ggr om, i sängen
  59. Tycka det är kul att testa nya saker, inget rutin-sex konstant!
  60. Kunna ta kritik rätt
  61. Inga knäppa fetischer
  62. Samma sexuella drivkraft
  63. Trogen
  64. Uthållighet i sängen
  65. Kunna hångla
  66. Vilja hångla
  67. Inget förnedringssex
  68. Kunna läsa kroppsspråk
  69. Samma sexuella preferenser
  70. Kunna visa sig naken
Sen är det ju oftast så att vissa krav kastas bort när man väl träffar någon som känns perfekt ändå. Vissa saker är självklart mer viktiga än andra. Men det var lite kul att verkligen tänka på vad man vill ha i ett förhållande, vilken sorts person osv. Sötnos frågade mig även två frågor till. "Är du säker på att du är tjej?" och "Är du säker på att du är flata?" Svaret på båda frågorna är starkt ja. Jag är äntligen fullkomligt säker på båda två.

lördag 5 december 2009

förhållanden

Igår satt jag och såg Ellen och Portias intervju på Oprah på youtube och då sa Ellen något som träffade helt rätt. Hon pratade om hur svårt det var som komiker att leva med en sån stor hemlighet som ens läggning, och hur rädd hon var att folk inte längre skulle skratta och tycka att hon var rolig om hon kom ut. Men att hon mådde mycket bättre som öppet gay, hon var lyckligare och mer sig själv. Ungefär samma sak pratade även Portia om, hur hon trodde att det skulle förstöra hennes karriär om hon kom ut som homosexuell.
Jag har ju det senaste året kämpat med att lista ut vem jag är. Jag kom äntligen ut, både för mig själv och andra för över ett år sedan, men det blir så mycket mer än så. På ett sätt känns det äntligen som att jag är mig själv, på ett annat har jag inte listat ut vem detta mig själv är. Det kanske hade varit lättare om jag hade lyckats komma ut genom att jag träffat någon. Visserligen var det förmodligen bättre att jag lyckades komma ut helt själv, bara genom att vara sann mot mig själv. Men det känns lite som att man vill bevisa, eller bekräfta, det hela genom att ha sitt första lesbiska förhållande. Det känns lite som att påstå utan bevis. Eller så känns det bara så eftersom jag har varit singel så länge och börjar tröttna på det. Jag tycker ändå att man inte ska kasta sig in i ett förhållande bara för att man vill ha ett heller. Utan hittar man någon speciell så gör man det, annars får man leta vidare. Jag, och andra i min närhet har fått lära sig att det inte är bra att stanna i ett dåligt förhållande. Utan hur svårt det än kan vara så är det bäst att avsluta det om det inte går som man vill och hoppas. För man är värd ett bra förhållande, ett förhållande som man får ut det man vill och behöver av. Min mamma brukar säga det, "fråga dig själv vad du får ut av förhållandet, är det vad du vill ha?".

tisdag 24 november 2009

ett försök att bryta tystnad...

Jag vet att det har varit helt tyst på den här bloggen ett tag. Anledningen är att jag är på väg in i mitt "helvete" från i våras igen. På väg in i väggen igen. Eller har den ganska redan träffat mig? Eller är det kanske t.o.m. så att jag aldrig riktigt lämnade den? I vilket fall som helst är det illa igen och jag är tillbaka till dålig sömn, ingen ork och hemsk depression. Jag hoppas nu att mitt besök hos läkaren och resultatet av det ska lösa åtminstone en del av det hela. Vi får väl se. Hittills märker jag bara att jag är ständigt hungrig plötsligt. När man knappt orkar vakna på morgonen och sen bara går omkring i en slags sömning klump-i-halsen dimma hela dagarna är det svårt att hålla en blogg igång. Men jag ska försöka igen att göra mitt bästa. Tyvärr vet jag inte om mitt liv just nu är särskilt intressant att läsa om :p
Kanske kan kampen att försöka hålla bloggen igång hjälpa mig att få lite ork tillbaka. Vi får se, jag ska göra ett försök.

måndag 23 november 2009

fest i "muminhuset"

I helgen var det fest. Mumin har alltid de bästa festerna varje år och alla ser fram emot dem. Även denna blev väldigt lyckad. Kvällen för min del gick för det mesta ut på att snacka lite med folk jag nästan bara träffar på dessa fester en gång per år, prata mycket mer med några av mina närmaste vänner som jag träffar alldeles för sällan och inte dricka något annat än Fanta lemon. Allra mest hängde jag nog med Henne. Det var kul för jag träffar henne så sällan och vi fick chansen att prata ganska mycket. Under kvällen blev hon ganska full, vilket var helt förståeligt eftersom hon tydligen knappt dricker längre. Sen var det lite kul när Pojken kom och var helt övertygad att jag och Henne var tillsammans. Han tyckte att han såg något mellan oss och tyckte att vi passade bra ihop. Vi tyckte självklart att det var gulligt av honom men fick förklara hur Hennes fästman också var på festen och hur hon då alltså var straight och förlovad med en kille. Att det bara var jag som var gay. Sen tyckte Henne att det var skitkul och fortsatte berätta det resten av kvällen :p
Men det verkar i alla fall som att en hel del av det här "gänget" som träffas på dessa fester har nu förstått min läggning. Och i vissa fall accepterat den :) Det beror förstås på förra årets fest då jag hade Blyger med mig, vilket var första gången de alla såg mig med en tjej på det viset. En killkompis sa att han tänka ta mig på gayklubb någon gång för han trodde att tjejerna skulle kasta sig över mig. Det är i alla fall kul att höra. En annan försökte "diskret" viska till polare att jag var gay när jag stod bredvid och kunde höra honom klart och tydligt :D

