fem dar är för lång tid

Ibland försöker jag verkligen komma underfund med hur olika personer fungerar och tänker. Eller det är snarare ganska ofta, för jag har en tendens att bekanta mig med personer jag inte riktigt förstår mig på. Är det så enkelt som att alla är olika? Eller är det så att alla är olika mot olika personer, för att man hela tiden diskret sänder ut signaler om hur man vill förhålla sig till personen i fråga? Det är svårt att inte veta. Och är det inte så att om man är intresserad av någon så går man runt och tänker på den personen en ganska stor del av dagen? Och om man nu gör det, tänker man då inte på att kanske slänga iväg att sms till den personen? Och tar man sig då inte den minuten det tar att skicka det smset från sin kanske annars väldigt upptagna dag för att se till att den personen vet detta?

Nu har det gått fem dagar sen jag hörde något från Blyger. Och visst då kanske man undrar varför inte jag kontaktar henne. Saken är den att det nästan alltid har varit jag som har kontaktat henne först. Sen får jag alltid ett svar när jag gör detta, även om det kan ta en stund, eller några timmar. Nu vill jag ju inte verka desperat, plus så vill jag veta om det finns något intresse från hennes sida. Så tänkte jag för några dar sen och valde att inte kontakta henne just den dan, för att se om hon då kontaktade mig. Det gjorde hon inte. Då tänkte jag, jaja men då kommer det väl nåt imorrn istället. Det gjorde det inte. Och nu har det som sagt gått fem dar och jag börjar känna mig lite väl bortglömd. Jag har försökt att inte lägga för stora förhoppningar på henne. Det är ju den första tjejen jag kommit såhär långt med, och vem har sagt att jag skulle lyckas pricka rätt direkt? Men de tankarna hindrar ändå inte mig från att gå runt med mobilen i fickan hela tiden och kolla den lite för ofta. Jag tycker att ifall det är så att är man inte intresserad, eller har tappat det intresset man hade av någon anledning, så kan man faktiskt meddela den personen det. Jag förtjänar väl ändå att veta ifall hon dissar mig. Det jobbiga är att jag inte förlorat hoppet. Att jag fortsätter hitta på ursäkter i mitt huvud för varför hon inte hör av sig. Och så går jag omkring med någon slags skuldkänslor hela tiden. Skuldkänslor för att jag inte kontaktar henne. För tänk om hon går omkring att tänker som jag, säger den lilla rösten i mitt huvud. Tänk om hon tror att det är jag som dissar henne? Men, säger den andra lilla rösten, hon borde väl vara medveten om att det alltid är du som kontaktar henne och att det faktiskt är hennes tur? Sen börjar rösterna bråka och då lägger sig resten av gänget i mitt huvud sig också i, sen kommer polisen och försöker reda ut det hela och det slutar med att hälften blir arresterade och den andra hälften hemskickade och då sitter jag där ensam kvar utan någon röst alls att hjälpa mig med tankarna.

Men det är ändå de två svarsalternativen som är det jobbigaste av allt. 1. Om hon nu plötsligt faktiskt kontaktar mig så kommer jag väl bara ignorera alla dessa tankar och glatt springa henne till mötes. Eller 2. att hon faktiskt har dissat mig och att allt det jag kände mellan oss bara var från min sida.
Har jag inte hört något innan imorgon kväll så blir det jag som slänger iväg ett sms. Men då blir det inget trevligt "hej hur är det?" utan något mer i stil med "om du inte vill ha mig så kan du väl säga det direkt". Då kommer jag iallafall ha ett svar. Även om jag kanske inte gillar det.

Suck. Varför ska det vara såhär? Det är det jag inte kan förstå. Varför vissa personer har en förmåga att få andra att må såhär. Att tveka på sig själva och sin förmåga. Att bli desperata och hålla dagarna så fria som möjligt ifall att. Och att vid varje pip från mobilen, för varje liten sms-symbol som dyker upp i fönstret så hoppar hjärtat till och vill så gärna att det ska vara just denna gång som.... Men nej, alltid samma sak. Antingen en kompis som försöker få med en hit och dit eller ett ex som vill berätta nåt knäppt som hänt.
Eller är det kanske jag som överreagerar? Den tanken har också slagit mig. Är det kanske jag som tycker att fem dagar är mycket fast det egentligen inte är det? Nej, nu får jag sluta upp med detta. Jag är inte desperat, ok? Jag hoppas iallafall att jag inte är det. Vilket jag nu, efter detta för långa inlägg, förstår att det kan bli svårt att bevisa.

