kan en vecka som volontär bli bättre än såhär?

Och så var Stockholm Pride slut för i år också. Har hänt så galet mycket den senaste veckan att jag knappt har sett skymten av min dator.

Det har förstås varit fullt upp med mitt volontärsjobb för Pride, vilket är så kul och givande att det nästan inte känns som jobb alls. Kanske först när benen börjar protestera för att man knappt har suttit ner på flera dar, inser man hur mycket som egentligen har gjorts. Det har varit jobb, hjälpa en massa underbara besökare, häng i Pride Park, tjejfesten, och så volontär för paraden med avspärrningar och hålla ögonen på den fantastiska publiken så att ingen skadades. Det har kort sagt varit en fullpackad och fantastisk vecka. Det är något alldeles särskilt med Pride och alla människorna där, besökare som volontärer, som gör det hela så bra.

Och mitt i allt det här, hände nåt jag inte hade trott. Långa samtal, skratt och småflirtande växlade snabbt över i armar som slöt sig runt mig när ingen såg på, händer som sökte sig efter varann under promenader i Parken, fantastiskt vackra ögon som såg in i mina och sa allt det där som talet inte kunde. Plötsligt spelade värken i benen igen vidare roll, tröttheten efter tjejfesten märktes knappt av. Istället fick jag kraft och ork av små lätta beröringar när tillfälle fanns och längtan efter att få vara ensamma åtminstone en liten stund...

Känner mig så oerhört tacksam för årets Pride, alla underbara människor, flera från förra året, alla de som kämpar för att hålla igång denna otroliga festival och fortsätta att göra den bättre, och speciellt för denna människa som nu tagit sig in i mitt liv och mina tankar.

Årets Pride lyckades enligt mig slå förra årets.