wake-up-call

Och än en gång hade jag ett snack med min kära kollega om vad jag egentligen har gjort den senaste tiden och vad jag har låtits göra mot mig. Och precis som förra gången fick jag ett wake-up-call. En än gång sa hon "Vad fan har du hållit på med?", men denna gång gick hon längre än så och sa "Jag känner inte riktigt igen dig längre. Var är mitt Honungsbi?". Och så får hon mig att inse hur dåligt jag måste må för att låta vissa saker göras mot mig. För det är inte mitt fel att det händer. Jag har bara för svårt att säga ifrån när det verkligen krävs, och det utnyttjar tyvärr folk. Folk som tror att ett icke-nej är det ja. Folk som tror att man ställer upp för att man vill och inte för att man känner sig tvungen.

Ett längre inlägg om allt detta och lite mer om vad som egentligen hänt är att väntas.