tack för en underbar dag

Ja, vi träffades. Först var det lite pinsamt och så, som Blyger själv beskrev det "det känns konstigt att bara sitta såhär och prata efter allt i fredags..." Men det gick bra ändå. Efter en del pinsamma tystnader och generade leenden över kaffet så kunde vi komma igång och prata. Och det visade sig att vi hade mycket att prata om och även att vi hade mycket gemensamt. Så vi pratade om allt mellan himmel och jord och en hel del som ligger utanför det också. Jag måste säga att det verkligen var skönt att prata med någon som gått igenom mycket av samma tankar och problem runt sin sexualitet som jag har gjort. Som också har trott att de känslor man känt för tjejer kanske inte var verkliga och istället praktiskt taget tvingat in sig själv i ett, eller flera, heterosexuella förhållanden. Det är en väldigt svår och får många lång process som man går igenom när man inser att man inte följer "normen" och alla tankar man får om ifall det är normalt eller inte, och hur man ska kunna våga vara sig själv och komma ut, inte bara för familj och vänner, utan även för sig själv. Om man då umgås i kretsar där man inte känner någon som är homosexuell och inte har kontakt med någon som kan visa på att det är minst lika normalt att vara attraherad av någon av sitt eget kön som någon av det motsatta. Sen kom vi förstås in på samtalsämnen som homoäktenskap, homofobi, komma ut för släkt och vänner osv. Och visserligen är det frågor som jag ganska ofta diskuterar. Men det var verkligen en helt annan sak att diskutera det med någon som är homosexuell, något som jag aldrig gjort förr.
Sen var det ju också första gången jag var på någon slags dejt med en tjej, och även det är väldigt annorlunda från att träffa en kille. För det första känns det direkt mer rätt. Med killar kändes det alltid så krystat och jag kände hur jag hela tiden satt och tänkte på hur jag såg ut, hur jag rörde på mig för att verka snygg, sexig, tjejig osv. och hur jag hela tiden var väldigt noga med vad jag sa och hur jag sa det. Så var det inte alls nu, jag kände istället hur jag kopplade av och bara kunde vara mig själv. Visst var jag nervös och tänkte lite på vad jag sa och hur hon skulle tolka det, men jag kände inte att jag hindrade mig från att säga vissa saker, eller hur jag försökte lägga fram det på något särskilt vis. Jag brydde mig inte om hur jag satt eller hur jag lät när jag skrattade. Och skrattade gjorde jag, en hel del.
Så vi satt och snackade i över sex timmar och ju mer tid som gick ju lättare blev det att prata och skämta och ha riktigt kul. Hon är en väldigt trevlig och gullig tjej och jag trivs jättebra med henne. Sen blev det bara bättre när vi skulle säga hejdå och inte klarade av att släppa taget om varann. Vi ville bara stå där och hålla om varandra i evigheter. När vi tillslut lyckades slita oss och åka tror jag att jag hade ett leende som inte försvann på resten av kvällen.
Nu vet jag inte när vi ska träffas igen, men träffas det ska vi.

Och så insåg jag att det här var rätt. Så jävla jävla rätt. Och då menar jag inte nödvändigtvis rätt med Blyger, utan rätt med en tjej. Allt det där jag har hållt på med de senaste åren med killar har bara varit så fel, och det är väl också därför det har gått som det har. Jag har lurat mig själv att tro att jag, som alla runt omkring mig, hörde ihop med någon kille därute. Men jag hade ju helt fel. Och nu har jag hittat rätt. Det är tjejer jag ska vara med och inget annat. Och jag är så tacksam, både för kvällen jag hade förra veckan, och för att jag träffade Blyger, för det var det som har fått mig att komma hit. Att hitta rätt äntligen, och känna mig mycket mer hemma i mig själv.

imorgon...

