välkommen hem till regnbågens stad

Och så var man hemma igen. Och ensam igen. Och har ett nytt ex som gråter i telefonen och vill ha en tillbaka. Usch för det alltså. Jag är trött på att höra dem gråta. Jag är trött på skuldkänslorna som byggs upp inom mig. Jag är trött på att ständigt känna mig sviken och besviken, speciellt när det gäller män. För många gånger har det hänt, för många chanser har jag gett för att bara se dem förstöra ännu mer. För många vackra tjejer i bikinis såg jag på semestern för att inte längta efter nåt annat.

När jag satt i taxin från Arlanda häromdan hade jag för mycket blandade känslor om att vara hemma igen. Tankar på en skön säng och ett tystare område gjorde mig glad. Tankar på att jag skulle börja jobba igen direkt var inte lika kul. Saknaden efter stranden och värmen kändes. Men regnet var på nåt sätt uppfriskande ändå. Och så samtalet jag visste att jag skulle vara tvungen att ha. Sakerna jag skulle vara tvungen att säga rakt ut och stå för, för att inte gå tillbaka till ett helvete. Och då plötsligt såg jag skylten. "Välkommen till Stockholm. Hemstaden (eller nåt sånt) för Pride 2008." Och strax efter det var det nån som sa: "Titta! En regnbåge." Och jag tittade och jag såg. En perfekt regnbåge med alla sina färger och nästan hela halvcirkeln såg jag. Och så tänkte jag, vad kan vara mer passande än att det är en regnbåge på himlen just idag, under Pride som jag tyvärr missar, och när jag kommer hem till staden där folk åtminstone för den veckan för vara sig själva?