Jag avslutade festen ganska tidigt för min egen del. Valde att gå hem när jag började känna mig trött, vilket gav mig vuxenpoäng av Hennes fästman. Sen blir det allt mindre kul att vara nykter på en fest när alla börjar bli lite väl fulla :p Så det var hem för att ta en bit kladdkaka, en glas Sprite och ett kort samtal med mamma innan jag gick och la mig och somnade ovanligt fort.
Sammanlagt en helt ok kväll för mig ändå, fastän jag numer brukar ha svårt när det blir så mycket folk runt mig på samma gång. Kanske det också kommer bli bättre och lite lättare snart :)

onsdag 21 oktober 2009

jag sa stopp

Ibland är det bara att inse att det blir för mycket. En person kan inte klara vad som helst. Inte hur mycket som helst. Det är viktigt att kunna sina gränser. Veta när det är dags att säga stopp. Ibland måste något offras för att klara sig.
Jag fick igår inse att jag tagit på mig lite för mycket stress igen. Och jag måste se mig för så att jag inte faller tillbaka i gamla mönster. Jag vill inte tillbaka till där jag var. Så jag fick helt enkelt stanna upp och med hjälp av min älskade mamma se hur det jag försökte göra inte var möjligt. Att gå från att vara utbränd och knappt orka upp på mornarna till att plugga på heltid kanske inte var det smartaste draget. Därför har jag fått komma att förstå att jag kanske måste misslyckas lite också. Skippa vissa saker för att förhoppningsvis orka ta igen dem senare. När jag insåg att stressen över min kommande tenta höll på att slita sönder mig var det dags att sluta kämpa. Jag klarade inte riktigt av det själv, men vad har man annars mammor till? Så jag bestämde mig för att inte ens försöka. Det finns inte en chans att jag skulle klara av att plugga in allt som behövs på knappt en vecka till. Istället ska jag använda de här dagarna till att ta igen mig så gott det går innan nästa kurs börjar. Det var just det som var mitt problem tidigare. Att jag inte satte stopp. Att jag trodde att jag skulle klara allt och med bäst resultat. Att jag inte behövde vila och sova ut ibland. Men nu var jag tvungen. Sömnen har jag inte fått tillbaka än, men jag måste ta så mycket jag kan få. Beviset på min överdrivna stress fick jag när jag vaknade i morse. Efter beslutet tagits igår kväll kunde jag ändå inte släppa stressen över natten. Jag vaknade med tanken på hur mycket jag var tvungen att läsa in i dag. Jag var tvungen att påminna mig själv om mitt beslut och sen plocka undan böckerna innan jag kunde börja koppla av lite.

Jag måste inse att jag inte kan lyckas med allt. Kanske kommer jag inte kunna fortsätta den här utbildningen och i så fall för jag ta det. Det kanske inte var rätt i alla fall. Jag får ta det som det kommer, när det kommer. Det kommer nog hjälpa mig i slutändan.



söndag 18 oktober 2009

det slutar med huvudvärk

Huvudet snurrar över den hemskt invecklade kurslitteraturen jag sitter och försöker läsa. Resten av mig känns bara seg och gråtfärdig och trött på allt. Det är lite som att allt går emot mig just nu. Jag älskar mitt nya hår, men det är svårt att få det att se ut som jag vill. Jag ligger sjukt mycket efter med plugget och riskerar att misslyckas med tentan. Jag skulle åkt iväg på en kul grej igår men lyckades inte få med mig någon och kände att jag inte skulle klara av att vara ensam bland en massa människor jag inte känner. Och så har jag svårt att släppa besvikelsen som två tjejer, som jag trodde kunde komma att betyda mycket för mig, har gett mig på senaste.
Den ena var hon jag hade mailkontakt med ett bra tag. Vi skrev om hela våra liv till varann och allt det där "förarbetet" som brukar bygga upp mot en dejt eller dyl. Plötsligt har hon träffat någon, en manlig någon. Och jag förstår att det kan bli så att man träffar någon. Men inte att hon då beter sig mot mig som om det endast var vänskap från första början. Frågar mig hur det går för mig "med kärleken". När jag sen svarar att tydligen händer där ingenting så slutar hon att höra av sig.
Sen kommer tjejen jag själv tänkte att här blir vi nog bara vänner, men kan bli väldigt bra sådana eftersom vi har gått igenom väldigt liknande saker när det gäller vår sexualitet och förvirringen runt den. Ändå känner jag mig där sviken, för det känns som att även om hon ständigt kontaktar mig om att träffas så verkar hon inte så glad över att umgås med mig när vi väl ses. Istället springer hon iväg hela tiden och hänger med en massa andra personer. Sen svarar hon inte på mobilen så att jag inte ens vet var hon är.

