Hon frågade helt enkelt varför man gör en sådan stor grej av att komma ut. Hon har svårt att förstå varför man ska ta tiden på sig att berätta för folk vilken läggning man har. På sätt och vis är det ju gulligt i tanken att det vore bättre om man slapp berätta det om och om igen och folk kunde förstå det ändå, men så är inte världen, förklara jag för henne. Om man inte berättar vad man är så antar folk oftast att man är hetero. Och det vill man ju inte. Plus, sa jag sedan, så är det ju en process man själv går igenom, att själv inse vad och vem man är. Då vill man ju självklart dela det med de man har omkring sig. Man vill ställa sig på ett berg och skrika ut "jag vet vad jag är och jag är stolt över det!"
Första gången vi hade den diskussionen var nämligen när jag kom ut, och började berätta för mina vänner att jag var bi. Då kunde min syster inte riktigt förstå varför jag gjorde en sån grej över att berätta det för dem. Då svarade jag henne: "men om jag inte berättar så vet de ju inte vem jag egentligen är. Varför ska jag vara den enda som vet det?" Jag hade ju då gått igenom en lång process av tvekande och trevande och äntligen kommit fram till att ja, det är så här det ligger till. Jag var äntligen helt säker, och då ville jag inte gå omkring och hålla det för mig själv längre. Och det är nog så många andra också känner.
Sen har vi ju hela den biten, som jag tycker är intressant, att se hur personer reagerar när man berättar något sådant, och se vilka som ändrar sin attityd mot en och vilka som inte bryr sig (på ett bra sätt inte bryr sig, alltså att man kan ha vilken läggning som helst och de kommer fortfarande att älska en). Och vilka som säger som en av mina vänner: "Ja! Kan inte du skaffa en flickvän då? Jag har alltid velat ha en lesbisk kompis!"
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar