jag sa stopp

Ibland är det bara att inse att det blir för mycket. En person kan inte klara vad som helst. Inte hur mycket som helst. Det är viktigt att kunna sina gränser. Veta när det är dags att säga stopp. Ibland måste något offras för att klara sig.

Jag fick igår inse att jag tagit på mig lite för mycket stress igen. Och jag måste se mig för så att jag inte faller tillbaka i gamla mönster. Jag vill inte tillbaka till där jag var. Så jag fick helt enkelt stanna upp och med hjälp av min älskade mamma se hur det jag försökte göra inte var möjligt. Att gå från att vara utbränd och knappt orka upp på mornarna till att plugga på heltid kanske inte var det smartaste draget. Därför har jag fått komma att förstå att jag kanske måste misslyckas lite också. Skippa vissa saker för att förhoppningsvis orka ta igen dem senare. När jag insåg att stressen över min kommande tenta höll på att slita sönder mig var det dags att sluta kämpa. Jag klarade inte riktigt av det själv, men vad har man annars mammor till? Så jag bestämde mig för att inte ens försöka. Det finns inte en chans att jag skulle klara av att plugga in allt som behövs på knappt en vecka till. Istället ska jag använda de här dagarna till att ta igen mig så gott det går innan nästa kurs börjar. Det var just det som var mitt problem tidigare. Att jag inte satte stopp. Att jag trodde att jag skulle klara allt och med bäst resultat. Att jag inte behövde vila och sova ut ibland. Men nu var jag tvungen. Sömnen har jag inte fått tillbaka än, men jag måste ta så mycket jag kan få. Beviset på min överdrivna stress fick jag när jag vaknade i morse. Efter beslutet tagits igår kväll kunde jag ändå inte släppa stressen över natten. Jag vaknade med tanken på hur mycket jag var tvungen att läsa in i dag. Jag var tvungen att påminna mig själv om mitt beslut och sen plocka undan böckerna innan jag kunde börja koppla av lite.

Jag måste inse att jag inte kan lyckas med allt. Kanske kommer jag inte kunna fortsätta den här utbildningen och i så fall för jag ta det. Det kanske inte var rätt i alla fall. Jag får ta det som det kommer, när det kommer. Det kommer nog hjälpa mig i slutändan.

det slutar med huvudvärk

Huvudet snurrar över den hemskt invecklade kurslitteraturen jag sitter och försöker läsa. Resten av mig känns bara seg och gråtfärdig och trött på allt. Det är lite som att allt går emot mig just nu. Jag älskar mitt nya hår, men det är svårt att få det att se ut som jag vill. Jag ligger sjukt mycket efter med plugget och riskerar att misslyckas med tentan. Jag skulle åkt iväg på en kul grej igår men lyckades inte få med mig någon och kände att jag inte skulle klara av att vara ensam bland en massa människor jag inte känner. Och så har jag svårt att släppa besvikelsen som två tjejer, som jag trodde kunde komma att betyda mycket för mig, har gett mig på senaste.
Den ena var hon jag hade mailkontakt med ett bra tag. Vi skrev om hela våra liv till varann och allt det där "förarbetet" som brukar bygga upp mot en dejt eller dyl. Plötsligt har hon träffat någon, en manlig någon. Och jag förstår att det kan bli så att man träffar någon. Men inte att hon då beter sig mot mig som om det endast var vänskap från första början. Frågar mig hur det går för mig "med kärleken". När jag sen svarar att tydligen händer där ingenting så slutar hon att höra av sig.
Sen kommer tjejen jag själv tänkte att här blir vi nog bara vänner, men kan bli väldigt bra sådana eftersom vi har gått igenom väldigt liknande saker när det gäller vår sexualitet och förvirringen runt den. Ändå känner jag mig där sviken, för det känns som att även om hon ständigt kontaktar mig om att träffas så verkar hon inte så glad över att umgås med mig när vi väl ses. Istället springer hon iväg hela tiden och hänger med en massa andra personer. Sen svarar hon inte på mobilen så att jag inte ens vet var hon är.

