vad jag saknar

Umgås en del med Ex R just nu. Och det är kul, han är en jävligt bra kille. Men en del av mig väcks till liv. Den delen av mig som ständigt viskar att jag inte har haft nån särskild "action" på snart ett år. Den delen som verkligen saknar att ha någon där.
Det är över ett år sen som jag senast somnade med armarna runt någon. Och det börjar verkligen kännas nu. Fyfan vad jag saknar det. För hur jävligt livet än är för tillfället, hur skit allting kan kännas, om man när natten kommer ibland kan få krypa ner hos någon och somna med armarna om den någon (eller med dens armar om sig förstås) så känns det lite bättre. Det blir lite lättare att ta sig igenom dagen som kommer sen. För den natten har man sovit lite bättre, lite tryggare och lite lugnare. Kanske har man till och med sovit med ett litet leende på läpparna. Det är sånt som gör livet lite enklare att leva. Även om det inte är varje natt, eller något regelbundet, så är det skönt om man kan få det ibland. Jag har inte haft en sån natt sen senaste gången jag sov med Ex R, och det var som sagt för mer än ett år sedan. Inte konstigt att jag har såna hemska sömnproblem. Det hade jag säkert haft ändå, med tanke på allt annat som händer just nu. Men om jag åtminstone nån gång då och då fick en tryggare natt med lite kroppskontakt. Att få ligga med örat mot någons bröstkorg och lyssna på hjärtslagen. Att få matcha sin andning med någon annans. Det är ett sätt att känna sig mindre ensam. Att sova lite bättre på. Att känna en samhörighet.

Just nu känner jag mig hemskt ensam. Jag vill somna nära någon. Även om det bara är för en natt, så vill jag känna någon i mina armar...