Jag förstår inte detta alls. Och en dag som denna irriterar det mig extra mycket, så mycket att jag inte kan plugga ordentligt. Och då är det så lätt att jag istället försöker distrahera mig med andra saker. Som att känna att jag verkligen måste städa och tvätta. Jag börjar pyssla med saker, blogga. Samtidigt vet jag att jag har en hel bok att läsa ut till imorrn då jag måste ge den till en klasskompis, men den är så jävla svår att läsa och med allt annat som snurrar i mitt huvud just nu slutar det bara med huvudvärk.
Folk klagar alltid på måndagar, men söndagar är inte så kul heller...

onsdag 14 oktober 2009

trött och festande

Nu har jag några sådana där dagar igen, då det känns som jag har pms fast jag inte har det. Jag blir irriterad på nästan allt och vid minsta lilla motgång vill jag bara lägga mig ner och gråta. Förmodligen är det bara stress. Jag är så otroligt stressad just nu över plugget och hur det går med det. Terminens första tenta närmar sig alldeles för fort och jag ligger redan efter. Men just nu har jag väldiga problem med att sova, och sen nästan ännu värre problem med att vakna. Det låter märkligt jag vet, men just nu försvinner min väckarklocka bara in i mina drömmar och jag snoozar utan att riktigt vakna. I morse vaknade jag först tio minuter innan min buss gick och då hade jag snoozat i över en timme. Då gick det bara inte. Det var bara att somna om och skita i det.

Men det har varit lite bra de senaste dagarna också. I helgen träffade jag en massa människor från Pride i somras. Det var underbart för det var flera stycken som jag inte hade bytt nummer eller dylikt med så det var kul att ses igen och få prata och flumma. Eller, början av kvällen var kul, sen blev det som vanligt att jag kände mig lite bortglömd och ensam och till slut stack de jag kommit med utan att säga till mig.
Detta var andra gången jag var ute de senaste veckorna och jag känner att även om det är kul så händer inte så mycket. Första gången var det nästan bara killar ute den kvällen. Plus så blev jag raggad på av just en kille, på ett gayställe!, fastän hälften av de jag var där med var straighta tjejer så var jag självklart mig han gick på. Jäkla pucko. Sen känner jag hur jag mot min vilja ofta fastnar med de jag redan känner och inte får chansen att träffa nytt folk. Men så blir det väl ibland. Får försöka bättra mig på det.

Sen fick jag äntligen mitt hår klippt igen. Hade gått alldeles för långt och frisyren började allt för väl likna en tant-frisyr. Så nu är det nytt och kul, helt annorlunda från nåt jag haft innan. Det är lite som en bred mohawk med väldigt kortklippt på sidorna. Nu saknas bara färgen.

söndag 4 oktober 2009

om acceptans och dejting

Ordet acceptans har kommit att betyda mycket för mig de senaste dagarna. Att det ska vara så svårt för människor att klara av att acceptera andra förstår jag inte. Varför ska det vara så att när någon som har ansetts vara straight men blir tillsammans med någon av samma kön ska behöva stå ut med skit? Kan det verkligen vara så jävla svårt att vara glad för en annan persons skull? Speciellt om det är någon man tycker om. Jag vet att folk har fördomar, så har det alltid varit och kommer nog tyvärr alltid vara. Men när det handlar om personer som inte har visat någon tydlig homofobi tidigare så blir jag helt ärligt chockad när de plötsligt har problem med det. Själv blir jag bara så jävla glad när personer jag bryr mig mycket om hittar kärlek, oavsett kön. Allt jag bryr mig om är att personen i fråga är bra och att kärleken är äkta och inte skadar någon. Det sårar mig när andra inte kan känna så. Eller när dessa måste låtsas vara superokej med det hela och det är så tydligt att de inte är det. Jag hoppas bara att de kan komma över det fort och visa att de faktiskt är glada och kan acceptera det hela.

Annars börjar jag undra över hela dejting-grejen. Jag börjar undra om det ens är någon idé. På senaste tiden har jag ju börjat tänka att det kanske skulle vara lite kul att åtminstone komma ut och träffa lite nya människor, kanske dejta lite också. Det finns inte direkt något stort "hitta den rätta"-behov hos mig just nu, bara en nyfikenhet över vad det finns för tjejer där ut. Hittills har jag blivit besviken. De tjejer jag har haft lite kontakt via nätet eller dyl på senaste har visat sig vara så helt jävla fel. Antingen har de varit en player, bara varit intresserade av vänskap, börjat dejta en kille istället eller visa sig vara ute efter en tjej att ha vid sidan av sin kille. Jag menar, hur går det att hitta någon när det ser ut så? Sen kan man tycka att det kanske skulle finnas något när man går en utbildning med en stor majoritet av tjejer. Men när nästan alla ser "normala" ut i sina långa hår och naglar, och när man visar sig vara den enda som har koll på varför den första maj i år var en stor dag, så ser det inte så ljust ut längre.
Nu känner jag att jag blir väldigt negativ här, vilket är lätt efter några jobbiga dagar, men jag släpper inte hoppet att det kan vända. Någon dag.

torsdag 1 oktober 2009

"...för om du är det så är jag det också..."