Ok, såhär är det. Jag har haft kontakt med tjejen jag träffade i fredags, låt oss kalla henne Blyger, och nu ska vi förmodligen ses imorrn. Så självklart är jag nervös som fan och vet inte riktigt hur jag ska bete mig eller nånting. Men jag är glad ändå. Hon verkar vara en jättetrevlig tjej och är hur söt som helst, både utseendemässigt och till sättet. Och jag känner verkligen att jag vill träffa henne igen, i nyktert tillstånd och nånstans där man faktiskt har möjligheten att prata och lära känna varann lite mer. Det sköna är att det är det hon säger att hon vill också. Vi båda är lite blyga av oss och vad som kommer hända när vi ses har jag ingen aning om. Men jag ser fram emot det. För även om det inte skulle bli något mellan oss, så kanske jag kan få en vän som är lite mer hemma i gayvärlden. I vilket fall som helst vill jag bara träffa henne. Så jag hoppas det blir av imorrn, och det verkar så.
Uppdatering kommer antingen imorrn eller nästa gång jag får låna min mammas dator :p Ny dator ska beställas väldigt snart och då kommer jag kunna skriva mer ofta igen.

"i kissed a girl..."

Att det kan hända så mycket på så kort tid. Ibland är det fan i mig otroligt.
Det hela började i fredags. Jag, Mumin och Sötnos hade bestämt oss för att dra på gayklubb för första gången för oss alla tre. Nu är visserligen de andra två straighta men de tyckte det skulle vara kul ändå, och så gjorde de det så att säga för min skull. Så vi drog på Klubb G. Det hela började bra, jag fick ett gott skratt när Mumin och Sötnos kollade in några snygga killar och när jag påminde dem om att de var bögar så insåg de att kvällen kunde bli tortyr för dem. Men sen hade vi kul, dansgolvet kom igång och vi var mitt i det med alla härliga människor. Och nånstans där började jag andas ut. Äntligen kände jag att jag hittat rätt. Hittat det jag så länge känt att jag saknat men inte riktigt vetat var det var. Det är i den miljön jag vill vara, bland de människorna. Där de flesta killarna har tajtare kläder än tjejerna, där transorna är de längsta på hela dansgolvet pga att det är de som har de högsta klackarna, där det finns dem man måste titta på en gång extra för att se vilket kön de tillhör och där det finns underbara tjejer som tittar på en som att man är en av dem. Och som faktiskt spanar in en. Så hemma som jag kände mig där har jag inte känt mig på länge. Och det var så jävla skönt. Sen blev det bara bättre.

Helt plötsligt kommer en tjej fram till mig där vi satt, tror vi tagit en danspaus, och log. Då lyckades Mumin och Sötnos diskret försvinna och så var det bara hon och jag. Hon log och jag log. Hon var jättesöt och trevlig och ville dansa. Vi dansade och så kysste hon mig... Och det var underbart. Resten av kvällen var praktiskt taget bara ett enda långt hångel, med lite dans inblandat. Jag tror aldrig att jag har hånglat på det viset förr, eller så totalt förlorat mig i någon. Jag hade ingen koll vad de andra gjorde tills jag sprang in i Mumin när jag var på väg till toan. Hon hängde tydligen med nån söt bög och en av transorna, Sötnos hade hittat en tjej för kvällen.
Det blev en lyckad kväll och när det började närma sig att dra därifrån blev det lite sorgligt. Jag och min brud ville inte skiljas åt, hon ville ha med mig hem, men jag kunde inte. Jag hade lovat de andra två att vi skulle åka hem tillsammans alla tre, plus så skulle jag upp tidigt och gå på teater nästa dag. Så efter att hon försökte hålla kvar mig i en evighet, utan alltför mycket motstånd från mig, så bytte vi nummer med löfte om att höra av oss och så gick jag med de andra två. Vilket var tur, för Sötnos hade lyckats bli så full att jag nästan var tvungen att hjälpa henne hela vägen till sängen.

Nästa dag hörde jag av mig som lovat. Men jag fegade ur och vågade inte ringa så jag skickade bara ett sms. Eller bara och bara, vet inte hur lång tid det tog mig att formulera det. Som tur är svarade hon och sen smsade vi fram och tillbaka hela dan. Vi båda vill absolut träffas igen och jag ser verkligen fram emot det. Jag kan inte sluta tänka på henne faktiskt.