Jag förstår inte detta alls. Och en dag som denna irriterar det mig extra mycket, så mycket att jag inte kan plugga ordentligt. Och då är det så lätt att jag istället försöker distrahera mig med andra saker. Som att känna att jag verkligen måste städa och tvätta. Jag börjar pyssla med saker, blogga. Samtidigt vet jag att jag har en hel bok att läsa ut till imorrn då jag måste ge den till en klasskompis, men den är så jävla svår att läsa och med allt annat som snurrar i mitt huvud just nu slutar det bara med huvudvärk.

Folk klagar alltid på måndagar, men söndagar är inte så kul heller...

trött och festande

Nu har jag några sådana där dagar igen, då det känns som jag har pms fast jag inte har det. Jag blir irriterad på nästan allt och vid minsta lilla motgång vill jag bara lägga mig ner och gråta. Förmodligen är det bara stress. Jag är så otroligt stressad just nu över plugget och hur det går med det. Terminens första tenta närmar sig alldeles för fort och jag ligger redan efter. Men just nu har jag väldiga problem med att sova, och sen nästan ännu värre problem med att vakna. Det låter märkligt jag vet, men just nu försvinner min väckarklocka bara in i mina drömmar och jag snoozar utan att riktigt vakna. I morse vaknade jag först tio minuter innan min buss gick och då hade jag snoozat i över en timme. Då gick det bara inte. Det var bara att somna om och skita i det.

Men det har varit lite bra de senaste dagarna också. I helgen träffade jag en massa människor från Pride i somras. Det var underbart för det var flera stycken som jag inte hade bytt nummer eller dylikt med så det var kul att ses igen och få prata och flumma. Eller, början av kvällen var kul, sen blev det som vanligt att jag kände mig lite bortglömd och ensam och till slut stack de jag kommit med utan att säga till mig.
Detta var andra gången jag var ute de senaste veckorna och jag känner att även om det är kul så händer inte så mycket. Första gången var det nästan bara killar ute den kvällen. Plus så blev jag raggad på av just en kille, på ett gayställe!, fastän hälften av de jag var där med var straighta tjejer så var jag självklart mig han gick på. Jäkla pucko. Sen känner jag hur jag mot min vilja ofta fastnar med de jag redan känner och inte får chansen att träffa nytt folk. Men så blir det väl ibland. Får försöka bättra mig på det.

Sen fick jag äntligen mitt hår klippt igen. Hade gått alldeles för långt och frisyren började allt för väl likna en tant-frisyr. Så nu är det nytt och kul, helt annorlunda från nåt jag haft innan. Det är lite som en bred mohawk med väldigt kortklippt på sidorna. Nu saknas bara färgen.

om acceptans och dejting

Ordet acceptans har kommit att betyda mycket för mig de senaste dagarna. Att det ska vara så svårt för människor att klara av att acceptera andra förstår jag inte. Varför ska det vara så att när någon som har ansetts vara straight men blir tillsammans med någon av samma kön ska behöva stå ut med skit? Kan det verkligen vara så jävla svårt att vara glad för en annan persons skull? Speciellt om det är någon man tycker om. Jag vet att folk har fördomar, så har det alltid varit och kommer nog tyvärr alltid vara. Men när det handlar om personer som inte har visat någon tydlig homofobi tidigare så blir jag helt ärligt chockad när de plötsligt har problem med det. Själv blir jag bara så jävla glad när personer jag bryr mig mycket om hittar kärlek, oavsett kön. Allt jag bryr mig om är att personen i fråga är bra och att kärleken är äkta och inte skadar någon. Det sårar mig när andra inte kan känna så. Eller när dessa måste låtsas vara superokej med det hela och det är så tydligt att de inte är det. Jag hoppas bara att de kan komma över det fort och visa att de faktiskt är glada och kan acceptera det hela.