Har precis sett klart Fucking Åmål. Hade inte sett den på flera år känns det som. Ändå kan man alla repliker. Jag älskar den filmen, har alltid gjort. Plötsligt togs jag tillbaka till högstadiet. Tänk om man hade varit så modig då som Elin och Agnes. Vilket annorlunda liv jag hade haft. Jag minns hur jag brukade dagdrömma om att berätta om mina känslor för Henne. Jag vet inte hur många gånger jag formulerade det hela i huvudet. Ändå vågade jag aldrig. Lyckades inte ta itu med situationen jag ville ha. Men det fanns ju inte riktigt i min värld att folk hade homosexuella förhållanden i vår ålder. Om de gjorde något så var det för att experimentera. För det var ju "normalt" i den åldern. Jag kom att tänka på när jag såg ett par i skolan, hur killen stack handen innanför tjejens tröja och drog den utmed korsryggen på henne. Det var inte mer intimt än så. Det var precis där tröjan och byxorna möttes, han bara lät handen glida över hennes hud. Och jag minns det så tydligt för när jag såg det ville jag göra så. Inte att någon skulle göra så på mig, utan att jag skulle få glida min hand över någons korsrygg. Och den ryggen satt helt klart inte på någon kille. Jag kan inte ens minnas att jag på den tiden någonsin tänkte sexuellt om killar. Det pratades om det med kompisarna såklart. Det var ju det man "skulle" prata om, vilka killar vi kunde tänka oss att ligga med. Men när jag fantiserade och dagdrömde så var det kvinnokroppar jag såg framför mig. Jag hade en liten bok, har kvar den fortfarande, som jag fick av mamma när jag var typ tolv eller tretton. Det var en liten ordlista med ord som handlade om sex och kärlek, och en hel del om kroppar. När jag tänker på det nu så var det nog den tecknade bilden på det kvinnliga könsorganet och fortplantningssystemet som intresserade mig mest. Jag lärde mig hur det skulle se ut och vad som var vad. Jag har inget minne av samma intresse för det manliga könsorganet. Just nu kan jag inte ens komma på hur den bilden såg ut.
Om jag hade vågat tala högt om mina tankar och känslor då, eller bara skrivit om det i min dagbok (t.o.m. där står det bara om killar) så kanske det hade sett annorlunda ut. Kanske hade jag förstått mig själv mer. Kanske hade jag varit mer modig. Kanske hade jag inte gömt de där tankarna på att vara lesbisk djupt nere och låtsas glömma bort dem i nästan tio år.

Men man ska inte tänka tillbaka och säga "tänk om...", istället ska jag vara glad att jag tog mig hit tillslut. Hit till den totala övertygelsen om att den där förvirrade tonåringen hade rätt. Lustigt nog vågade jag tänka de tankarna då, de som jag nu vet är sanna, "är jag lesbisk?". Om jag nu bara kunde få uppleva allt vad detta innebär.

fredag 11 september 2009

plugg och brev

Att skriva till någon. Att ha någons mail att se fram emot. Det är en stor grej. Att få ta del av någon annans liv utan att faktiskt träffas. Det är lite som det gamla med att skriva brev och vänta på att det ska komma nåt tillbaka. För även om mail går så mycket snabbare, så vet man inte när den andra person har tid att sätta sig ner och läsa. För att sen svara. Det är skönt att ha något så litet som ett mail att se fram emot.

Det är mycket som händer nu. Studierna har dragit igång för fullt och fått med sig stress och migrän. Klarar inte av det hela så bra hittills, men det är ju självklart en invänjingsperiod i det hela. Men snart är redan den första kursen slut. Sen ska den som alla verkar prata om med fasa dra igång, så vi får väl se hur det går.
Sitter just nu med högar av böcker och papper runt om mig och försöker förstå vad de alla vill säga mig och vad jag sen ska göra med den informationen :p

Någon gång i början av sommaren, när jag började må lite bättre, gick jag med på en av alla dessa dejtingsajter som finns numer. Började känna mig lite redo att åtminstone ta reda på om det fanns något/någon därute. Däremot tog jag mig inte ut tillräckligt för att se det med mina egna ögon, så datorn fick hjälpa till lite :p
Har inte hänt så mycket hittills. Har mailat lite med några tjejer. Träffade en under Pride, men det kändes nog från oss båda ganska fort att det var ingen vidare matchning där inte. Men nu håller jag på och mailar med någon som känns ganska speciell. Vi skriver sjukt långa mail där vi pratar om allt möjligt. Det är en härlig känsla. Vem vet om det någonsin kommer bli nåt mer mellan oss? Vem vet om vi ens kommer gilla varann om vi skulle träffas? Men just nu känns det bra. Känns skönt att prata med någon som inte vet något sen innan. Någon som lär känna mig på nytt, så som jag är nu :)
Det är lite mysigt att ha.

Tillbaka till plugg!

onsdag 26 augusti 2009

nu börjar allvaret

Mycket har hänt på bara några dar. Jag fick reda på att jag kommit in på utbildningen jag sökt på universitetet och nu kommer allt igång på riktigt. Det känns lite som att jag kastas in i något som jag inte vet hur jag ska hantera. Jag har fått en milslång litteraturlista och inte hittills fått tag på en enda bok, och det har inte varit utan försök. Jag har fått så mycket information inproppat i mig så det känns som om mitt huvud ska sprängas. Direkt ska allvaret börja med en kurs som verkar bli svår och väldigt krävande.
Hittills har jag lyckats stöta på två självklara flator på utbildningen. Sammanlagt finns det max femton män bland oss nya. Alltså är det lite svårt att orientera sig bland alla tjejer. I min klass känner jag mig lite udda, som den enda tjejen med riktigt kort hår, de flesta har långt, böljande sådant matchat med väldigt lika klädval och väskor.

