För en månad sen kändes allt underbart och fantastiskt och otroligt. Ännu en gång hade en man plötsligt dykt in i mitt liv och fått mig att glömma alla önskningar, tankar och drömmar. Han var bara där och var underbar och fantastisk och jag trodde att jag hittat något jag aldrig hade trott jag skulle hitta.
Sen ändrades allt förstås, precis som det alltid gör. Nu, efter bara en och en halv månad, är allt bara bråk och irritationer och tankar om hur snart det kommer ta slut. För det kommer det göra, det är jag övertygad om, och snart förmodligen. Jag har verkligen insett att jag inte kommer kunna vara med honom särskilt länge till, och absolut inte livet ut... Det är för mycket som inte passar, för mycket som inte stämmer, för mycket jag irriterar mig på.
Och som alltid börjar jag fantisera om tjejer igen, och undrar var alla tankar jag hade åt det hållet tog vägen...
Än en gång låter jag en killes charm och det "naturliga, enkla valet" ta över och få mig att glömma mig själv lite grann. Få mig att glömma att det kanske inte är det här jag vill ha.
Det verkade bara så enkelt, så rätt. Men det gör ju lätt det när någon visar intresse och man tänker att denne någon kanske är nåt, kanske är någon som andra kommer tycka om och godkänna. Jag varnade mig själv för detta. Jag visste att jag har en svag punkt när någon visar intresse för mig. Men jag lurade mig själv, sa att denna gång var det annorlunda. Och det verkade det vara, iallafall i början. Han var så annorlunda en mina tidigare, han var speciell. Men nu känns det inte så längre. Det känns som jag är fast igen. Fast i ett förhållande där för mycket känns som mitt fel. Och så orkar jag inte ha det.
Vi får se när det tar slut. Jag åker utomlands om några dagar och är borta i två veckor. Det blir bra med lite distans. Och så ska jag klippa av mig håret innan dess. Så att jag får känna mig som mig själv igen :p
Jag önskar att jag kunde lära mig att lyssna på mig själv......
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar