tack för en underbar dag

Ja, vi träffades. Först var det lite pinsamt och så, som Blyger själv beskrev det "det känns konstigt att bara sitta såhär och prata efter allt i fredags..." Men det gick bra ändå. Efter en del pinsamma tystnader och generade leenden över kaffet så kunde vi komma igång och prata. Och det visade sig att vi hade mycket att prata om och även att vi hade mycket gemensamt. Så vi pratade om allt mellan himmel och jord och en hel del som ligger utanför det också. Jag måste säga att det verkligen var skönt att prata med någon som gått igenom mycket av samma tankar och problem runt sin sexualitet som jag har gjort. Som också har trott att de känslor man känt för tjejer kanske inte var verkliga och istället praktiskt taget tvingat in sig själv i ett, eller flera, heterosexuella förhållanden. Det är en väldigt svår och får många lång process som man går igenom när man inser att man inte följer "normen" och alla tankar man får om ifall det är normalt eller inte, och hur man ska kunna våga vara sig själv och komma ut, inte bara för familj och vänner, utan även för sig själv. Om man då umgås i kretsar där man inte känner någon som är homosexuell och inte har kontakt med någon som kan visa på att det är minst lika normalt att vara attraherad av någon av sitt eget kön som någon av det motsatta. Sen kom vi förstås in på samtalsämnen som homoäktenskap, homofobi, komma ut för släkt och vänner osv. Och visserligen är det frågor som jag ganska ofta diskuterar. Men det var verkligen en helt annan sak att diskutera det med någon som är homosexuell, något som jag aldrig gjort förr.
Sen var det ju också första gången jag var på någon slags dejt med en tjej, och även det är väldigt annorlunda från att träffa en kille. För det första känns det direkt mer rätt. Med killar kändes det alltid så krystat och jag kände hur jag hela tiden satt och tänkte på hur jag såg ut, hur jag rörde på mig för att verka snygg, sexig, tjejig osv. och hur jag hela tiden var väldigt noga med vad jag sa och hur jag sa det. Så var det inte alls nu, jag kände istället hur jag kopplade av och bara kunde vara mig själv. Visst var jag nervös och tänkte lite på vad jag sa och hur hon skulle tolka det, men jag kände inte att jag hindrade mig från att säga vissa saker, eller hur jag försökte lägga fram det på något särskilt vis. Jag brydde mig inte om hur jag satt eller hur jag lät när jag skrattade. Och skrattade gjorde jag, en hel del.
Så vi satt och snackade i över sex timmar och ju mer tid som gick ju lättare blev det att prata och skämta och ha riktigt kul. Hon är en väldigt trevlig och gullig tjej och jag trivs jättebra med henne. Sen blev det bara bättre när vi skulle säga hejdå och inte klarade av att släppa taget om varann. Vi ville bara stå där och hålla om varandra i evigheter. När vi tillslut lyckades slita oss och åka tror jag att jag hade ett leende som inte försvann på resten av kvällen.
Nu vet jag inte när vi ska träffas igen, men träffas det ska vi.

Och så insåg jag att det här var rätt. Så jävla jävla rätt. Och då menar jag inte nödvändigtvis rätt med Blyger, utan rätt med en tjej. Allt det där jag har hållt på med de senaste åren med killar har bara varit så fel, och det är väl också därför det har gått som det har. Jag har lurat mig själv att tro att jag, som alla runt omkring mig, hörde ihop med någon kille därute. Men jag hade ju helt fel. Och nu har jag hittat rätt. Det är tjejer jag ska vara med och inget annat. Och jag är så tacksam, både för kvällen jag hade förra veckan, och för att jag träffade Blyger, för det var det som har fått mig att komma hit. Att hitta rätt äntligen, och känna mig mycket mer hemma i mig själv.