Det finns definitivt en oro i mig att det hela ska gå åt helvete. Jag kan inte säga att jag har återhämtat mig helt från utbrändheten. Lite socialt obekväm skulle jag nog kalla mig själv just nu. Det är som att jag har tappat en del av skillsen som behövs för att föra ett normalt samtal. Jag är inte heller bekväm alls med att stå i centrum, vill inte vara den som alla lyssnar och tittar på. Flera gånger har jag varit tvungen att lugna ner min andning och påminna mig själv om att det är det här jag vill göra och jag behöver inte lyckas med allt direkt. Det finns fler chanser än en på den här nivån. Jag måste bara vara försiktigt att inte lägga för mycket på mig själv för fort så att jag faller tillbaka. Och jag känner redan av stressen.
Men jag är glad, det klart jag är. Jag har ju kommit in där jag ville. Och med alla dessa tjejer borde jag känna mig ganska bekväm. Vi får helt enkelt vänta och se.

tisdag 11 augusti 2009

skydda sig vid sex?

Under Pride kom självklart diskussioner om sex upp och om hur tjejer som har sex med tjejer egentligen ska skydda sig. Man har ju hört det om att klippa upp en kondom och använda som slicklapp, och det var det tipset som användes av flera utav kondomutdelarna. Men så hölls ett seminarium om det hela, som hette typ "för kvinnor som har sex med kvinnor". Jag var inte själv på det men pratade med en som var där. De som höll i seminariet ville tydligen krossa myten om att klippa upp kondomer. Det ger helt enkelt inte tillräckligt med skydd. Detta fick mig att ge mig ut med uppdraget att hitta hur man då ska göra. Så jag frågade runt. Slicklappar kan man tydligen också glömma, för det första eftersom de inte ens finns att köpa i Sverige utan måste beställas från typ USA eller nåt, och för det andra eftersom de tydligen inte heller ger tillräckligt med skydd. För att få tillräckligt med skydd från vätskor osv skulle man egentligen behöva någon slags plasttrosa eller dyl och det kan man ju själv lista ut vad det skulle göra för sexlivet :P "Vänta lite snygging, jag måste bara leta reda på plasttrosorna."

Så hur ska man göra för att skydda sig då? Svaret är läskigt enkelt. Det behövs inte. Jag hittade en person som verkligen verkade veta vad hon snackade om. Då fick jag veta att för det första är det väldigt sällsynt att man blir smittad av hiv om man är tjej som har sex med tjejer. Det smittar ju mest genom blod och sperma, så det man ska tänka på är att strunta i sex när någon har mens. Eller åtminstone strunta i gnugg- eller gnidsex, och istället låta händerna leka. Det vanligaste att smittas av är ju alltid klamydia, som de flesta vet. Men klamydia blir bara farligt om det inte upptäcks. Så om man regelbundet testar sig för klamydia och tar itu med det om man nu smittats, så löser även det sig. Klamydia är inte svårt att bli av med, det är som jag har förstått det, bara att gå på en antibiotikakur i typ 10 dar. Det som är lite allvarligare är kondolym, som kan leda till livmoderhalscancer. Alla som är över 23 vet att man från det året man fyller 23 blir kallad till cellprovtagning vart tredje år. Cellprovtagning gör man för att se om det finns några förändringar som kan tyda på cancer. Om man är duktig och går på dem varje gång man blir kallad, så upptäcker man ifall man har kondylom, det är tydligen det enda sättet att upptäcka. Och det räcker tydligen att kolla vart tredje år. Det finns också en annan sorts kondylom som ger vårtor, där nere alltså så det upptäcker man själv, men den sorten fick jag veta kan inte leda till livmoderhalscancer.

För att korta ner det hela är det alltså detta som gäller. Inget sex vid mens, regelbundna klamydiatest, cellprovtagningar, byt kondom om två tjejer delar dildo eller dyl. Gör detta så ska det vara lugnt. Du slipper bära runt på kondomer och sax, om du nu gjort det vill säga :P

(Hittade precis en artikel om just detta på rfsl som bekräftar det jag skrivit :) Där kan man också ladda ner hela studien som gjorts om man vill det.)

måndag 3 augusti 2009

min första pride

Först Pride och sen förkyld, men nu mår jag bättre och kan äntligen blogga om priden.
Vilken vecka. Den var både lång som flera månader och alldeles för kort. För nu är det över. Stockholm Pride 2009. Min första Pride, som jag aldrig kommer glömma. Nu ska jag försöka sammanfatta den.
Jag har jobbat för fullt, och det har varit hur kul som helst. Det var härligt att stå där i sin neongröna volontärströja och på det sättet direkt antas höra till hbt-kulturen på något sätt. Det är så underbart att för en gångs skull antas vara gay istället för straight. Nu var ju inte alla volontärer homo, bi eller trans, men jag skulle säga att majoriteten var det. Allihopa var de iallafall helt fantastiska människor. Det är så härligt att vara runt människor som man känner sig riktigt hemma med. Där man kan känna att här hör jag hemma. Samtidigt känner man att man gör något jävligt bra genom att vara volontär på något som är så viktigt som detta.
Sen hann jag med en hel del när jag inte jobbade. Välkommen till familjen-kvällen som Pride House hade på kulturhustaket var skitkul med öppen scen, breakdance-tävling och ett underbart framträdande av God-des and She. Sen var jag på två underbara föreställningar, The Big Bög Show och Kyss min plysch. Den första var en komma ut enmansföreställning som hade spelats på en massa skolor för klasser från åttan och uppåt. Och jag satt där och tänkte att det var just precis en sådan föreställning jag hade behövt se i den ålder. Då kanske jag hade förstått att jag inte var "konstig och onormal". Så det var skönt att se att det finns de som hjälper ungdomar med det.
Jag har träffat en massa underbara människor också, flera som jag verkligen hoppas att jag kommer ha fortsatt kontakt med.
Paraden var helt fantastisk. Vi bara hoppade in nånstans utan så värst mycket tanke på vilka vi hamnade hos och sen gick vi bara och njöt av alla fantastiska människor, både de som gick och de som såg på.