Förrutom det var dagen en blandning av händelser. Det började med att jag upptäckte att ett av familjens husdjur hade dött under natten. Vi visste att han mådde lite dåligt och hade planerat veterinärbesök, men det gick så snabbt att vi inte kunnat göra något.
Sen var vi på teater som sagt. Teatern var underbar och man fick många goda skratt. Men på kvällen kraschade min dator. Bara sådär, helt oväntat. Jag gjorde ingenting, skulle bara väcka den ur skärmsläckaren, och så började den låta jättekonstigt och sen kraschade den. Visst den var väldigt gammal så jag har hållit på att göra backup och jag var på väg att köpa en ny, men den har inte direkt krånglat eller så. Så nu sitter jag vid min mammas dator och hon ska sen hjälpa mig att koppla ihop våra datorer och försöka rädda det jag inte hunnit göra backup på. Men jag känner mig lite handikappad nu utan min dator.

hostmedicin, c-vitamin och dansande fötter

Jag har varit sjuk. Om det var nån som undrade...
Riktigt jävla dunderförkyld också. Med den ständigt rinnande näsan, tappandet av rösten, växlandet mellan varm och kall, febrig osv osv. Men nu är jag bättre, inte bra, men bättre.

I fredags var jag ute på första gången på en evighet. Var ute tillsammans med Mumin, Drottningen och några till. Och vi hade jättekul. Det var relativt billigt på stället vi var på så vi drack en hel del. För att inte nämna att vi förfestat med tequila och nån äcklig grön sörja som såg ut att vara absint, men som var nån konstig blandning Drottningen hade hittat på. Kvällen blev iallafall lyckad, med en av killarna som jobbade där som nyfunnen vän, ett dött dansgolv som vi såg till att liva upp, möte med en gammal gammal skolkompis (det händer fan alltid oss!), tjejer med snygga tatueringar (ja, jag sa det till henne), fötter som dog i skorna vår vän hade tvingat i oss osv. Och ok, vi var inte direkt nyktra, det riktiga beviset på det var när vi stod på perrongen och väntade på tbanan hem och jag snubblar fram till ett gäng killar, som sen visade sig inte ens kunna svenska, för att meddela en av dem vilket hemskt klädval han hade gjort. Det resulterade i att han hade mage att förolämpa mitt hår! Och hans knäppa kompisar höll med honom! Då blev jag inte glad, så jag, i mitt druckna tillstånd, lyckades vara sådär vackert ghetto-bitchig och säga typ "whatever" med tillhörande handgest och sen svassade jag snyggt därifrån. Iallafall i mitt minne, vet inte hur bra jag kan svassa när mina fötter håller på och dör av allt dansande i de där jävla skorna och all den där alkoholen i mig. Sen övergav Mumin mig så det slutade med att jag sov på Drottningens soffa den natten. Eller, räknas det som natten när man inte somnar förrän efter halv fem? Men vi var duktiga, eller Drottningen var det iallafall, för hon fixade oss en rejäl måltid som lyckades suga upp det mesta av allt vi hällt i oss, innan vi sov, så ingen bakfylla. Nu är jag visserligen en av de där som nästan aldrig blir bakfull, mest för att jag håller mig till vodka, men ändå.
Så bakfull var jag inte, bara jävligt sjuk, med fötter som fortfarande inte hade förlåtit mig och som valde att inte göra det på två hela dar! Tänker aldrig mer falla för någon annans önskemål om skor. Inte när jag planerar att dansa.
De senaste dagarna har jag alltså lekt snörvlig och febrig soffpotatis, men imorrn ska jag och det andra paret av mina nyinköpta jeans ta oss hemifrån och göra lite nytta.

Vill bara tillägga att jag nu verkligen ska göra min tatuering väldigt snart. Håller nu på att letar efter den perfekta tatueringsstudion och jag har redan några kandidater. Sen ska jag bara bli klar med skissen och ta den till dåvalda studio och se om det som finns i mitt huvud går att få på min kropp. Jag känner att jag verkligen behöver detta nu, för min skull och ingen annans. Jag behöver det för att säga något till mig själv, bevisa något och förhoppningsvis må lite bättre över mig själv och mitt liv.

inget stort hände, så den kanske bara ville klaga den med

Jag sitter här med ett tomt bloggfält (eller vad man nu kallar det) och försöker lista ut vad det egentligen är jag vill skriva om. För skriva det vill jag.
Vill jag skriva om att årets rosabandet-kampanj är igång och att jag redan har årets modell av detta rosa band på min väska?
Eller vill jag skriva om att jag jobbade idag för första gången på ett tag och hur det resulterade i att jag nästan började gråta och min kollega föreslog att jag borde sjukskriva mig?
Eller om varför min dator just nu gör en massa konstiga ljud som brukar betyda att nåt stort och kanske mindre kul är på väg att hända med den? (Nu får den faktiskt sluta, jag har bara ett program igång och bara detta fönster i det programmet.)

