hångla, någon?

Ibland får man det där extrema behovet av att blogga. Även om det är sent, man ska upp tidigt och man vet att man behöver sömnen för att komma över en hemsk förkylning. Men samtidigt känner jag hur jag har gett min blogg för lite uppmärksamhet den senaste tiden. Detta beror på att jag har haft fullt upp med jobb, filmkameror, bråk, teaterbesök och nycklar. Detta i kombination med allt annat som hänt denna sommar har resulterat i att min kropp börjar säga ifrån nu. Aj, skriker den. Du måste ta hand om mig lite och ge mig den vila och sömn jag behöver! Men hur kan jag göra det? undrar jag då, när jag har så fullt upp och samtidigt ska försöka ha tid för vänner och familj?

Förutom detta så börjar jag känna en ny sorts frustration växa djupt inne i mig. En frustration över att jag saknar närhet, mer specifikt, saknar ett rejält jävla hångel. Inget annat. (Eller jo, annat också men jag skulle faktiskt klara mig bra om jag bara fick hångla!) Jag har kommit fram till att det gått ett halvår, ja ett halvår, sen jag riktigt hånglade med någon. Och det känns bara usch. Kan inte bara någon riktigt söt och vacker liten varelse dyka upp, hångla upp mig mot något och få mig att må bättre? Och ja, självklart vill jag att den varelsen ska vara av det kvinnliga könet, för numer har jag bara kvinnor i tankarna.
Samtidigt går jag runt och tänker att jag nog gör bäst i att vara singel ett tag nu. Att göra ett medvetet val att vara singel, och inte bara vara det för att ett förhållande har tagit slut och då vara i väntan på nästa. Jag tror jag behöver lite tid för att upptäcka mig själv igen. Inse vem det nu var jag var och vad jag egentligen innerst inne vill. Inte bara luras in i vad jag tror att jag vill och sen efteråt se tillbaka på det och inte känna igen mig själv. För så där skulle jag ju aldrig göra? Jag har väl ändå mer vilja och självrespekt än det där? Men det skulle ändå kännas bra med lite hångel som sidedish till min nyvalda singelperiod.