Det var helt enkelt en av de bästa veckorna någonsin och det är så tråkigt att den är över. Längtar redan till nästa år :P

måndag 20 juli 2009

lesbisk, flata, homo, gay - kalla det vad du vill, that's me

Jag har flera gånger fått frågan: "varför måste du definiera vad du är?" när jag pratar om min sexualitet. Och på senaste när jag pratat om att jag nog är lesbisk och inte alls bisexuell så får jag ofta reaktionen: "men du måste ju inte bestämma dig, låt det bara vara och se vem du faller för" eller "det som är bra med att vara bi är ju att du blir kär i personen istället för könet". Men varför ska jag hindra mig själv för att definiera vad jag är? Om jag behöver ställa mig upp och säga att jag är lesbisk, för att jag behöver förstå vem jag är, för att det är det jag känner mig som, ska inte jag få göra det? Jag har även fått reaktionen: "men du har ju varit tillsammans med killar, har du inte haft känslor på riktigt då eller?". Det klart att jag har. Men jag, som många andra homosexuella, har gått igenom en lång process för att förstå vem och vad jag är. Och under den perioden har jag trott mig först vara straight och sedan bi.

Det är svårt att inse vilken sexualitet man verkligen har när man har vuxit upp i ett heterosamhälle. De enda homosexuella jag kan minnas från hela min barndom är ett bögpar som var vänner till mina föräldrar och som vi bara träffade lite då och då. Och jag vet inte ens hur mycket jag förstod då. Jag kan minnas en gång när vi var på besök hos dem och jag märkte att de bara hade en säng i huset. Då frågade jag min mamma om de sov tillsammans, och hon svarade att de var gifta. Jag kan inte minnas exakt hur jag reagerade på det, men jag tror att jag förstod då. Annars har alla runt mig varit hetero. Alla mina vänner, min familj. Jag kan inte ens minnas att det fanns några som var öppet homosexuella i skolan. För mig var det alltid en självklarthet att jag skulle hitta en man en dag. Men nån del av mig kände sig ständigt obekväm. Och det är den delen som har vuxit. Så att när jag började träffa killar så märkte jag att nåt alltid var fel. Jag äcklades av tanken att ha sex med killar, men hade det ändå. Jag tyckte inte att en naken kille var sexig eller påtändande, men låtsades. Ibland kände jag mig äcklad när jag tänkte på vad jag gjort med min pojkvän.

Men jag har aldrig varit äcklad av tanken på sex med en tjej. Jag har alltid sugit åt mig av allt i närheten av homosexuellt i min omgivning. När homosexualitet kommit på tal är jag alltid med direkt och är försvarande. Det känns lite som att få små glimtar av den värld jag egentligen hör till. Jag står bara utanför och tittar in, önskar att jag vore en del av "den" världen.
När jag tänker på att vara lesbisk och leva resten av mitt liv som lesbisk så känns det bra. Det känns rätt. Jag längtar efter att kunna starta det livet. Kunna vara öppen och ärlig och slippa dumma kommentarer. Det gör nästan ont i mig när jag tänker på hur jag vill leva. Hur mycket jag saknar den biten av mitt liv. Av mig själv. Jag har fortfarande aldrig gjort mer än hånglat med en tjej. Och det måste nu vara tio år sen jag för första gången trodde att jag var lesbisk. Tio år har det tagit mig att komma hit. Ett år som singel och helt utan sex har hjälpt mig att komma hit. Även om det inte var ett val.
Nu börjar det kännas som jag vet vem jag är och vad jag vill. Och jag vill inte behöva bli ifrågasatt om det. Om jag känner att jag är gay, så låt mig vara gay. Det känns som att det som hindar mig att verkligen skrika ut det, är alla dem som säger åt mig att jag inte behöver "bestämma mig". De håller mig tillbaka, får mig att tro att jag kanske inte är det ändå, att jag kanske kommer sluta med en man till slut. Innerst inne vet jag att det inte är sant.

Jag är gay, homosexuell, lesbisk. Deal with it.

fredag 17 juli 2009

priden närmar sig

Saker börjar hända nu. Det känns som om motorn som styr mitt liv och länge stått stilla nu sakta men säkert börjar röra på sig igen. Det verkar som jag kommer börja plugga igen i höst. Hittills står jag som reserv på mitt första och andrahandsval, men tredjehandsvalet kom jag faktiskt in på, så det kanske blir det om andra urvalet går dåligt. Så äntligen har jag lite mer sikt framåt.
Sen är det bara lite mer än en vecka kvar till Pride nu, och jag börjar verkligen se fram emot det. Jag kommer jobba några av dagarna och de andra har jag fria att utforska resten av festivalen. Idag läste jag i DN att det är 550 volontärer som ställer upp under Pride, plus de ca 100 som jobbar längre än så. Det är ganska många ändå, och i år hör jag till dem :)
Reklamen för årets Pride är också helt klockren. Det är precis så det är.



Annars har jag tillbringat dagen med att för första gången klippa en hund, vilket knäppt nog inte var så annorlunda från att klippa en människa. Men jävligt kul var det och hunden blev sötare än väntat.
Senare ikväll blir det in till stan för att se Brüno, som blivit bannlyst i Ukraina "eftersom filmen innehåller ”homosexuella sexscener och ord” som anses ”olämpliga och obscena”".

måndag 29 juni 2009

det börjar se soligare ut...

