när ska jag veta helt säkert?

Häromkvällen hade jag en lång diskussion med min mamma om mig, mina förhållanden hittills och varför det alltid blir som det blir. Mamma erkände under detta samtal att hon fortfarande inte är säker på min läggning. Hon tror att jag kanske är lesbisk iallafall och inte alls bi, som jag själv hävdar. Och än en gång får detta mig att tänka tillbaka till skoltiden. I högstadiet gick jag, som alla andra tjejer, omkring och pratade om alla killar man tyckte var snygga, om vilken kille man var kär i, om vilka killar man skulle kunna ha sex med osv osv. Men egentligen gick ju jag omkring och tänkte på Henne. Det var Henne jag kände mig kär i, det var Henne jag försökte vara nära hela tiden, Henne jag dagdrömde om. Förutom när jag tvingade mig själv att dagdrömma om alla de där killarna förstås. Och sen var det ju hon den där tjejen som alltid skämtade om att hon var kär i mig. Det fick mig oftast att rodna, vilket alla självklart asgarvade åt. Det lustiga är att jag träffade på henne ute på krogen för några år sen, tillsammans med en tjej! Tänk om hon inte alls skämtade.
Så hela högstadiet gick jag omkring och tänkte på Henne och trodde att jag var lesbisk. Samtidigt som KP och annan ungdomsinformation fick mig att tro att det kanske bara var en sån där fas som så många ungdomar tydligen går igenom i puberteten. En fas där man funderar över sin läggning. Det intalade jag mig själv och försökte en gång få bekräftat. Jag minns den händelsen så tydligt. Jag satt på en bänk utanför ett dagis med en av mina bästa vänner och frågade henne om hon nånsin undrade över sin läggning, om hon nånsin känt nåt för en tjej. Innan jag lätt henne svara drog jag självklart igång en "för du vet att det är heeelt normalt att tänka så i vår ålder, det har med puberteten att göra, det behöver inte BETYDA något.." Tyvärr fick jag ingen bekräftelse för hon hade aldrig tänkt på tjejer på det viset och var helt säker på att killar var hennes grej. Så då gick jag vidare i mina tankar om vad det betydde om mig, och vågade inte prata med någon mer om allt jag höll inom mig. Flera år gick och jag försökte tro att det kanske bara varit en fas, för visst var det en kille man skulle ha. Sen kysste jag min första kille. Detta ledde sen till att han några dagar senare sov över. Inget mer än hångel hände, jag ville inte plus så hade jag den perfekta ursäkten av att ha mens. Efter några dar i jag-är-kär-dimman så insåg jag att jag inte ens var i närheten av kär, att jag inte ville träffa honom igen och att jag äcklades av tanken att ha sex med honom. Efter det gick jag vidare till tanken att sex med någon kille överhuvudtaget äcklade mig och sen till att tanken på sex med en tjej däremot lätt mycket mer frestande. Det var då jag kom ut..... som bi. Efter första KILLEN jag kysste. Jag vet inte hur man ska tolka det. Det konstiga är att jag fortfarande inte ville släppa taget om att jag kanske var attraherad av killar ändå, fastän jag inte stod ut med tanken på sex med dem. Och tom idag säger jag mig vara bi. Nu har jag visserligen gått igenom några killar, och tyvärr fortfarande inga tjejer, men det slutar ändå alltid med att jag längtar efter en tjej.
Så kanske blir det så att när jag tillslut varit med nån/några tjejer så vågar jag äntligen släppa taget om killarna. De som jag alltid fått höra att jag borde vilja ha. Men kanske aldrig har velat ha egentligen.