fem dar är för lång tid

Ibland försöker jag verkligen komma underfund med hur olika personer fungerar och tänker. Eller det är snarare ganska ofta, för jag har en tendens att bekanta mig med personer jag inte riktigt förstår mig på. Är det så enkelt som att alla är olika? Eller är det så att alla är olika mot olika personer, för att man hela tiden diskret sänder ut signaler om hur man vill förhålla sig till personen i fråga? Det är svårt att inte veta. Och är det inte så att om man är intresserad av någon så går man runt och tänker på den personen en ganska stor del av dagen? Och om man nu gör det, tänker man då inte på att kanske slänga iväg att sms till den personen? Och tar man sig då inte den minuten det tar att skicka det smset från sin kanske annars väldigt upptagna dag för att se till att den personen vet detta?

Nu har det gått fem dagar sen jag hörde något från Blyger. Och visst då kanske man undrar varför inte jag kontaktar henne. Saken är den att det nästan alltid har varit jag som har kontaktat henne först. Sen får jag alltid ett svar när jag gör detta, även om det kan ta en stund, eller några timmar. Nu vill jag ju inte verka desperat, plus så vill jag veta om det finns något intresse från hennes sida. Så tänkte jag för några dar sen och valde att inte kontakta henne just den dan, för att se om hon då kontaktade mig. Det gjorde hon inte. Då tänkte jag, jaja men då kommer det väl nåt imorrn istället. Det gjorde det inte. Och nu har det som sagt gått fem dar och jag börjar känna mig lite väl bortglömd. Jag har försökt att inte lägga för stora förhoppningar på henne. Det är ju den första tjejen jag kommit såhär långt med, och vem har sagt att jag skulle lyckas pricka rätt direkt? Men de tankarna hindrar ändå inte mig från att gå runt med mobilen i fickan hela tiden och kolla den lite för ofta. Jag tycker att ifall det är så att är man inte intresserad, eller har tappat det intresset man hade av någon anledning, så kan man faktiskt meddela den personen det. Jag förtjänar väl ändå att veta ifall hon dissar mig. Det jobbiga är att jag inte förlorat hoppet. Att jag fortsätter hitta på ursäkter i mitt huvud för varför hon inte hör av sig. Och så går jag omkring med någon slags skuldkänslor hela tiden. Skuldkänslor för att jag inte kontaktar henne. För tänk om hon går omkring att tänker som jag, säger den lilla rösten i mitt huvud. Tänk om hon tror att det är jag som dissar henne? Men, säger den andra lilla rösten, hon borde väl vara medveten om att det alltid är du som kontaktar henne och att det faktiskt är hennes tur? Sen börjar rösterna bråka och då lägger sig resten av gänget i mitt huvud sig också i, sen kommer polisen och försöker reda ut det hela och det slutar med att hälften blir arresterade och den andra hälften hemskickade och då sitter jag där ensam kvar utan någon röst alls att hjälpa mig med tankarna.

Men det är ändå de två svarsalternativen som är det jobbigaste av allt. 1. Om hon nu plötsligt faktiskt kontaktar mig så kommer jag väl bara ignorera alla dessa tankar och glatt springa henne till mötes. Eller 2. att hon faktiskt har dissat mig och att allt det jag kände mellan oss bara var från min sida.
Har jag inte hört något innan imorgon kväll så blir det jag som slänger iväg ett sms. Men då blir det inget trevligt "hej hur är det?" utan något mer i stil med "om du inte vill ha mig så kan du väl säga det direkt". Då kommer jag iallafall ha ett svar. Även om jag kanske inte gillar det.

Suck. Varför ska det vara såhär? Det är det jag inte kan förstå. Varför vissa personer har en förmåga att få andra att må såhär. Att tveka på sig själva och sin förmåga. Att bli desperata och hålla dagarna så fria som möjligt ifall att. Och att vid varje pip från mobilen, för varje liten sms-symbol som dyker upp i fönstret så hoppar hjärtat till och vill så gärna att det ska vara just denna gång som.... Men nej, alltid samma sak. Antingen en kompis som försöker få med en hit och dit eller ett ex som vill berätta nåt knäppt som hänt.
Eller är det kanske jag som överreagerar? Den tanken har också slagit mig. Är det kanske jag som tycker att fem dagar är mycket fast det egentligen inte är det? Nej, nu får jag sluta upp med detta. Jag är inte desperat, ok? Jag hoppas iallafall att jag inte är det. Vilket jag nu, efter detta för långa inlägg, förstår att det kan bli svårt att bevisa.