Idag vaknade jag och det kändes lite bättre. Känner mig lite piggare och gladare. Förutom att värmen nu är här, finns det vad jag kan komma på fyra anledningar till detta. Alla fyra inträffade igår.
Det första är att vi äntligen satte upp ett nytt myggnät i fönstret i mitt rum. Jag säger vi, men mamma var inte till så mycket hjälp :P Hon satt och gullade med hunden medan jag stod och slet med kardborrband och nät och nästan trillade ut, detta efter att jag redan fixat myggnät i hennes fönster också. I alla fall, detta resulterade i att jag har sovit med öppet fönster, vilket i mitt rum gör det både svalare och lättare att andas.
Sak nr 2 är att Mumin är hemma i Sverige igen! Mumin har alltså varit borta för länge och är nu tillbaka, brun som en pepparkaka, och förgyllde min kväll igår.
Nästa grej är att jag fick ett så trevligt mail igår av en läsare. Det är alltid kul att få höra att det finns dem som uppskattar och kanske tom drar nytta av att jag skriver den här bloggen. Och det är just sånt som får mig att vilja komma igång igen och skriva lite oftare.
Den fjärde och sista grejen är att jag igår äntligen fick veta att jag ska få jobba på Stockholm Pride. För den som inte visste det är Pride nästan helt uppbyggt av volontärer, och i år kommer jag vara en av dem :) Det kommer kännas så skönt att komma igång och göra något igen. Och att jobba på Pride en vecka känns precis lagom just nu. Sen kommer det vara kul för jag har fortfarande aldrig varit på Pride, så detta blir ett perfekt sätt att uppleva det första gången. Förutom alla jag kommer träffa när jag jobbar, kommer jag under min lediga tid ha tillgång till resten av Pride. Så nu har jag verkligen något att se fram emot under sommaren.

Snart ska jag nog försöka gå ut och lägga mig i solen lite för att se om jag kan få nån färg också :)

onsdag 24 juni 2009

mörker

Vad ska man göra när man ingenting orkar? Man vill så mycket, men inget händer. Det känns som om jag ständigt väntar men vet inte på vad. Det känns som om jag går omkring i ett mörker. Utbrändhetens mörker. Depressionens mörker. Och nu måste jag hitta det som ger allting en mening. Det som ska ge mig viljan att komma ut härifrån. Ibland känns det som om jag nästan hittat det, men så glider det ur handen på mig. Det finns det som ständigt ger mig lite ljus, min familj bl a. Och tiden gör att jag ständigt kämpar mig ut. Långsamt. Jag letar efter det som ska lysa upp min värld igen, så som den en gång har varit. Inte gå tillbaka dit utan framåt. Mot nya saker. Problemet är att jag ännu inte vet vad det är jag söker. Är det en ny partner? Ett jobb, en utbildning, en vänskap? Inte vet jag. Jag hoppas jag känner igen det när jag ser det. Och håller fast.

lördag 13 juni 2009

vad jag saknar

Umgås en del med Ex R just nu. Och det är kul, han är en jävligt bra kille. Men en del av mig väcks till liv. Den delen av mig som ständigt viskar att jag inte har haft nån särskild "action" på snart ett år. Den delen som verkligen saknar att ha någon där.
Det är över ett år sen som jag senast somnade med armarna runt någon. Och det börjar verkligen kännas nu. Fyfan vad jag saknar det. För hur jävligt livet än är för tillfället, hur skit allting kan kännas, om man när natten kommer ibland kan få krypa ner hos någon och somna med armarna om den någon (eller med dens armar om sig förstås) så känns det lite bättre. Det blir lite lättare att ta sig igenom dagen som kommer sen. För den natten har man sovit lite bättre, lite tryggare och lite lugnare. Kanske har man till och med sovit med ett litet leende på läpparna. Det är sånt som gör livet lite enklare att leva. Även om det inte är varje natt, eller något regelbundet, så är det skönt om man kan få det ibland. Jag har inte haft en sån natt sen senaste gången jag sov med Ex R, och det var som sagt för mer än ett år sedan. Inte konstigt att jag har såna hemska sömnproblem. Det hade jag säkert haft ändå, med tanke på allt annat som händer just nu. Men om jag åtminstone nån gång då och då fick en tryggare natt med lite kroppskontakt. Att få ligga med örat mot någons bröstkorg och lyssna på hjärtslagen. Att få matcha sin andning med någon annans. Det är ett sätt att känna sig mindre ensam. Att sova lite bättre på. Att känna en samhörighet.

Just nu känner jag mig hemskt ensam. Jag vill somna nära någon. Även om det bara är för en natt, så vill jag känna någon i mina armar...