Nej, egentligen vill jag nog bara skriva för att det är mitt i natten och jag känner mig ensam. Och på nåt sätt hjälper det att blogga. Det är nästan som att prata med någon men ändå inte. Och jag känner inte riktigt för att sova än, även om jag borde för tyvärr ska jag jobba imorrn också. Det är jobbigt att känna sig ensam. Och det är jobbigt att inte kunna somna. Och just nu är det jobbigt att jobba. Men shit vad jag klagar hela tiden. Nu får jag ta och sluta.

Mina naglar ser underbara ut. Jag flippade ut lite häromdan och lekte med alla mina färgade nagellack. Detta resulterade i att jag har typ små regnbågsflaggor (inte helt korrekta i färgerna) på några av naglarna, med en vacker svart bakgrund. Det är sånt man gör när man är trött och uttråkad och inte orkar ta itu med nåt viktigt. Men då har jag iallafall något som får mig lite gladare att titta på. Och då har jag inte berättat hur mina tånaglar ser ut. Jag känner mig alltid mer nöjd med mina fötter när naglarna är målade, annars ser de så tråkiga ut.
Så, ok, liten analys här. För att sluta klaga börjar jag snacka om mina naglar som om det är dem som är ljuspunkten just nu. Vad säger egentligen det om mitt liv för tillfället?

vem vill vara min gayvän?

Jag börjar känna mig lite låst faktiskt. Jag önskar verkligen att jag hade åtminstone EN vän som var gay. Men jag har ingen alls, inte ens nån liten bibrud. Jo, en men hon har ett väldigt seriöst förhållande med sin kille och har aldrig varit med nån tjej. Jag vill bara så gärna ha någon som kan hjälpa mig lite, ge mig en inblick. Någon som jag kan gå på gayklubb med eller som vet var man annars kan gå för att träffa lite lesbiskt folk. Det känns som att jag verkligen behöver få kontakt med hela den biten nu. Det känns som om det skulle hjälpa mig att må lite bättre. I alla fall med tanke på hur mycket det hjälper att bara sitta och läsa bloggar om flator och deras liv, eller att läsa qx. Jag känner verkligen ett starkt behov av allt det där. Ett stark behov att få mig första upplevelse med en tjej. Men jag inte riktigt hitta vägen dit känner jag. Det är som att jag är fast av all annan skit i mitt liv just nu. Och därför orkar jag inte riktigt ta tag i det. Därför skulle det vara så mycket lättare om jag hade någon som kunna hjälpa mig lite grann. Eller iallafall någon som kan förstå hur det känns. Någon jag kan snacka tjejer med på ett seriöst sätt. För det går inte riktigt med alla heteropolare jag har. De förstår det inte.

Annars har det inte hänt mycket. Jag lyckades vara så smidig idag att jag föll pladask i en rulltrappa, men det var väl det mest spännande som hände.
Jag tror att jag verkligen behöver någon sorts förändring i mitt liv just nu. Jag har redan tagit hand om håret, och det känns bra. Men det behövs något mer. Något som får mig att känna lite mer glädje över livet just nu. Någon som kan krama mig på ett annat sätt och låta mig andas ut en stund.

"du måste rycka upp dig!"

Fan vad mycket det är på en gång just nu. Jag har ingen ork kvar alls. Har knappt ens ork att skriva ett inlägg. Men jag kan sammanfatta den senaste en och en halv veckan med några korta fraser.
Jag har fått min rygg skönt mörbultad för sista gången på ett bra tag.
Jag har börjat gå en krokikurs.
Jag är trött hela tiden och somnar på bussar, tbanan, i soffan, i väntrum, i bilen (jag kör inte) och överallt annars så fort jag sitter still.
Jag har lyckats sträcka båda mina knän.
Jag har fullt upp med texter att läsa och plugga in.
Jag tröstäter hela tiden och proppar i mig godis osv.
Jag har varit på teater.
Jag är allmänt irriterad på folk omkring mig och deras nonchalanta jävla stil.
Jag har äntligen beställt ny legitimation.
Jag har gjort ett depression-test med mindre bra resultat.
Och jag har brustit ihop och gråtit i skolan.

Men nu ska jag gå och sätta mig framför tvn ett tag och koppla av. Översättning: jag kommer förmodligen äta nåt mer och sen somna i soffan och på så sätt missa halva miami ink.

(Fråga: varifrån kommer min rubrik?)