Annars börjar jag undra över hela dejting-grejen. Jag börjar undra om det ens är någon idé. På senaste tiden har jag ju börjat tänka att det kanske skulle vara lite kul att åtminstone komma ut och träffa lite nya människor, kanske dejta lite också. Det finns inte direkt något stort "hitta den rätta"-behov hos mig just nu, bara en nyfikenhet över vad det finns för tjejer där ut. Hittills har jag blivit besviken. De tjejer jag har haft lite kontakt via nätet eller dyl på senaste har visat sig vara så helt jävla fel. Antingen har de varit en player, bara varit intresserade av vänskap, börjat dejta en kille istället eller visa sig vara ute efter en tjej att ha vid sidan av sin kille. Jag menar, hur går det att hitta någon när det ser ut så? Sen kan man tycka att det kanske skulle finnas något när man går en utbildning med en stor majoritet av tjejer. Men när nästan alla ser "normala" ut i sina långa hår och naglar, och när man visar sig vara den enda som har koll på varför den första maj i år var en stor dag, så ser det inte så ljust ut längre.
Nu känner jag att jag blir väldigt negativ här, vilket är lätt efter några jobbiga dagar, men jag släpper inte hoppet att det kan vända. Någon dag.

"...för om du är det så är jag det också..."

Har precis sett klart Fucking Åmål. Hade inte sett den på flera år känns det som. Ändå kan man alla repliker. Jag älskar den filmen, har alltid gjort. Plötsligt togs jag tillbaka till högstadiet. Tänk om man hade varit så modig då som Elin och Agnes. Vilket annorlunda liv jag hade haft. Jag minns hur jag brukade dagdrömma om att berätta om mina känslor för Henne. Jag vet inte hur många gånger jag formulerade det hela i huvudet. Ändå vågade jag aldrig. Lyckades inte ta itu med situationen jag ville ha. Men det fanns ju inte riktigt i min värld att folk hade homosexuella förhållanden i vår ålder. Om de gjorde något så var det för att experimentera. För det var ju "normalt" i den åldern. Jag kom att tänka på när jag såg ett par i skolan, hur killen stack handen innanför tjejens tröja och drog den utmed korsryggen på henne. Det var inte mer intimt än så. Det var precis där tröjan och byxorna möttes, han bara lät handen glida över hennes hud. Och jag minns det så tydligt för när jag såg det ville jag göra så. Inte att någon skulle göra så på mig, utan att jag skulle få glida min hand över någons korsrygg. Och den ryggen satt helt klart inte på någon kille. Jag kan inte ens minnas att jag på den tiden någonsin tänkte sexuellt om killar. Det pratades om det med kompisarna såklart. Det var ju det man "skulle" prata om, vilka killar vi kunde tänka oss att ligga med. Men när jag fantiserade och dagdrömde så var det kvinnokroppar jag såg framför mig. Jag hade en liten bok, har kvar den fortfarande, som jag fick av mamma när jag var typ tolv eller tretton. Det var en liten ordlista med ord som handlade om sex och kärlek, och en hel del om kroppar. När jag tänker på det nu så var det nog den tecknade bilden på det kvinnliga könsorganet och fortplantningssystemet som intresserade mig mest. Jag lärde mig hur det skulle se ut och vad som var vad. Jag har inget minne av samma intresse för det manliga könsorganet. Just nu kan jag inte ens komma på hur den bilden såg ut.
Om jag hade vågat tala högt om mina tankar och känslor då, eller bara skrivit om det i min dagbok (t.o.m. där står det bara om killar) så kanske det hade sett annorlunda ut. Kanske hade jag förstått mig själv mer. Kanske hade jag varit mer modig. Kanske hade jag inte gömt de där tankarna på att vara lesbisk djupt nere och låtsas glömma bort dem i nästan tio år.

Men man ska inte tänka tillbaka och säga "tänk om...", istället ska jag vara glad att jag tog mig hit tillslut. Hit till den totala övertygelsen om att den där förvirrade tonåringen hade rätt. Lustigt nog vågade jag tänka de tankarna då, de som jag nu vet är sanna, "är jag lesbisk?". Om jag nu bara kunde få uppleva allt vad detta innebär.