...och mellanstadiet, och högstadiet...och vänta lite, ja, gymnasiet också!

Det är märkligt hur man plötsligt kan märka att man tänker annorlunda helt plötsligt. Tänker annorlunda och beter sig annorlunda. Antingen har något nyligen hänt i ens liv, eller håller fortfarande på att hända, som kan få en att gå omkring helt ofokuserad hela tiden och inte tänka på något annat än vad man kan göra åt saken. Ska man ge upp allt annat i sitt liv och bara ta hand om detta? Det är ju ändå något så extremt viktigt. Och ibland känns det så, vad spelar plugg och jobb för roll just nu? Detta är större än så. Plus så kan man ju ändå inte riktigt koncentrera sig på nåt annat. Förutom när jag som vanligt bara går in i mitt transliknande tillstånd och bara gör allt det där jag behöver göra och nästan ingen märker att jag egentligen är någon helt annanstans. Det märkts bara om man tittar på mig när jag inte gör något. För då spacar jag bort, sitter ihopkurad på en stol, mitt i ett tomt klassrum och bara väntar på att lektionen ska börja igen så att jag kan hoppa in i transen och sen komma därifrån. 

När såna saker händer i ens liv kan det också resultera i att inget blir gjort ändå. Eller att man sätter sig för att blogga om en helt annan tanke som lyckats ta sig igenom alla grubblerier och tankar som försöker göra sig hörda i rusningen i ens huvud, och så märker man plötsligt att man skriver om detta istället. 

Sen finns det de där sakerna i livet som är annorlunda helt plötsligt bara av att man vill det. (Det var detta jag tänkte komma till.) Som att man plötsligt märker hur man ser på tjejer och killar på ett helt nytt sätt. På senaste har jag märkt hur min uppmärksamhet för folk omkring mig verkligen har bytt riktning. Istället för att spotta killar som kanske eller kanske inte ser okej ut, så håller jag koll på nästan alla tjejer jag ser. Försöker lista ut läggningar genom hår, klädstilar, smycken, hur jag ser på dem, hur de ser på andra runt omkring sig, hur de beter sig osv osv. Och samtidigt har jag totalt tappat intresset och den sökande blicken för män. De går bara osedda förbi nu. Utom ibland när jag ser någon och tänker, "den killen skulle jag säkert tyckt vara snygg för några månader sen". Och såna tankar är också nya och annorlunda för mig. De fick mig t.o.m. att börja undra varför jag brukade tycka att de killarna var snygga. Var det för att jag faktiskt tyckte det, eller för att jag fått för mig att jag BORDE tycka det och därför intalade mig själv undermedvetet att jag tyckte det? Kan det vara så? Att jag har blivit hjärntvättad av detta heterosexuellt dominanta samhället och tänker att dem och dem BÖR jag tycka är snygga, sexiga och heta? Det är dem jag SKA vilja ha sex med? Och dem som jag SKA flirta med och låta dem stirra ner i ens urringning på jobbet eller tafsa en på rumpan när de kramar en? Om detta är sant blir jag rädd. Rädd för vad för grupptryck man blir utsatt för utan att egentligen vara medveten om det. 

Detta får mig faktiskt att tänka tillbaka till grundskolan, lågstadiet, när det var dags att bli kär i folk "på riktigt". Man hade ju knappt upptäckt sig själv eller vad kärlek överhuvudtaget var eller betydde. Och så plötsligt ska man vara kär i någon också. Och det var aldrig "ÄR du kär i någon?" utan det var "VILKEN KILLE är du kär i?" direkt. Man hann ju inte tänka nåt annat än, "oj, så jag måste vara kär nu, och det måste vara en kille, och så måste det vara en kille i klassen, och då måste det ju vara någon som man kan vara kär i utan att någon annan tycker att man är konstig eller dum i huvet så då...." Det slutade med att jag sa att jag vara kär i fyra killar samtidigt. That's right, fyra! Vet inte hur det gick ihop riktigt. Men kär i dem, det var jag, det visste jag ju! 

Och sen fick man gå runt på rasterna med ryggen mot husväggen hela tiden, och då menar jag tryckt mot husväggen, för att ingen av killarna skulle komma fram och ta en på rumpan. 

*Suck* lågstadiet...