funderingar, önskningar och ärlighet

Och så sitter man och funderar och funderar och det gör mig bara ännu mer frustrerad. Det är så mycket jag vill i mitt liv, så mycket jag önskar att jag hade. Som förmågan att faktiskt teckna exakt den där tatueringen som jag har i huvudet, så att den sen kan pryda min kropp. Som att vara bättre på att sy kläder. Som att få mig själv att äntligen få rejäl ordning på mina garderober, eller snarare kläderna i dem. Som att sätta mig ner och skriva ner allt det där jag vill skriva. Alla de där böckerna som har börjat skriva sig själv i mitt överfyllda huvud. Och förmågan att stänga av den där delen i mitt huvud som tillåter män att ta sig in i mitt liv och fucka upp det. Om och om igen.

Jag önskar att så mycket var annorlunda i mitt liv just nu. Att de jag älskar kunde vara glada och lyckliga och må bra. Att jag kunde vara glad och lycklig och må bra. Att jag slapp sitta och kämpa tillbaka tårar. Att jag slapp ursäkta mig själv från en underbar middag på en mysig restaurang på det som skulle varit en avkopplande semester, för att sätta mig på en nästintill tom strand och gråta ut min ensamhet. Det var den enda gången jag grät över allt som har hänt de senaste veckorna. Och jag hade behövt sitta där så mycket längre. Några timmar minst. Förmodligen några dagar. Men jag har inte tiden för det. Jag har inte orken. Jag vet inte hur mycket mer jag orkar gråta över att bli sviken.

Oj, det här blev ett djupare inlägg än planerat. Men det kanske är en del i min process att må bättre. Det känns iallafall som det här med bloggande är en bra grej för mig just nu. Så jag hoppas det hjälper. Och jag hoppas få upptäcka den sida av mig som ständigt blir undanknuffad av killar, straighta sällskap och bristen på någon som kan visa mig vägen.