måndag 1 juni 2009

att passa in

Även när man strävar efter att sticka ut märker man att man kämpar för att passa in. Man känner sig ständigt styrd av normer och mallar och specifikationer, även när man vill vara en av de "annorlunda".
Ta mig som exempel, jag har aldrig haft det där stora behovet att passa in hos de "populära", de coola, de som alla vill va med. Men nu känner jag mig ändå styrd. Jag känner hur jag fastän jag inget vet säkert, kämpar för att vara flata. Hittills har jag bara varit i förhållanden med killar, men jag vill inte säga att jag är bi, för jag vill vara annorlunda, utstickande och allt annat som folk ser en som när man är lesbisk. Och då kommer vi till det där man att passa in i utstickandet. Jag känner att för att visa världen att jag är lesbisk så måste jag SE lesbisk ut. Så genom bloggar och hemsidor jag läst på, personer jag sett på tv, så bildas en uppfattning om hur man "bör" se ut om man är flata. Av någon anledning känner jag då att jag måste passa in i den bilden, istället för att bara vara mig själv och på så sätt tillföra det till bilden. Lesbiska tjejer "ska" ha pösiga kläder, kort hår, inget smink, inga tjejiga smycken eller accessoarer. Och visst jag har kort hår, men det är för att jag trivs bäst i det och det är så jag känner mig som mig själv. Nu låter det självklart som att jag ursäktar mig, men faktum är att mitt beslut att kapa håret för en massa år sen var nåt av det bästa jag gjort.
Men jag försöker kämpa emot behovet att passa in. Försöker att bara vara mig själv. Vara ärlig mot mig själv och visa vem jag är. Klä mig i kjol om det är det jag känner för.
Jag har insett vikten i att vara jag.

söndag 29 mars 2009

ett års bloggande

Nu har denna blogg funnits i ett år. Jag kan knappt fatta det själv. Ett helt år sen satte jag mig ner och funderade på vad jag skulle skriva som första inlägg. Vad skulle va intressant nog för andra människor att läsa? Då blev det att jag skrev om mitt jobb och vad jag ville i mitt liv. Vad jag då syftade på var min vilja att hitta en tjej att ha något sorts umgänge med utöver vänskap.
En hel del har hänt under det här året. För precis ett år sedan hade jag ett jobb jag trivdes på, pluggade det som är min stora passion, hade precis avslutat ett årslångt förhållande och ville nu ut och utforska den andra delen av mig, den mer nyupptäckta. Jag såg ljust på framtiden då. Nu idag har jag inget jobb, min utbildning är slut, jag har gått in i en vägg som är hårdare och mer brutal än jag trodde, jag har inte haft nåt nytt förhållande (bortsett från mitt korta misstag med Poeten i somras) och jag har knappt utforskat min lesbiska sida. En gång på gayklubb och två små träffar med Blyger kändes inte tillräckligt direkt. Nu ser jag ingen framtid alls och vet inte hur jag ska få tillbaka mitt hopp och ljus som jag hade om mitt liv.

Men min blogg finns kvar. På senaste har jag försummat den som det mesta andra i livet, men för den som aldrig varit utbränd ska jag meddela att man knappt orkar ta sig upp ur sängen på mornarna och alla krafter går åt att göra nåt mer än att ligga på soffan hela dagarna. Så bloggen har fått vänta. På nåt sätt känns det ändå som det inte gör så mycket, för jag har inte märkt att jag direkt har många läsare. Jag vet att min mamma läser, och en och annan bloggare också.
Fast jag kanske skriver mest för min skull, det gör jag nog. Det är faktiskt skönt att skriva om sitt liv som om man berättar det för främmande människor, folk som aldrig hört nåt om det förrut.

Jag tror att anledningen till att jag startade den här bloggen var att jag ville dela mitt äventyr med andra i min situation. För har man bara haft pojkvänner och plötsligt inser vad det var som alltid kändes fel så kan man behöva lite hjälp att hitta rätt, att hitta en väg in i den andra dejtingvärlden. Jag tänkte att om jag berättar om min väg, min kamp att leva som mig själv så kunde andra känna sig mindre ensamma i det hela. Samtidigt kanske jag kunde hitta lite hjälp själv, för ärligt talat känner jag mig också ensam i detta.
Däremot har bloggen och att läsa andras bloggar hjälpt mig på vägen att förstå mig själv och inse vad jag är och vad jag behöver. Och fortsätta blogga tänker jag absolut göra, min väg har bara börjat och jag tänker fortsätta berätta min historia för den som vill lyssna.

onsdag 4 februari 2009

bara trötthet och sömnlöshet

Jag tänker nu avbryta detta oplanerade blogguppehållet jag haft i en månad.
Det har inte haft någon särskild anledning förutom att jag knappt har suttit vid datorn eller för den delen haft något att skriva om. Sen jag slutade att ha något att göra så har min utbrändhet verkligen kunnat slå till. Jag har ju inte låtit min kropp eller mitt huvud få chansen att vila upp sig eller försöka reda ut alla tankar. Men nu kom det ofrivilligt och har tagit över min kropp och min hjärna så att jag ständigt är trött och inte orkar med någonting alls. Mina dagar spenderas mest bara i soffan där jag läser böcker eller ser på tv. Intressantare än så är det inte just nu och har inte varit hittills det här året. Men som sagt så orkar jag inte. Mitt första uppdrag nu är att försöka sova igen, för det går inge vidare bra. Inte för att jag inte vill sova eller brist på trötthet, utan för att jag helt enkelt inte kan somna.
Man blir också ganska trött av att inte veta vad man vill eller ska göra med sitt liv. När man inte vet var man är om ett år, eller halvår eller nästa vecka. Ok, nästa vecka antar jag att jag fortfarande är där jag är idag, men ändå. Visst, just nu behöver jag ta det lugnt och ladda om, men det är ganska frustrerande att göra det. Min terapeut uppmanar mig att upprepa att jag faktiskt får ta det lugnt för mig själv flera gånger om dan, för att min huvud ska lyssna bättre på min kropp, men jag tror inte de kommunicerar särskilt bra. Jag jobbar i alla fall på det.