en mohawk för mamma, och en....

Jag vill bara leka med mitt hår hela tiden just nu. Eller åtminstone titta på det i spegeln.Det har nämligen klippts igen. Nu är så kort att det inte går att göra nåt med det alls, och jag älskar det. Det var min mamma som gjorde det åt mig och som vanligt bidrar det till en massa hårklippningsskämt. (Kanske bara är ett "som vanligt" som gäller i min familj, men så har min mamma klippt mitt hår i större delen av mitt liv också.) Den här gången blev det "Men du kan väl ha en liten mohawk i alla fall? För min skull?". När vi sen hade garvat klart åt den underbara kommentaren, var hon tvungen att stanna upp och fråga sig själv hur många mammor som säger så till sina döttrar. Det finns kanske inte tillräckligt många mammor som är så underbara och accepterande som min. Eller helt enkelt inte med den knäppa humorn som vi har.

Jag börjar verkligen jobba på det här att vara singel nu. Delvis känns det underbart och precis vad jag behöver för att verkligen lyssna på vad jag själv vill av ett förhållande och en partner, istället för vad samhället och de sjuka människorna i det vill. Men ibland för jag en liten krypande känsla av ensamhet också. Hittills lyckas jag handskas med den, och förhoppningsvis blir det ännu lättare ju mer tid som går. Eller vet inte hur mycket ensamhet det är i jämförelse med en gos-behov. Ett sånt gosande man inte riktigt får av vänner och familj, även om man kan gosa med dem också.